Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Resor

Hack i häl på eliten i Vålådalen

Vålådalens fjällstation ligger bara en fjälltopp bort från Åre, ändå är det en helt annan typ av skidort. Här sitter storslagenheten och idrottshistorien i de rustika väggarna. I skidspåren tränar eliten.

De stora flingorna faller tätt när vi kommer fram till den lilla byn i dalen. De omgivande fjällen är insvepta i gråvita snömoln.

I norr skymtar Ottfjället, i söder Lunndörren. Med sin djupa u-formade dal blir den som en port in till fjällvärlden. När den nedgående solen bryter igenom just där är det som om Lunndörren öppnat sig och välkomnar oss till vår vinterhelg.

I jämtländska Vålådalen står verkligen idrotten i centrum. Här var löparen Gunder Hägg flitig gäst i spåren på 1940-talet. I den fina boxningsringen byggd utomhus i trä svettades samtidigt europamästaren Olle Tandberg. De kommande decennierna tränade både Ingemar Johansson och Floyd Patterson slagserier innanför repen. Listan över de historiska idrottshjältar som har varit här är lång.

Men här laddar fortfarande aktiva och blivande världsstjärnor upp inför säsongens stordåd. I sporthallen drillas boxningslandslagets nuvarande talanger. I skidspåren nöter ett annat landslag med Marcus Hellner och tidigare Charlotte Kalla. Och efter att fjällstationen blivit officiellt Vasaloppscenter blir det nog än vanligare att stöta på långloppsstjärnor som Jerry Ahrlin eller Jenny Grip (som bor här med sin man, landslagstränaren Rikard Grip).

Foto: Anders Frelin

Hela anläggningen andas idrottshistoria. Men också elegant högfjällshotell. I det lilla museet berättas inte bara om idrottshjältar utan även om de många gästande teater- och filmstjärnorna.

Foto: Anders Frelin

Känslan av storslagenhet sitter i de rustika träväggarna. Men samtidigt finns det en charm i att allt är lite lätt bedagat. Svårigheter att få en så stor anläggning att gå runt har bidragit till att det inte rustats sönder.

Kontrasten mot Åre, som vi just har lämnat, är slående på många sätt. Där handlade snacket på afterskin lika mycket om viktfördelning i carvingsvängarna (att inte hamna för mycket på bakkant), som hur man bäst botar bakfyllan.

Även i Vålådalen bidrar ungdomar till stämningen. Men när 130 tonåringar på läger med Svenska kyrkan avslutar kvällen i matsalen handlar snacket mer om vikten av att tro på något.

Nästa dag är det slalombackar som gäller. Men liften har ännu inte öppnat så det blir snöskor i stället för pjäxor. Den stadiga frukosten ska springas bort, i slalombacken.

Vi småtävlar uppför. Även om skorna är smidiga är språngmarschen utmattande. Vindskyddet på toppen ovanför trädgränsen blir en bra viloplats innan vi springer ner igen.

Sextonåriga Hugo och jag enas om att slalombacken här nog är rolig för yngre barn och lagom för oss i snöskor, men lite för kort för slalom.

Vi tar oss i stället till grannorten, cirka 20 minuter bort med bil. Trillevallen kan i storlek såklart inte mäta sig med Åre, men med tjugotalet nedfarter håller skidorten för åkning i några dagar.

På andra punkter utfaller jämförelsen väl för den mindre skidorten: utsikten från fjället ovanför trädgränsen är slående, liftköerna obefintliga och de långa, breda nedfarterna har perfekt lutning för stora, runda carvingsvängar. När liftarna stänger är vi nöjda, vi har fått vår dos av utförsåkning. Och av kyla; det öppna fjället gör att vinden biter tag i kinderna.

Vålådalens varma bastu och badtunnor är hett efterlängtade. Med mössa sitter vi länge och njuter i väntan på middagen.

Nästa dag väljer vi att åka längdskidor. I spåret möter oss anläggningens vaktmästare Henrik Casserlund för en timmes teknikputsning i klassisk åkstil. Att han själv kommit in på runt 170:e plats i Vasaloppet imponerar och gör att vi lyssnar extra noggrant.

Undertecknad tror sig ha hyfsad koll på tekniken, men det visar sig snabbt att det finns många detaljer att förbättra.

