Uppe på toppen händer någonting. Horisonten runt brer nio av Dodekanesos tolv öar ut sig likt ett pärlband med den utrotningshotade hökörnen vilande på de varma uppåtvindarna ovanför. Religiöst är kanske inte rätt ord – men nog måste känslan vara besläktad. Det är ett magiskt ögonblick uppe vid den gamla heliografen.
Men först ett par år tillbaka i tiden. Plötsligt en barnfri, helledig vårvecka. Lite oplanerat, spontant – vart åker vi? Inte storstad igen va? De exotiska resmålen blir lite för avlägsna för en ynka vecka, Italien lockar i och för sig alltid, kanske något halvudda, Madeira, Malta? Men grekiska övärlden – kan det verkligen vara något? Är det inte genomtröskad mark för varje resglad svensk? ”Been there, done that...”
Själv var jag en närmast hysterisk öluffare i tjugo-, tjugofemårsåldern. Överdoserade, längtade aldrig tillbaka. Ändå återvänder våra blickar till den där ön på bildskärmen. Ett lägenhetshotell av kritvita skokartonger asymmetriskt klättrande längs de höga klippbranterna runt en fantastisk vik. Charter men utan charterkontor på plats. Får duga. Vi ska ändå mest pusta ut efter en arbetstyngd vinter.
Tilos doftar inte som de andra öarna, känns inte som de andra. Efter ett par timmars charterinferno i Rhodos ack så vissnande stad tumlar vi en aning omskakade ut ur katamaranen Sea Star och finner – det absoluta lugnet. Hamnstaden Livadia, där förstagångsturisterna ovillkorligen hamnar, började bebyggas först på trettiotalet och saknar all arkitektonisk struktur. Men mitt i detta virrvarr av spontant utslungade vita hus är stämningen den här vårkvällen helt fantastisk. Fullständigt avslappnad frid och ändå utan all känsla av övergivenhet. Det är kärlek vid första ögonkastet, ja, vid första andetaget.
Doften är salvia, det inser vi när vi ger oss av på vår första vandring morgonen därpå. Vandring? Vi skulle väl aldrig bli vandrare? Det är väl sådant som tyskar i övre medelåldern gör i grupp, med hopfällbar stav och alldeles för höga vandrarkängor? Men alternativen visar sig vara få, Tilos har knappt två mil bilväg, inte mycket mer än fram och tillbaka till den lilla huvudstaden Megalo Chorio mitt på ön, och vandringsstigen börjar precis utanför hotelldörrarna. Varför inte ge det en chans?
Och det är alldeles magnifikt. Stigen vindlar fram längs bergssidan, den lilla klippön Gaidaros tycks rent antik, öde stränder som den röda Red Beach och den långsträckta Lethra skymtar långt, långt därnere, stigen skjuter fart upp genom vårens blomstertäcke, gula prästkragar, röda vallmor, blå lupiner, mot den märkliga spökstaden Mikro Chorio, på ställen där man minst anar dyker det upp getter, fridfullt tuggande, de är verkligen överallt, och alltsammans sveps in i den där magiska doften av salvia, världens kanske mest underskattade krydda. En av få växter som getterna lämnar kvar.
Ändå smakar de salvia. För här äter man minsann get. Menyns sublima formulering ”Baby goat from Tilos” riskerar att sätta turistmagen i gungning, men den stillar sig redan vid första tuggan. Get är gott, riktigt gott. I alla fall spädget från Tilos.
Det blir ett par vandringar till, även om vi varierar med att avnjuta en retsina på balkongen till vårt skokartongshotell Ilidi Rock, med den mest andningshämmande utsikt man kan tänka sig, eller ta ett dopp i det turkosa Egeiska havet rakt ner, och då menar jag verkligen rakt ner, från hotellet. Den bästa vandringen går till Stavros, en öde strand i en dold klippvik som väntar likt en oas efter en rätt brant klättring ner. Våra alltjämt ganska vinterbleka kroppar beskådas bara av ett hundratal getter som avtecknar sig på de mest omöjliga ställen längs klippkammarna.
Vi lämnar Tilos med ett heligt löfte om att återkomma. Och lära oss mer. Fördjupa oss i öns säregenhet.
