I dag är allt detta förändrat. Under femton år av turbulens sedan Baby Doc drevs i landsflykt 1986 har hotellen stängts eller förfallit, badstränderna tömts och lyxkryssarna, med undantag från de som angör Labadie, hittat andra mål. Kvar finns Haitis säregna dragningskraft, voodoon, musiken, myterna och skrönorna om denna svarta republik, ett Afrika utslängt i Karibien. Ett magiskt land som faktiskt bara väntar på att upptäckas på nytt!
Vi åker via Dominikanska republiken och landar i Santo Domingo just när skuggorna snabbt börjar bli allt längre. Ankomsthallen är sprängfylld av resenärer som ska slussas ut till stränderna och hotellen, där allt är inkluderat. Ingen enda av dessa charterturister behöver sätta sin fot i den dominikanska verkligheten - om de inte vill.
Dominikanska republiken är faktiskt en lämplig början på en resa till Haiti. Haitierna själva är talrikt företrädda. Närmare en miljon haitier lever på nåder i Dominikanska republiken. De flesta har kommit som sockerrörsarbetare, en del för generationer sedan. I dag lever de statslösa och utelämnade åt regeringens godtycke i så kallade bateyes, speciella enklaver runt sockerrörsplantagerna. Godtycket tar sig med jämna intervaller uttryck i massdeporteringar.
En handfull bussbolag går dagligen till Port-au-Prince, Haitis huvudstad. Själva åker vi med Terra Bus, som har bekväma långfärdsbussar. Den fem timmar långa bussresan går genom en levande, intensivt grönskande landsbygd, där de grå bergen långsamt rycker närmare. Den sista stigningen upp mot gränspassagen, sker på låg växel, men vägen håller hög klass.
Med på bussen finns Gerard Chatelain, som äger en resebyrå i Haiti. Han skakar på huvudet åt våra resplaner.
- Haiti är en farlig plats att vara på.
Hans hustru instämmer. De är haitisk överklass, de talar om överfallen i Port-au-Prince, där förare får en pistol i pannan och uppmanas lämna ifrån sig sitt fordon.
- Har några utlänningar råkat illa ut? frågar vi.
- Rånare diskriminerar inte, säger han och ler menande.
Kontrasterna mellan de två länderna är som ett hammarslag, trots att bägge tillhör tredje världen. Dominikanska republiken är rikt och välmående i jämförelse med Haiti. Rikare på nästan allt, med ett undantag - människor. Haiti är ett av jordens mest tättbefolkade länder.
Direkt efter gränsen är plötsligt alla svarta, i Dominikanska republiken är den svarta hudfärgen i minoritet. Vägen kantas av människor i allt tätare led. Försäljare, nyfikna, resenärer till fots. Myllret blir allt intensivare ju närmare huvudstaden vi kommer. Eldarna från alla utomhuskök förtätar luften - i Haiti är ännu träkol det dominerande bränslet, trots att alla skogar snart är nedhuggna.
Port-au-Prince var en gång en liten juvel i den franska kolonin Saint Domingue. Fjärran från den politiska och ekonomiska giganten i norr, Cap Haitien. Staden där slavupproret, som ledde till Haitis självständighet 1804, en gång startade. Staden där slavarna skrev världshistoria genom att besegra den franska kolonialmakten och tvinga den att avskaffa slaveriet.
Port-au-Prince har inga sådana ärofyllda minnen. Här har diktatorer störtat varandra och bringat landet i allt högre grad av vanrykte. I dag är det en förvuxen kåkstad, omringad av slumförorter, med ohyggliga sanitära förhållanden.
Ändå - detta är ändå myrstackens centrum. Så fort man stiger av bussen sugs man med. En malström av människor, röster, dofter, blickar. Tillrop: "Blanc, blanc". På kreol är detta liktydigt med "främling". Min son som är av haitiskt ursprung och lika svart som alla andra här, får också detta tilltal slängt efter sig. Inte elakt, bara nyfiket, lite provocerande.
Till myrstackens påträngande intensitet kan man förhålla sig olika: man kan förskräckas och stänga in sig i sitt skal. Det slutar med att man åker hem med obehagliga minnen. Eller också öppnar man sig och inser att man verkligen är i Haiti. Att detta är vad landet kräver av dig: att du öppnar alla dina sinnen, att du låter dig omslutas.
