"Ön som inte vill ha turister." Guidebokens omdöme lät alldeles för intressant för att nonchaleras.
Mitt på dagen när solen står som högst och Chiosborna hukar under den brännande solen tar vi båten till Inousses. En ung militär är den enda som gör oss sällskap ombord. När vi efter en dryg timme långsamt glider in i den skyddade hamnen möts vi av ordet "Welcome", som står målat på den vita vågbrytaren. Det är något som inte stämmer. En avledande manöver månne?
Att hitta privatrum visar sig vara lika svårt som att beställa en drink i Salt Lake City. Till slut återstår inget annat alternativ än öns enda hotell. Föga överraskande står det tomt och ägarinnan till hotellet godtar utan att blinka en prutning från 45 till 30 euro för ett dubbelrum med balkong och utsikt över hamnen.
Inousses är inte som andra öar. Härifrån kommer sedan flera generationer tillbaka ett oproportionerligt stort antal mäktiga redarfamiljer. Pengar är sannerligen ingen bristvara och det ryktas om att öbor får betalt för att inte öppna hotell eller tavernor, allt för att inte turister ska sätta sin fot på ön.
Det skulle kunna förklara den totala avsaknaden på rumsuthyrare i hamnen när vi anländer.
Inne på den lilla livsmedelsbutiken berättar mannen bakom disken det vi redan visste:
- De förmögna vill ha ön för sig själva. Under två veckor i augusti är det fem tusen personer på ön, annars är vi bara fyra hundra. Efter semestern återvänder de till Aten, New York, London och Hamburg. Resten av årets femtio veckor står villorna tomma.
- Rika kommer inte hit för att lyssna på bouzoukimusik, rika vill sova. Av grekiska öar har Inousses flest miljonärer men minst antal turister, säger han och räcker över en flaska ouzo som vi absolut inte får betala för.
Ju mer vi vandrar omkring i byn desto mer förundrade blir vi. Det första som slår oss är alla statyer och byster som pryder den sterila hamnpromenaden. Främst är det redarklanen Pateras som är föremålet för personkulten. Flera gator och torg är också uppkallade efter familjen.
Det är som en rejäl dos Marstrand med en mild släng av Nordkorea. Längs de folktomma gatorna ligger villor diskret gömda där någon ensam fastighetsskötare uttråkat stirrar tillbaka bakom höga staket.
Bakom öns sjöfartsakademi finns en idrottsarena som är fullständigt överdimensionerad för en så liten ö.
Byns enda attraktion är sjöfartsmuseet som är fyllt av modeller av fartyg och mer än åttio målningar med marina motiv. Allt givetvis donerat av lokala skeppsmagnater.
Som ensamma utländska turister på ön möts vi först av en viss skepsis på den enda tavernan. Ingen hälsar och servicen tar tid.
Men så sakteliga bryts vallen. Våra hemländer Sverige och Australien visar sig öppna alla dörrar. Plötsligt går den dittills så tyste servitören Tonis inte att stoppa. Han seglade på världens hav som sjöman i 25 år och börjar rabbla hamnar, världsdelar, fartyg och varv.
- Götaverken, Luleå, Norrköping, Melbourne och Sydney, säger han och langar fram två tallrikar med friterad bläckfisk.
- På 60-talet jobbade 99 procent av öns befolkning med sjöfart. Nu är det kanske fifty-fifty.
Efter bara 24 timmar känner till och med öns två poliser igen oss. När de inte sitter tillbakalutade på stationen med fötterna på bordet åker de ned till tavernan där de artigt hälsar på oss över de tomma borden. Det blir nog inga hastighetskameror installerade den här veckan heller.
Att i början av 2000-talet ha en grekisk ö för sig själv är värt allt smör i Småland - eller för all del, all ouzo i Grekland. Under tre dagar njuter vi av stränderna, hotellet och tavernan. Våra fördomar om det ovänliga Inousses kommer ordentligt på skam.
Tystnaden går att ta på i den sömniga avkroken. På lördagsmorgonen slår kyrkklockan åtta slag, i fjärran hörs en hund som skäller, och någonstans, kanske i ett hus som har övergetts för säsongen, ringer en telefon som ingen plockar upp. Signalerna ljuder för döva öron.
På båten tillbaka till Chios är det mycket guld och glitter, seglarskor och randiga tröjor.
- Vad tycker ni om vår lilla ö? frågar en pensionerad sjökapten som vi småspråkar med.
- Själv är jag galen i den. Jag känner 95 procent av alla som åker dit. Det är som en stor privat klubb, säger han.
Vi vågar inte fråga om vi skulle bli accepterade som medlemmar. Därtill är nog plånboken alltför tunn.