I slutet av 1970-talet skulle Aman Nath, indisk konsthistoriker och arkitekt, skriva en bok om väggmålningar och reste till den indiska delstaten Rajasthan för att göra research. Från sin bil fick han syn på det mäktiga fortet och kunde inte låta bli att ta en liten omväg för att undersöka det. Den syn som mötte honom gjorde honom ledsen, för det var bara en tidsfråga när delar av fortet skulle rasa samman.

Under många århundraden hade generationer av maharadjor härskat härifrån. Den siste av dem, Rajendra Singh, flyttade ut när den nuvarande staten Indien bildades 1947. Det var inte så kul att ha fått ett underhållskrävande medeltidsfort på halsen, i synnerhet inte efter att apanaget drogs in. Neemrana lämnades åt sitt öde.

Aman Nath tyckte att fortet hade en egen själ, att det kallade på honom. Han lyckades till slut få tillstånd att rusta upp det för att göra hotell av det. Arbetet började 1986 och i ett hörn av fortet pågår det än.

Som gäst i Neemrana fort hamnar man i en fantasieggande värld. Bakom en tung port väntar ett långt valv och sedan dröjer det inte länge innan man går vilse. Trappor upp och trappor ner - fortet har tio våningar. Smala gångar som plötsligt leder in i ett torn eller öppnar sig mot en lotusdamm. Hängande trädgårdar där påfåglar spatserar omkring och små romantiska balkonger med utsikt över byn nere på den torra slätten.

Gästboken är intressant läsning, där finns en hel del kända namn, som författarna V S Naipaul och Vikram Seth. Skådespelerskan Kate Winslet skriver att Neemrana är hennes favorithotell i hela världen.

Vill någon boka in sig i rummet där hon bodde, så heter det Chandra Mahal.

Rummen kan vara allt från skrymslen till jättelika sviter, för man har behållit fortets ursprungliga rumsindelning. Alla är dessutom inredda på helt olika sätt.

Vi hamnade i en svit som är nästan 100 kvadratmeter stor med en takhöjd på sisådär en sex meter. En smal gång löper runt sviten på den andra våningen och på vardera kortsida finns ett balkongliknande sovrum. På väggarna hänger foton av maharadjafamiljen som en gång bodde här.

Inredningen är indiskt konsthantverk av högsta kvalitet, blocktryckta tyger och möbler dekorerade med handmålade kakelplattor. Inte att undra på att en hel drös internationella inredningstidningar varit här! Men teven lyser med sin frånvaro - och det är faktiskt skönt i just denna miljö.

Aman Nath vill inte våldföra sig på byggnadernas historia. Neemranafortet har byggts till vid många olika tillfällen. De äldsta delarna är från 1400-talet och de nyaste från tidigt 1900-tal. Det har man tagit hänsyn till och inrett de äldsta rummen i indo-islamisk stil, medan de nyare rummen går i kolonialstil. Aman Nath och den franske historikern Francis Wacziarg har handplockat varje ting, till och med minsta lilla tesked.

Efter att de återställde Neemrana har de tagit sig an fler liknande projekt; kulturhistoriska byggnader som står och förfaller lite varstans i landet. Tretton av dem har hittills gjorts om till hotell. Eller "Ickehotell-hotell", som Aman Nath föredrar att kalla dem och att poängtera är att här inte finns någon enhetlig hotellstandard. Det kan vara stugor i Himalaya, typiska sydindiska brahmanska hus och kolonialbyggnader från britternas tid. Ett av de projekten är Piramal haveli, ett köpmannahus med intressanta vägg- och takmålningar, inte långt från Neemrana.

Aman Nath och Francis Wacziarg är inte intresserade av att äga byggnaderna de rustar upp, deras hotellrörelse hyr i stället. De säger sig inte vara så värst intresserade av att driva hotell heller, men det är en nödvändighet för att få loss pengar till kommande ruinräddningar.

Numera hör massor av människor av sig och vill att de tar sig en titt på deras gamla hus. Det senaste projektet är ett hus som en gång ägdes av en dansk familj, då Tranquebar på Indiens östkust var dansk koloni.