Det är förtjusande, men brutalt i Rajasthans huvudstad Jaipur bland avgaser, buller, kamelkärror, bökande grisar och klungor av trehjuliga taxifordon som proppar igen trafiken.
Det är småtjafsigt med säljare som vägrar vika från din sida och när du stiger av på perrongen på järnvägsstationen i Jaipur står ett halvdussin unga män som sedan jagar dig och din familj framför sig med sin svada för att få bli er chaufför.
Gatubarn tigger utanför juvelerarbutikerna. Jaipur är Rajasthans mest luftförorenade stad och hotellen är ibland fullbokade. Killarna på perrongen ger sig inte förrän den förbokade bilen till slut dyker upp.
I en trög bilkö innanför stadsmurarna till den gamla staden tar det fem minuter i ljuset av en solnedgång att börja se staden i det sken som miljoner turister gjort före dig.
Jaipur kallas den rosa staden efter att maharajan Ram Singh lät måla hela staden i denna färg för att hälsa prinsen av Wales välkommen 1876. Det blev därmed en tradition. Men rosa? Husen liknar mer pepparkakshus, något rödare i färgen; som gräddad pepparkakssmet kunde ha sett ut efter en omgång i en tandooriugn. Kompletterade med vitspröjsade detaljer. När dagens sista solstrålar faller mot dessa fasader i mogulstil och rajasthansk arkitektur får de en märkvärdig glöd.
Framför husen går kvinnor klädda i gult, lila och andra starka färger. Turbaner, tyger, kryddor, allt har färg som borrar sig in i huvudet. Jag antar att det är färgerna som trollbinder. Men det är också formerna och de vänligt nyfikna invånarna som sätter prägel på Jaipur.
Ta Hawa Mahal, som är stadens mest kända sevärdhet, med sina hundratals små fönster. Det är en fem våningar hög och några decimeter bred byggnad som påminner om en kuliss. Den byggdes i slutet av 1700-talet för att kungens harem skulle ha en bekväm plats att speja ut på omvärlden ifrån. Genom gluggarna fick kvinnorna en glimt av livet i staden utan att de själva syntes. Det är en fantasieggande byggnad, som blivit symbol för staden.
Vi borde ha stannat längre i maharajan Jai Singhs dröm Jaipur om vi bara hade orkat.
År 1727 beslöt han att börja bygga denna stad när han tyckte att den gamla huvudstaden Amber, drygt en mil norr ut, inte längre dög som centralort. Året efter lät han skapa Jantar Mantar, det enastående observatoriet, där tiden kunde beräknas med hjälp av skuggorna av solen. Jai Singh krigade gärna, men lika mycket gav han sig hän åt astronomi.
Jaipur byggdes i rektangulära kvarter enligt principer i äldre hinduisk arkitektur. I basarerna längs dessa vägar kan i dag det mesta köpas: hantverk och färgade tyger, broderade kläder, sarier och saker av mässing. Dessutom keramik, ädelstenar, lådor och brickor och allt som kan göras i marmor: bänkar, bord och stolar, lampor och modeller av Taj Mahal. Hantverkare har rykte om sig att vara mästare i konsten att putsa ädelstenar. Den som någonsin har vägarna förbi Jaipur bör boka ett hotellrum i förväg. Annars kommer killarna på järnvägsperrongen att köra omkring med dig till det hotell som ger dem den största förtjänsten - och du får betala för det. Boka ett rum på till exempel Saba Haveli. Det är ännu inte lika känt som andra gamla hus som beboddes av historiens stora män i Jaipur och som varsamt förvandlats till hotell. I staden finns mer än 150 fastigheter kvar som tidigare var palats för rajor och maharajor.
Bor du på Saba Haveli stiger du efter en dag i stadens larm in som i en ljudisolerad kammare. Du går över en gård, låser upp hänglåset till ett av hotellets elva rum och kliver in i din tillfälliga boning, som inte ser ut som något annat hotellrum du bott i. Meningen är att det ska kännas som att du bor i äldre rajasthansk stil. Det är kitschigt, men det är inget fel på känslan. Och det finns varmvatten i duschen och frukost serveras på takterrassen av en trevlig och pratsam nepales, som gästarbetat i Jaipur i 19 år.
Från taket kan man spana ut över staden när grannarnas ungar, från sina takterrasser, tränar inför den stora drakfestivalen i början av våren. Andra grannar hänger upp tvätt på tork, vilket också bidrar till att sätta färg på Jaipur.
På museum i staden kan man se gamla vapen och kläderna som en gång bars av den väldige Sawai Madho Singh som sägs ha varit 2 meter lång, 1,2 meter bred och 250 kilo tung.
Uppe på klippan till palatset i Amber berättar guiden om tigern han en gång mötte på andra sidan berget. Han talar engagerat om detta palats som började byggas i slutet av 1500-talet och där byggnadskonst från tre olika kulturer blandades: den hinduiska, islamiska och persiska. Sommarens hetta klarades på den tiden av med hjälp av ett sinnrikt system med vatten som cirkulerade i en del av det stora palatset, som därmed blev sommarviste. En annan del byggdes för att hålla värmen på vintern.
När rundturen är klar presenterar guiden brodern, som heter Suresh Kumar. Han står och säljer Dagens Nyheter och andra europeiska tidningar som fått några dagar på nacken intill fortets entré.
Hygglig, business, tycker brodern, som dagligen brukar sälja ett tiotal tidningar till turister. Utgångspriset för en DN är 50 kronor.
En söndagskväll åker vi till det populära Chokhi Dhani utanför Jaipur. Det tar 45 minuter i kön för att lösa inträde. Sen ingår både middag och underhållning. Sydindiskt vegetariska rätter och bröd, därefter en rad bisarra uppträdanden. En hund hoppar genom brinnande ringar. En pojke roterar på magen på änden av en stång fem meter upp i luften. En flicka gör ett nummer av att böja sin mjuka rygg i en båge mot marken. Hon böjer sig så långt att den vassa nålen som sticker upp från marken fastnar alldeles intill hennes öga.
Dagen efter åker vi med tåg från Jaipur efter att ha vandrat upp och ner i basarerna så många gånger att försäljarna känner igen oss. Vi har suttit i alltför många trehjuliga taxifordon, i alltför många köer och öronen behöver vila. En vecka senare vill jag gärna återvända till Jaipur.