Och här mördades kung Agamemnon, mässar läraren, medan hans elever lyssnar under storögd tystnad.
Just här, får de höra, just på dessa stenar, dödades kungen med ett yxhugg i halsen vid sin återkomst från det trojanska kriget.
Här, vid Agamemnons borg Mykene, lever antikens sagor i ett gränsland mellan myt och sanning.
Vägen från Aten kantas av skyltar som pekar in i det karga, grågröna landskapet. Antika tempel och bosättningar, medeltida kyrkor – skärvor ur mer än 2 500 år av grekisk forntid ligger inom räckhåll för den som orkar gå ur bilen.
Få ställen i Grekland kan mäta sig med halvön Peloponnesos när det gäller historiska minnesmärken. Hit vallfärdar varje helg tiotusentals Atenbor, kanske mindre för att söka sina antika rötter än för att koppla av i hamnstaden Nafplio.
Detta är en av Greklands vackraste städer och väl värd ett besök.
Nafplio blev grekernas första huvudstad efter självständigheten 1832. De väldiga forten på kullarna ovanför staden vittnar om dess militära betydelse århundradena före självständigheten, och i de smala gränderna vandrar människor som genom en svunnen tid.
Man möter kvinnor klädda i grekiskt svart. Ur portgångarna kommer katter för att stryka sig mot ens ben, och i fönstren skymtar konstfärdiga blomsteruppsättningar.
Förföriska dofter strömmar ur de små krogar som kantar gränderna.
I veckosluten och under sommarens högsäsong kan trängseln på huvudgatorna i den gamla staden vara en smula påfrestande. Men så snart man dragit sig undan i sidogränderna finner man ett närmast osannolikt lugn, med larmet från turistkvarteren som ett fjärran, knappt märkbart brus.
Stärkt av en stunds frid kan man sätta sig på något av det stora torgets kaféer och beskåda myllret.
Nafplio är värd att besöka för sin egen skull. Man kan gå till det prisbelönta museet för peloponnesisk folklore. Man kan bada på stans lilla strand eller bara flanera i gränderna.
Men ännu större anledning att åka dit finns det om man använder staden som utgångspunkt för utflykter till det antika Grekland.
Passa på att se de väldiga stenborgarna i Mykene och Tyrins från omkring 1600-talet före Kristus, teatern i Epidauros från 300-talet före Kristus, där det än i dag ges föreställningar med antika rötter, och lämningarna i Nemea, där guden Herkules kramade ihjäl ett lejon.
Men har Herkules verkligen funnits? Och kan man verkligen utan vidare krama ihjäl ett lejon?
Den som envisas med att ställa sådana frågor får avsevärt mindre glädje av sin resa till Peloponnesos.