Det dröjer ett par år innan möjlighet ges. Det märkliga är att vi får exakt samma rum. Nu finns det en badflotte i det minst lika turkosa vattnet rakt ner från balkongen, men vi pustar ut, massturismen har inte slukat Tilos, badflotten är den enda skillnaden. Förutom oss själva. Vi har läst på bättre, tagit en hel del kontakter. Nu ska ön upptäckas på allvar.
Våra ciceroner blir det skotska paret Iain och Lyn Fulton, som bosatte sig på ön för tolv år sedan och jobbade sig upp med diversearbete på byggen innan de började leda vandringar till öns mest otillgängliga men också natursköna ställen.
Det är verkligen ingen stor ö. Antalet bosatta överskrider knappast två hundra. Det finns två bebodda byar, Livadia och Megalo Chorio, den förra kaotisk och den senare välstrukturerad på ett nästan dockskåpsartat vis, övervakad av det antika slottet på närmaste bergstopp, och två övergivna, den spöklikt mäktiga Mikro Chorio, som övergavs på sextiotalet och vars ruiner har tagits över av de allnärvarande getterna, och Ghera i det lite mer oländiga sydost. Därtill finns byn vid öns största strand, Eristos, en bedagad stenplaya där svenska charterturister kan finna sig inkvarterade, och minibyn Agios Andonis, öns ursprungliga hamn. Dessutom finns, uppe i bergen, klostret Agios Pandeleimon från 1470-talet, öns verkliga storhetstid, den bysantinska medeltiden då Johaniterriddarna byggde åtta borgar på bergstopparna och bortåt tio tusen människor bodde på Tilos, ”Dodekanesernas brödkorg”.
Vandringen till klostret gör vi ensamma. Det finns en betydligt våghalsigare vandring också, från klostret åt andra hållet, över de vildare bergen mot Eristos. Marc Dubin på Rough Guides betecknar den som ”advanced”. Iain och Lyn har genomfört den samma dag som vi ses första gången och beklagar djupt att vi missade den. De föreslår en helt annan vandring, till ”italienska huset” med ”heliografen”. Det låter gåtfullt nog för att vi ska haka på – det är inget som nämns i några guideböcker. Innan vi skils berättar Iain hemligheten. Vad är det som gör Tilos så speciellt? Svaret är helt enkelt ”vatten”. Till skillnad från de andra elva Dodekaneserna finns det sötvatten överallt, grundvatten, källor, det är bara att borra sig ner några meter.
Det ger också Tilos en unik flora och fauna, och om den får vi veta oerhört mycket mer när vandringen upp till ”italienska huset” tar sin början. Vi åker med lokalbussen halvvägs upp till Megalo Chorio, och vi är tre par, förutom Iain och Lyn, de walesisk-skotska Dick and Jane Owen, vi och Anders och Marianne Herder. De senare visar sig vara svenskar. När de tre barnen flög ut köpte de helt sonika en lägenhet i Livadia, och nu delar de sin tid mellan Tilos och Linköping. Vi går dit och fikar en dag, sitter på deras veranda medan de berättar hur de har förverkligat sin dröm. Det har bara varit möjligt att hantera den grekiska byråkratin genom att redan från början anlita en advokatbyrå på Rhodos.
Vandringen tar sin början. Iain går först och tittar uppåt, Lyn sist och tittar neråt. Det är hon som är växtexperten, han pekar ut fåglar åt oss. Där är eleonorafalken, där de stora korparna, där de ständigt närvarande rapphönsen, och om vi har tur kommer vi att få se hökörnen. Det finns bara sex hundra par kvar i världen, fyra av dem häckar på Tilos. Antalet vilda fågelarter är över huvud taget häpnadsväckande, hundratjugofem stycken. Den verkliga stigningen börjar vid en mäktig korkek, och där hittar Lyn skalet av en cikada som just låtit sig förvandlas från nymf.
Mitt emot Anders och Marianne bor Paul och Helen Nuttall från Manchester. När psykologen Helen stod inför ett karriärbyte sammanföll det med att Paul fick kicken från sin chefsposition på The Guardians tryckeri. Barnen hade flyttat ut, och de beskriver det som en ”now or never-situation”. De packade sin lilla röda skåpbil full och gav sig på vinst och förlust av till sin favoritö. De öppnade en souvenirbutik som de på senare år har expanderat med en rumsuthyrning som växer fram med grekisk långsamhet.
