Den lilla byn Kenduli ligger långt ute på Västbengalens landsbygd, i en mosaik av gröna fält och vattendammar. Byn har haft bilväg i bara fem år. Det är här baulerna ordnar sin egen Woodstockfestival, Baul Mela, med gratis musik i tre dygn. Det har de gjort i slutet av januari varje år sedan 1200-talet. Förra året kom drygt 500.000 personer och lyssnade.
Baulerna, "Guds vildhjärnor", är en märklig företeelse i vårt årtusende. Dessa kringvandrande barder är kända i hela östra Indien för sin säregna filosofi, sina poetiska sånger och sin fria livsstil.
Baulerna är emot klasser, kaster, hierarkier och könsskillnader och predikar att bara hängivenhet och kärlek gör människan till människa. Trots att deras roll i samhället liknar rebellens är baulerna och deras musik högt respekterade av alla i Bengalen. De betraktas som en blandning av helgon och dårar. Khepa - dåre på bengali - är också det tilltalsord baulerna använder till varandra.
Vi närmar oss Kenduli och Baul Mela med allt större ögon. Så här måste en marknad ha sett ut på medeltiden i Europa. Oxkärror, rangliga tält av tyg, män i skynken, tiggare och krymplingar, schamaner som säljer magiska frön mot halsont.
Bitvis liknar alltsammans en hollywoodsk fantasi om Indien. Folkmassorna trampar upp damm som driver runt bland tält och tempel. Färgerna från kvinnornas sarier flimrar. Vi passerar blåmålade människor som föreställer guden Krishna och rader av Sadhus, heliga män, som blickstilla hukar framför sin medhavda rekvisita: rökelser, gudabilder, benknotor, blommor.
En halv miljon indier - och så vi. De i stort sett enda västlänningarna på hela festivalen. Många här har bara sett vita människor på tv och vi väcker långt större uppmärksamhet än någon med två meter långa rastalockar. Att äta frukost, eller byta strumpor, skapar väldiga folksamlingar. Billiga pocketkameror klickar. Stela bebisar sätts i våra knän.
- Please, stop it now. We feel like monkeys.
- Oh, no, kind madam and kind sir. You are not monkeys. Look now, look into the camera.
Baul Mela saknar huvudscen. I stället finns hundratals musiktält, många försedda med tinnar och torn vid ingången. Alla bauler som uppträder har sin egen speciella stil. Några sjunger mjukt och klassiskt skolat, andra går på kraft och vrålar ut sina sångfraser. Instrumentsättningen varierar från en enda luta till grupper med sju åtta musiker.
En av de mest omedelbara sångarna är Tarok das Baul, som har ett eget tält nära grönsaksmarknaden. Tarok är en musikalisk naturkraft. Ovanpå en hård och tajt rytm på tablas och klickande stränginstrument flödar hans röst i långa utsmyckade melodier. Han studsar upp och ner, sliter i strängarna och gör utfall över scenen i Jimi Hendrix-stil. Allt till publikens stora förtjusning, i ett samspel som följer månghundråriga mönster.
Det räcker med att se baulerna uppträda för att få en stöt av deras yrande energi och spelglädje. Men för de bengaliska åhörarna är orden det centrala. En publik kan vara förlåtande mot en baul som tappat rösten, så länge han har något klokt att viska fram.
Baulernas sångtexter uttrycker ett helt tankesystem, en filosofi med hinduiska, sufiska och buddistiska rötter. Samtidigt är texterna konkreta betraktelser om livet och svårigheterna att vara människa. Det är en poesi full av svärta, skarpa iakttagelser och förtätat bildspråk.
Jag är blind,
jag kan inte se
mörkret
Baulpoesins litterära kvaliteter har uppmärksammats många gånger genom historien. Den indiske Nobelpristagare Rabindranath Tagore försökte efterlikna baulernas skrivsätt. En besvarad kärlek, då baulerna räknar Tagore som en av sina egna.
Baul Mela rullar in på sitt tredje dygn. Ute på gatan råder fulländat kaos med vanvettig trängsel, vrålande försäljare och ständig megafonreklam. Högtalaren som dygnet runt utannonserar borttappade barn får teet i våra dockkoppar att skvalpa. På apoteket skattar man bara åt vår konstiga fråga om öronproppar.
- We have no problems with sounds in India.
Vi ser en kvinnlig baul falla i trans under ett framträdande, i extasisk kontakt med det gudomliga. Lite senare uppträder Bapi, baulernas nya stjärna. Med chic hårknut, slutna ögon och en röst som smälter juiceförsäljarnas isblock utanför tältduken tar han oss alla en aningen närmare "Manur Manusch" - människan i hjärtat. Ett ideal som säger att humanism bara kan vara praktisk.
Och just när alla gett upp hoppet så kommer han - Purna das Baul, mannen som betytt lika mycket för den indiska folkmusiken som Ravi Shankar för den klassiska indiska musiken. Han spelar inte längre på Baul Mela varje år, men nu står han framför oss på scenen, inbyltad i en halsduk mot kvällskylan. Med kunglig värdighet sjunger han med välbehållet innerlig stämma.