Det är då resan i detta land verkligen blir något omskakande, genomgripande och oförglömligt.
Längs den stora paradgatan Delmas, som sträcker sig från hamnen ända långt upp i förorten Petionville, ligger flera pensionat och vandrarhem, lämpliga för den tillfällige besökaren. Ett är Guesthouse St. Joseph, där ett tjugotal gatubarn har fått en fristad, med skolgång, bostad och arbete. Huset ligger långt inne i en fridfull gränd och är en liten värld för sig. Rummen har fläktar i taket, men man sover bäst på verandan eller uppe på taket. Badrummen saknar rinnande vatten, man får hinka det över sig i stället när man vill duscha.
Maten är utsökt med ett äkta kreolskt kök: mycket grönsaker, getkött - kabrit, potatis, stekbananer, ris och bönor.
Sedan är det bara att ta staden i famn. Vi använder oss av de vita bussarna, Service plus, som ägs av förre presidenten Aristide. Bara sittande passagerare och stopp på särskilda hållplatser. Nästan som hemma. Det typiska färdmedlet i Haiti är annars taptap, små färgglada pickuper, med en överbyggnad på flaket. Taptap stannar överallt, är mycket billiga - och trånga. Var beredd att dela utrymmet på ett sätt du aldrig varit med om tidigare. Men en resa med taptap är samtidigt en ovärderlig dyrk till den haitiska vardagen.
Nere i centrum är det bäst att gå. Gatorna är igenkorkade av försäljare och tutande, köande bilar. Vi tar bara med oss det allra nödvändigaste. Några hundra gourdes, den lokala valutan, i bröstfickan. I Port-au-Princes marknadskvarter skulle man kunna bli av med byxorna utan att märka det!
Marché au fer, järnmarknaden, ligger mitt i stormens öga. Saluhallen sträcker sig över ett helt kvarter och när man väl kommit under tak utbreder sig ett förrädiskt lugn och en tillfällig svalka. Ty snart är vi ansatta av hjälpande händer, alla med något att erbjuda. Vi tar god tid på oss, här finns ett fantastiskt utbud av haitiskt hantverk, både för vardagen och för besökaren.
Några kvarter längre upp ligger det vita presidentpalatset, byggd av diktatorn Francois Duvalier (Papa Doc) som en imitation av Vita huset. I augusti 1991 fick jag tillträde till det, för en intervju med president Jean Bertrande Aristide, den förste folkvalde presidenten i Haitis historia. En månad senare var den tidigare fattigprästen borta från makten, störtad i en brutal och förödande militärkupp.
I dag råder åter demokrati i Haiti. Armén är borta, ersatt av en poliskår utbildad av FN. Men det är en polis som är föga populär i landet och som har allt svårare att kontrollera situationen - åtminstone i huvudstaden.
Runt palatset och Champs de Mars finns de viktigaste museerna och minnesplatserna. Bland annat konstmuseet och historiska museet. Och i ena hörnet av detta jättelika torg ligger turistbyrån - ty Haiti är ett land som åter vill satsa på turismen. "Turism är utveckling" står det på stora banderoller överallt i Haiti. Och när vi träffar Jacqualine Labrom, sakkunnig på turistministeriet är hon entusiastisk.
- Vårt mål är inte massturism, dit är steget väldigt långt. I dag är Haiti mest lämpat för olika former av alternativ turism och ekoturism. Vi har en rad organisationer i landet som specialiserat sig på just den formen av resande. De allra flesta i södra Haiti. Landets hotade ekologiska system inbjuder till speciell varsamhet och till unika studier av samspelet människa-natur.
Hennes största problem är inte säkerheten för besökarna utan kommunikationerna.
- Våra överfyllda bussar och lastbilar är ett stort hinder. Få utlänningar klarar av att tränga ihop sig som haitierna tvingas göra.
En kväll viger vi åt Grand Hotel Oloffson, i ena änden av Avenue Henri Christophe. Detta hotell som en gång grundades av en norsk - en del säger svensk - sjökapten, men som i dag ägs och drivs av haitiamerikanen Richard Moors i rotmusikgruppen RAM.