Ute på balkongen jobbar Pavlos, som en gång befann sig med sin stora familj på en av de överfyllda flyktingbåtarna från Albanien som italienarna vägrade ta emot. Till slut tog Tilos emot dem. Tilos är överhuvudtaget ovanligt öppet och tolerant mot utsatta grupper, och enligt den gamle fackföreningskämpen Paul beror det på den socialistiske borgmästaren Anastastios Aliferis. För ett antal år sedan blockerade man öns alla hamnar och lyckades hindra ett stort gäng jägare från att ta sig iland och rubba öns unika ekologiska balans. Sedan dess råder jaktförbud. Senast utmärkte sig Aliferis i somras, när Tilos arrangerade Greklands två första gayäktenskap. För detta hotas han nu av fängelsestraff.
Ju längre upp mot toppen vi kommer desto mer blandas salviadoften med timjan. Vi blickar ut över de brungröna bergssidorna som här och där lyses upp av en fläck vitt, något av Tilos hundratals bysantinska kapell. Iain pekar ut grottan där öns mest kuriösa inslag återfanns för några år sedan, resterna av minielefanter, knappt större än getter, och Lyn övertygar oss om att de åtta medeltidsborgarna längs bergstopparna befinner sig i linje, så att man medelst eldar snabbt kunde sprida budskapet om de fruktade turkarna var på väg. När vi bara har den sista branta klättringen kvar ser vi Megalo Chorio klänga på sluttningen nedanför den största borgen, den med antika rötter, och strax utanför den lilla huvudstaden utmärker sig två vita hus bredvid ett beigt.
De tillhör Rob och Annie som också är från Manchester och dessutom har Café Croma mitt emot Paul och Helens lilla butik i Livadia. Faktum är att husen hör till de mest luxuösa boendena på hela ön, och Rob och Annie själva, båda i trettioårsåldern, tillhör en ny generation ”invandrare”. De har satsat lite större, investerat lite mer, ansträngt sig för att hitta en egen nisch – men utan att på något vis bli Rhodosvulgära. Visst tar man gärna sin morgonfika på Café Croma.
Det är också där vi träffar Anthanassios Hatjigorgiu, Tilos verkliga original. Han är dövstum och har utvecklat sitt alldeles personliga teckenspråk. Utan att låta sitt handikapp hindra sig jobbar han både som fårfarmare och som stenkonstnär. Thanassios tillhör de djurägare som har bytt från getter till får, fåren är mer lätthanterliga, skuttar inte vilt bland klipporna som getterna, och getstammen på ön har faktiskt minskat från åttatusen till tusen på bara några år. Han bjuder med oss hem för att titta på hans stenkonst. Han bor i ett riktigt fint hus i utkanten av Livadia och har vräkt på ordentligt med mosaiker bestående av olikfärgade småstenar som han plockar på stränderna.
Vi tar de sista tunga stegen upp på bergstoppen. ”Italienska huset” ligger där precis på randen av ett stup vars svalg tycks oändligt. Det byggdes på trettiotalet när italienarna behärskade Dodekaneserna, som då kallades ”Mussolinis lekplats”. Möjligen byggdes det i lönndom för att så småningom härbärgera någon högt uppsatt officer, men det förblir en gåta. Och det är först när vi når allra högst upp på toppen som vi förstår vad en heliograf är. Det är helt enkelt en stor spegel som fångar in solljuset och skickar det vidare i form av morsesignaler. Och det är klart att heliografen inte kunde ha byggts på ett bättre ställe.
För det är nu det händer. Det är nu våra blickar höjs och vi inser att vi ser Egeiska havet i alla riktningar runt oss. Vi ser Turkiets kust, vi ser Rhodos, Kos, Nissyros, Symi, Chalki, Kalymnos, Alimnia, till och med Karpathos och Astypaleia. Iain och Lynn påstår att man under vissa förhållanden kan se Kreta. Och det är då tre hökörnar, ett par och deras nyutflugna unge, glider upp nerifrån stupet och vilar på de varma termikvindarna. Och det svindlar. Det kanske till och med är så att paradiset finns.