Vi får handfasta råd om hur vi ska göra för att i stakningen kunna lägga all kraft på musklerna i bålen i stället för i armarna. Eller hur vi med rätta höftrörelser ska få kraft och framåtrörelse i diagonalåkningen.

– Om det är ett enda allmänt råd jag ska ge så är det att man ska försöka åka avslappnat, att alla rörelser ska flyta ihop, säger Henrik Casserlund.

Foto: Anders Frelin

Lätt för honom att säga, muttrar vi och stapplar i väg efter lektionen. Men med alla goda råd i ryggen inbillar vi oss båda ändå att det går lite lättare och lite fortare när vi drar i väg i spåret.

Efter lunch byter vi till turskidor med sikte på att ta oss upp mot Ottfjället. Utanför huset, vid sidan av spåret sitter Jonas Olsson och sonen Ebbot och blundar. Solen har tittat fram och det gäller att värma ansiktet.

– Det här är skönt, säger Jonas Olsson. Han är från Undersåker och tycker att Vålådalen passar småbarnsfamiljer väldigt bra.

– Det finns så många saker här att göra som passar alla i familjen. Vi kan ha anläggningen som bas för Ebbot och så kan vi vuxna turas om att åka iväg.

Vi fortsätter mot fjället, upp för branten med samma lutning som slalombacken. Här tränar eliten intervaller, vi flåsar och hasar oss uppåt steg för steg.

Framför oss i spåret skidar Jonas Sjödin och Ellinor Rose. De bor i Östersund men har tills nyligen bott i Åre och åker ofta hit igen. Minst en gång i veckan är de är ute i fjällen.

I dag har de full packning på ryggen för att stanna ute hela dagen och kunna gräva ner sig ifall vädret kräver.

– Vi gör mest dagsturer. Då är det utmärkt att ha fjällstationen som utgångspunkt. Vi kollar vädret och är det bra så drar vi i väg. Härifrån kommer man snabbt upp på fjället, säger Ellinor Rose.

Ovanför trädgränsen träder Ottfjället fram ordentligt mellan molnen. Det ser lockande ut för en toppbestigning, men vinden tar i så vi bestämmer oss för att vända, ner mot dalen. Vi åker ovanpå den frusna bäcken. Med turskidorna är vi hyfsat terränggående uppför, men nerför instabila med de fladdriga skidorna. Det blir en del vurpor i den djupa snön.

Med snö in på bara kroppen är det skönt att avsluta helgen framför brasan med en nygräddad våffla. Och en nyvunnen insikt, uttalad av Ellinor Rose:

– Kommer man som turist till Jämtland är det lätt att man bara ser Åre. Men det finns så mycket mer…

Foto: DNFoto i text: Anders Frelin

Vålådalen

Resa hit

Tåg till Undersåker.

Flyg till Östersund med SAS eller Malmö Aviation eller till Trondheim med Norwegian.

Därefter buss med Länstrafiken (ltr.se) eller hyrbil.

Vålådalen ligger 173 km från Trondheim, 100 km från Östersund och 28 km från Undersåker.

Bo

Vandrarhemsboende, cirka 1 .000 kronor för ett dubbelrum.

Hotellboende, cirka 2.000 kronor natten för ett dubbelrum med halvpension.

Göra

Längd. 80 km preparerade spår i olika svårighetsgrad. 7,5 km elljusspår. Längs elljusspåret ligger även en skidskytteanläggning.

Tur. Från Vålådalen finns flera fina rösade leder upp på fjället. Norrut upp på Ottfjället. Söderut till Stensdalsstugorna, Vålåstugorna eller Lunndörrsstugorna.

Utför. En lift och två nedfarter räcker för de yngre barnen. För man vill ha större alpin utmaning ligger Trillevallen med 21 nedfarter 20 minuters bilresa bort.

Ett dagsliftkort kostar här 330 kr/vuxen och 280 kr/ungdom.

I den lilla sportaffären går det mesta att hyra, från längd-, till tur-, till alpinutrustning.

Annan idrott

I sporthallen kan man bland annat spela innebandy, bordtennis eller basketboll.

Naturkunskap

I det lilla men fina Naturum berättar Ola Fransson inspirerande om djur- och växtliv kring Vålådalen och om människans förhållande till naturen