Huvudbyggnaden går i murrigt brunbetsat trä i schweizerstil, baren är mysigt insutten framför brasan, sällskapsrummet har både takbjälkar, nationalromantiska målningar och en vacker utsikt över Åresjön.

Utan större fantasi kan man faktiskt föreställa att Åres första turister kamperat i dessa lokaler. Och det stämmer.

År 1895 öppnades hotellet under namnet Åreskutan, tretton år efter att unionskungen Oscar I invigt järnvägen mellan Östersund och Trondheim. På den tiden var sommar och höst högsäsong. Först 1910 öppnades den första liften och den alpina eran inleddes. Under det knappa sekel som gått sedan dess har Åre förvandlats från en liten fjällby till en slags säsongsbetonad Stockholmsförort. Men det gamla hotellet har i stort förblivit detsamma.

Runt om i byn poppar nya flaschiga hotell upp med spaanläggningar, träningslokaler och lekrum för både barn och vuxna. Åregården har försökt hänga på den nya tiden med bastu och en liten pool i källaren. Men den stillsamma andan från förra sekelskiftet sitter i väggarna. På gott och ont.

Förutom lounge, bar och pool finns inte många allmänna utrymmen och aktiviteter.
Frukostmatsalen känns både för mörk och för trång. Matsalen, restaurang Bakfickan, är förvisso liten och intim, men därmed också hårt bokad. Nattklubben Country Club, som hotellgästerna har fritt inträde till, känns med sin diskodånande stökighet inte direkt som hemmaplan.

Merparten av rummen, så ock Hotellpatrullens dubbelrum, ligger i en tillbyggnad och blir därför först en besvikelse för den som sett fram emot ett mer klassiskt boende. Men egentligen finns inget att klaga på. Det är prydligt och rymligt, med vackert trägolv och därtill ett snyggt helkaklat badrum.

Under middagen på Bakfickan blir besvikelsen mer bestånde.

Det börjar förvisso bra med fräscht bröd med citronsmör och olivröra, därtill en gratis liten aptitretare på bresaola och pepparrotsgrädde. Förrätten håller också stilen, en välkomponerad rencarpaccio med lingonvinägrett, parmesanflarn, svampsallad och rostade pinjenötter för 125 kronor.

Men sedan går rullgardinen ner. Båda våra huvudrätter svajar betänkligt. Den ena är en ordinär rostbiffsliknande tjälknöl på älg med diverse tillbehör för 165 kronor, den andra en klart överprissatt och förvånansvärt smaklös lammvariation med lammkorv, vinbrässerat lammlägg och en örtspäckad lammrulle med potatis- och chèvrebakelse och rökt timjanolja för 215 kronor.

När sedan den mångordiga äppeldesserten för 85 kronor faller platt blir besvikelsen total. I det läget längtar man till krogar som bryr sig mer om maten än om menyernas lockande ordkaskader.

Efter en hygglig natt i sköna sängar känns den rekorderliga frukosten åtminstone som en äreräddning.