Hotel Oloffson, fick sitt internationella genombrott i Graham Greenes roman "Komedianterna" och detta ålderstigna, men charmiga trähus i gingerbreadstil har överlevt alla slags makthavare och politiska konjunkturer. Under årtionden gick den politiske balanskonstnären och journalisten Jolie Coeur alltid runt bland gästerna och snappade upp det senaste - för att genast rapportera till palatset, sades det men nu är han borta. Inte död, bara böjd av ålderskrämpor.
Inget marimbaband spelar längre på trappan till den imponerande altanen. Men huset är intakt och har en utmärkt rhumpunch. Mellan drinkarna går vi husesyn och inspekterar de olika sviterna, döpta efter kändisar världen runt. De breda himmelssängarna av väldoftande haitiska träslag släpper fantasin lös. Det är alls inte oskäligt dyrt och en natt kan man definitivt kosta på sig. Ett besök en torsdag är att föredra, då är det alltid musikframträdande. I bästa fall av RAM själva.
Nästa dag ägnar vi oss åt förberedelser för resans höjdpunkt: marschen mellan den lilla staden Kenscoff i bergen ovanför Port-au-Prince och kuststaden Marigot i söder. Detta är en legendarisk handelsled, som går över Haitis högsta bergskedja. Det kreolska ordspråket "Deyé mon, geyen mon" (Bakom berg, nya berg) sägs ha myntats här. Etappmålet, byn Seguin, ligger på över 2 000 meters höjd.
Packningen får bli enkel: rikligt med vatten och en del ombyten. Regnjacka. Joggningsskor på fötterna. Sovpåse. Efter viss tvekan packar jag sommarjackan jag burit på flyget. Jag ska prisa den omtanken senare. Mat behövs inte. Vi överlägger med vår haitiske vägvisare, Gody, som är frilansjournalist, men huvudsakligen ägnar sig åt att undervisa gatubarn. Han har ett litet klassrum på baksidan av sitt hus och dit kommer några pojkar i åtta- till tioårsåldern varje eftermiddag.
Han äger en talang att entusiasmera och frigöra resurser hos barn som jag aldrig stött på tidigare.
Gody delar ut en del förhållningsregler:
- I bergen hälsar man alltid, antingen med Bonjou eller Bonswa. Glöm inte att le när ni säger det, oavsett hur trötta ni är!
Tidigt på morgonen, i god tid före gryningen, hoppar vi in i vår framkörda bil, som pensionatet ordnat. Det går också att förhandsbeställa taxi. Chauffören tar oss upp till 1.600 meter över havet, eller där vägen slutar.
Snart öppnar sig landskapet och Haitis märkliga bergsformationer fyller vårt synfält. Dessa vulkaniska berg löper sällan som kedjor med åtskiljande dalgångar utan här reser sig topparna som vulkaner, med utlöpare åt alla håll. Utsikten är enastående. Vi kan närapå se från kust till kust. Fågelvägen är det inte långt, högst tre fyra mil, men den verkliga sträckan mångfaldigas under våra fötter. De oregelbundna bergsformationerna gör också att en klättring uppåt, alltid åtföljs av en klättring nedåt.
Efter ett par timmars marsch börjar vi möta dem - kvinnorna på väg till marknaden i Kenscoff. Dignande under väldiga huvudbördor strävar de uppför branterna. Seniga, magra kvinnor utstrålande stark värdighet och okuvlighet. Lasten i de flätade korgarna är omsorgsfullt arrangerad, dekorerad med konstnärlig känsla. Vare sig det är morötter, höns, apelsiner eller smågrisar. Jag ser en kvinna med en pyramidformad stapel av tuppar. Alla tupparna är sammanbundna vid klorna.
Jag hejdar henne och frågar hur ofta hon går denna väg:
- Varje dag, svarar hon korthugget. Fram och tillbaka.
Hon startar före soluppgången och är tillbaka innan det mörknar. Tre timmar i vardera riktningen. Före återfärden ska hon ha sålt sina varor.
Efter dikesrenarna hemma i Sverige ligger överallt rester av söndertrasade slitbanor till lastbilsdäck, efter handelsleden till Seguin kantas vägen av utslitna skor. Aldrig har vi sett så många övergivna skor under en dag! För det mesta enkla plastskor eller badtofflor, kvinnorna som bär sina trettiokilosbördor har inte råd att vara nogräknade. Många går för resten barfota.
