Grekland på vita duken. Stränderna, det glittrande havet och tavernorna får oss att längta efter den perfekta semestern.
Donnas färgstarka och bohemiska hotell finns kanske inte i verkligheten, okej. Men hela den dansanta filmmusikalen ”Mamma mia!” om Meryl Streeps hotellägande mamma och hennes giftaslystna, pappalängtande dotter är insvept i de mest romantiska drömmarna om den perfekta Greklandsemestern. Gyllene stränder, ett azurblått, glittrande hav, glada sånger och charmfullt kärva tavernor.
Men kärlekshistorien mellan den internationella filmen och Grekland började med en annan skönsjungande, vild kvinna för snart femtio år sedan. Melina Mercouri, som sedermera blev landets kulturminister, gjorde en ”Pretty woman” redan 1959 i ”Aldrig på en söndag” där hon spelade en ovanligt lycklig, hesröstad och kedjerökande prostituerad – känd för att aldrig jobba på söndagarna.
Titellåten ”Ta pieda to Pirea” (kompositören Manos Hadjidakis fick en Oscar för filmmusiken) kan många nynna på utan att kanske minnas filmen så tydligt. Den är en ömsint och stolt kärlekssång till hamnstaden Pireus där filmen utspelar sig, en plats som fortfarande i dag är porten till öarna i Egeiska havet.
Några år senare, 1964, dansade Anthony Quinns orakade kraftpaket Zorba in på biograferna i ”Zorba” till tonerna av Mikis Theodorakis musik. Det hela börjar – naturligtvis – i Pireus där födgeniet Zorba med sin karaktäristiska skepparmössa i nacken slår sig i slang med Alan Bates osexiga engelsman som är på väg till Kreta där denne ärvt en kolgruva. Till skillnad från de flesta andra Greklandsfilmer, som i sanningens namn ofta är romantiserade och väldigt sällan gjorda av grekerna själva, har svartvita ”Zorba” en tämligen socialrealistisk syn på det ålderdomliga bylivet på ön där getterna löper amok i gränderna och änkorna i sina dystra svarta dok plundrar hemmen hos nyss kallnade lik. Och de storslagna moderniseringsprojekten kring gruvan går naturligtvis åt pipan. Men när Quinn och Bates dansar den karaktäristiska brodersdansen med armarna om varandras axlar på stranden i slutscenen infinner sig viss semesterstämning i alla fall.
Under den inledande, stormiga båtresan till Kreta blir den tuffa Zorba grymt sjösjuk, men piggar på sig när han skymtar en hoppande delfin. När hans engelska kompanjon inte verkar lika upphetsad blir Zorba galen och skriker: ”Vad är du för en man egentligen? Tycker du inte ens om delfiner?”.
Ett rop som ekar in i åttiotalet, in i den film som många förknippar med Grekland i dag: fransmannen Luc Bessons storslagna, havsdoftande fridykardrama ”Det stora blå” från 1988.
Huvudpersonen, Jacques Mayol (Jean-Marc Barr), skulle aldrig ha svarat nej på Zorbas fråga. Problemet är att den drömska fridykaren från ön Amorgos (där filmen fortfarande visas utomhus under ljumma sommarkvällar) tycker lite för mycket om delfiner för att det ska vara riktigt sunt. När han blir uppvaktad av Rosanna Arquettes amerikanska yrhätta och ska prata ut om sitt konstiga liv visar han en bild i plånboken på en delfin och säger gråtande: ”Vad för slags man har en sådan här familj?”
Jacques Mayol och hans konkurrent Enzo (Jean Reno) i filmens återkommande fridykartävlingar, är kanske några av de mest extrema männen med relationsproblem i den grekiska övärlden, men de är definitivt inte ensamma. I ”Kapten Corellis mandolin” från 2000 spelar Nicholas Cage, med en av filmhistoriens mest tillgjorda brytningar, en italiensk kapten under andra världskriget som anländer med ockupationsgrupp till den grekiska ön Kefalonia söder om Korfu. Soldaterna med Corelli i spetsen hoppas på en härlig, grekisk semester men blir grundligt avskydda av öborna i allmänhet och den vackra Pelagia (Penélope Cruz)i synnerhet. Men när den tjusige kaptenen börjar spela mandolin tinar alla upp och det blir både förbrödring och chans till romans.
Ett liknande tema finns i den Oscarsbelönade ”Mediterraneo” från 1991 av italienaren Gabriele Salvatores som också skildrar den italienska ockupationen ur ett slags semesterperspektiv. Medan världen står i brand hamnar en liten grupp soldater på en avfolkad men ljuvlig ö i Egeiska havet (Kastellorizo nära Turkiet). De är bara åtta soldater plus en åsna. Första natten vådaskjuter de åsnan och sedan går radion sönder. Till råga på allt hittar de inga fiender att bekämpa efter som det bara är kvinnor, barn och gamla kvar på ön. Även här vinner paradiset och kärleken över stridsviljan.
Bland de svenska filmer som utspelar sig i Grekland finns sjuttiotalets publiksuccé ”En vandring i solen” där Gösta Ekman dricker och blir kär på Cypern, ”Lorry”-satiren ”Yrrol”, som både börjar och slutar hos filosofen Leif GW Platon i Grekland och på senare år familjefilmen ”Tsatsiki, morsan och polisen” som handlar om en liten halvgrek som reser till Kreta för att återknyta kontakten med sin fiskarpappa.
Bland de få grekiska filmerna som nått utanför landets gränser finns den doftande dramakomedin ”En smak av livet” som är en kärleksförklaring till det grekiska köket. Av de grekiska regissörer som är mest kända är den prisade, kritikerälsklingen Theo Angelopoulos som med filmer som ”Biodlaren”, ”Resan till Kythera”, ”Landskap i dimma” och ”Storkens fördröjda steg” definierat Greklands problematiska 1900-talshistoria och kritiska förhållande till gränsländer som Albanien och dåvarande Jugoslavien. Med sin förmodligen sista stora film ”Evigheten och en dag” smälter många teman samman till en mässa över en döende man – men också ett smärtsamt vackert porträtt av hamnstaden Thessaloniki. Knappast så mycket semesterkänsla, men Angelopoulos filmer förblir ett måste för alla som vill tränga djupare in i landet.