För oss tar den första dagsetappen åtta timmar. På två tusen meters höjd når vi den berömda tallskogen, Forêt des Pins utlöpare. Det doftar friskt, välbekant, tankarna går till svensk natur. Vi får regn och åska, ett mäktigt åskväder som följer oss i hälarna ända till Seguin. Strax innan byn stannar vi och äter paté (friterade köttkakor).
I Seguin finns faktiskt ett vandrarhem, Auberge dela visite, skött av entusiaster, som tagit på sin lott att hjälpa till att skydda tallskogen från illegal avverkning, men ytan minskar ändå hela tiden. En övernattning går dock på 400-500 kronor, så vi väljer att gå in i själva byn och söka natthärbärge där.
Byprästen erbjuder oss sovplats i sin fristående köksbyggnad, ett enkelt pörte med eldstaden på golvet. Kyrkan är upptagen av besökare till en religiös konferens om mänskliga rättigheter. Innan vi går och lägger oss bjuder han på en enkel men välsmakande middag. Vi äter som om vi aldrig sett mat förut.
Sedan samlar man ihop några bastmattor för oss att ligga på, samt filtar.
- Här sjunker nattemperaturen till under tio grader, säger prästen och ler urskuldande. På vintern snöar det ibland.
Vi trycker ihop oss så gott det går, jag tar på mig sommarjackan och en långärmad skjorta. Ändå fryser jag så jag skakar. "Superunderställ" skriver jag i anteckningsboken. "Ett måste."
Från närmare två tusen meter går sedan leden i branta slingor ned till havsnivå. Nu önskar vi oss vandrarkängor och vandringsstavar. Tallskog ersätts av regnskog. Snart vandrar vi i en grön tunnel, ångande av fukt och fylld av en kakofoni av olika ljud. Det är en enastående scenförändring. Bananer, avokado, grapefrukt och apelsiner finns med ens i överflöd längs vår väg.
Plötsligt uppfattar vi ett ljud som skiljer ut sig: röster, en kör, människor som sjunger. I en liten glänta i den branta sluttningen ligger en enkel kyrka och eftersom det är söndag är det förstås gudstjänst. Vi stannar utanför och lyssnar andaktsfullt, medan vi släcker törsten och äter bananer.
I Marigot, flera timmar senare, väntar en taptap. De sista två milen till söderns viktigaste stad, Jacmel, vilar vi tröttkörda på flaket mellan stödjande kroppar.
Om Port-au-Prince numera är en larmande storstad, där man inte längre går säkrare än i vilken sydamerikansk motsvarighet som helst, är Jacmel dess motsats. En idyllisk småstad i gammal kolonial stil, där snickarglädjen syns i varje gathörn. Jacmel är en utmärkt utgångspunkt för utflykter och upptäcktsfärder i södra Haiti. Här finns konstnärerna, stränderna, tryggheten. Pensionaten är billiga och av god standard. Själva gör vi en dagsfärd med häst till Bassin Bleu uppe i bergen väster om Jacmel: en serie blåskimrande bassänger i en brant ravin, vars tillflöde består av en aldrig sinande kaskad av källvatten.
En annan dag lejer vi en båtägare, som tar oss till en liten by längre ut i bukten. Där äter vi nyfångad, grillad havskräfta, stekta bananer och ris och bönor. Stranden delar vi med byns invånare, men inga turister på mils avstånd.
Fiskaren visar också upp en livs levande blåsfisk, uppsvälld av allt vatten. Det är ur blåsfisken voodoons häxdoktorer, bocours, tar fram giftet som kan försätta människor i koma. Och sedan förvandla dem till zombies.
Resans sista etapp går norr ut, med flyg från Port-au-Prince till Cap Haitien. Ett litet tvåmotorigt, tjeckiskt propellerplan från Caribintair tar oss på trettio minuter den besvärliga sträckan över bergen. Det kostar faktiskt bara några hundralappar. Under inflygningen passerar vi tätt intill det mäktiga citadellet, borgen som en av det självständiga Haitis första härskare, Henri Christophe, lät bygga på en bergstopp tusen meter över havet. Efter det franska nederlaget i befrielsekriget 1803 var de svarta ledarna övertygade om att Napoleon skulle återkomma: borgen skulle avskräcka från anfall, i värsta fall avvärja en ny invasion.
Citadellet är inte lättillgängligt, men ett besök i Haiti utan att ha sett detta mästerliga byggnadsverk, omsorgsfullt restaurerat under ledning av Unesco och upptaget på världsarvslistan, är otänkbart. Det gäller att vara morgontidig, åtminstone om man väljer att åka taptap. Vägen mellan Cap Haitien och Milot, närmaste granne med citadellet, är ytterst dålig och transporterna mer än överfulla. Vi hyr en bil med chaufför direkt på gatan där bussarna går sedan vi ackorderat en stund om priset. De sista branta kilometerna upp till toppen tacklar vi från hästryggen.
Belöningen däruppe låter inte vänta på sig. Utsikten slår det mesta och citadellets väldiga fundament ger besökaren ett mäktigt avstamp för en historisk odyssé. Här finns bland annat en unik samling av kanoner - krigsbyte från tre arméer: den brittiska, den spanska och den franska.
Vi går den branta vägen ner, tillbaka till slottsruinerna Sans Souci och den lilla staden Milot. En voodooceremoni har precis inletts i ett hounfor - tempel - och vi smyger in och lyssnar ett tag i trädgården.
Strax nordväst om Cap Haitien ligger en avsides, mycket vacker bukt med grönskimrande vatten och vita stränder. Labadie. Det är privat område och den enda plats i Haiti som i dag tar emot större grupper av utländska gäster. Besökarna utgörs av passagerare på kryssningsfartyg, som lägger till två dagar i veckan. Varje måndag och tisdag kliver flera tusen turister i land och tillbringar några timmar på haitisk jord. Under en lång period av år fick passagerarna inte ens veta att de befann sig i Haiti och än i dag ligger rederiet lågt med den informationen. Labadie framställs som en avskild plats i Karibien.
Vi hittar en taptap, som precis ska åka, vid norra utfarten från Cap Haitien. Passagerarna utgörs av haitier som är på väg till arbete på badplatsen. Det ger oss en chans att få tillträde, trots att Labadie är stängt landvägen under kryssningsbesöken.
Vi slinker igenom vakten och kommer ned till stranden lagom för att se de första amerikanska turisterna gå i land. Två färjor kör i skytteltrafik mellan den smäckra, mycket stora kryssaren ute i bukten och badstranden. Det är ett sällsamt skådespel att se dessa till stor del överviktiga kryssningsdeltagare, invadera Haiti. En nästan overklig syn. Snart tvingas vi i väg av vakterna och en liten båt tar oss till själva byn Labadie, tvärs över bukten.
Återresan till Port-au-Prince gör vi med en stor landsvägstaptap, en riktig amerikansk skolbuss. Här köper man platsbiljett, tre ska rymmas på varje säte. Men om man hamnar mellan två bredbakade madammer kan det bli svettigt.
Vägen håller god klass över bergen, men på andra sidan är det som om fientligt flyg lagt ut bombmattor över vägbanan. Chauffören måste kryssa mellan kratrarna. Den framtida resenären kan emellertid vara hoppfull: Haitis regering lägger ned stor möda på att reparera de vitalaste delarna av vägnätet. Mellan Jacmel i söder och Port-au-Prince är vägen helt nylagd.
Vi gör ett dygns uppehåll i Le Pétite Riviére del'Artibonite i Artibonitedalen. Här ligger Christophes palats med de 365 portarna och här finns fortet Crete à Pierrot, där den svarta slavarmén uthärdade en långdragen fransk belägring - och vände krigslyckan.
Själva besöker vi Olof Palmes skola i utkanterna av staden och inspekterar grunden för den nya skolbyggnaden. Vi övernattar hemma hos en av lärarinnorna och bjuds på en gryta bestående av allehanda grönsaker samt getkött och klimp.
Några dagar senare är vår tid ute. På flygplatsen i Port-au-Prince köper vi haitisk rom. Barbancour Rhum är en omistlig souvenir från Haiti. Vi tar farväl medan solen doppar sin rosafärgade skiva över Gonavebukten.