Många av dem kliver av båten som trafikerar Keralas vattenvägar, den bland turister så populära sträckan mellan Kollam och Alappuhza. Ungefär halvvägs syns en klunga tuggummirosa höghus bland kokospalmerna. Det är Ammas ashram (elle hinduiska kloster) i Amritapuri, där ett par tusen anhängare bor.
En av dessa byggnader är ett tempel och där sitter Amma på ett podium, en trind och glad liten dam klädd i vit vardagssari. I salen väntar hundratals personer på att dagens kramkalas ska börja.
Men först ska Amma få sina fötter tvättade av ett par nunnor. I baljan simmar kronblad från blommor, och när fotbadet är avklarat så käkar nunnorna andaktsfullt upp dessa blommor.
Blir en smula chockad. Det ser inte så fräscht ut. Sedan slår det mig att hemma dricks det blod under nattvarden, om än symboliskt.
Medan jag grunnar på detta, bildas två köer av kramsugna. Men nåde den som tränger sig före, de blir genast tillsagda av kramfunktionärerna som vakar över ordningen.
Så är det min tur. Blir framknuffad och omfamnad av Ammas knubbiga armar. Hon viskar något på malayalam, språket i Kerala, i mitt öra, trycker ett tikkamärke i min panna och några bitar prasad, heligt godis i min hand.
Det hela är över på några sekunder för mig. Men för Amma pågår kramkalasen i timmar, ibland hela natten, dag efter dag. Hur orkar kvinnan?
Några timmar senare är det dags för allsång. Då sitter Amma på scenen och framför suggestiva indiska hymner med hög klar röst. Det hela blir till en sorts musikmediatation.
Som tillfällig besökare har man tillgång till det mesta som finns på dagens program som sångstunder och meditations- och yogapass.
Vissa som kommer hit blir kvar. Här finns till exempel en svenska som en gång levde glamoröst i Los Angeles och arbetade med film. Nu är hon nunna på ashramet sedan drygt 20 år tillbaka.
Andra är inte fullt så hängivna. Vassili från Ukraina bor i rummet intill mitt och ser ut som en hårdrockare. Han märks, för ashramet har klädkod som går ut på att man inte ska visa för mycket av kroppen. Anpassar man sig inte tillräckligt väl så stöter man strax på någon sur nunna som tittar strängt på en.
Vassili struntar i det. Han presenterar sig som gurusamlare.
- Jag har varit hos Sai Baba i Puttaparti, hos Dalai lama i Dharamsala och naturligtvis på Oshos ashram i Pune, fast honom hann jag ju aldrig träffa. På ashram möter man många fascinerande människor. Men själv är jag inte så värst andlig, snarare en åskådare.
Vassili brukar stanna ganska länge. För att finansiera sina vistelser översätter han texter från olika guruer till ukrainska och ryska.
Fast man knäcker knappast sin budget genom att bo på Ammas ashram. Ungefär 25 kronor kostar ett dygn med helpension: ett spartanskt rum med eller utan säng och vegetarisk kost som smakar okej om man har tur. Det beror på vem som har kökstjänst just den dagen. Även tillfälliga besökare förväntas nämligen bidra med praktiskt arbete som städning, diskning eller matlagning.
De som bor permanent på ashramet jobbar ofta med hjälpprojekt. Ashramet driver barnhem, skolor och ett stort sjukhus, bygger bostäder åt hemlösa och har startat ett pensionsprogram för änkor utan försörjning.
Många av projekten vänder sig främst till fattiga kvinnor och kanske har det med Ammas egen bakgrund att göra: född i en fattig fiskarfamilj, slutade skolan som nioåring för att ta hand om hushållet. Blev ofta misshandlad och var en gång nära att bli dödad av sin egen bror.
Bland sina anhängare låter Amma kvinnorna ta stor plats. Hon har till exempel infört kvinnligt prästerskap och låtit kvinnor bli högsta ansvariga för tempel, vilket upprörde många konservativa hinduer.
Ashramet driver en egen liten hantverksbutik också. Där säljs bland annat pyttesmå dockor som föreställer amma. En hel liten grupp anhängare jobbar med att sy dem.
- Man kan leka med dem när man behöver stöd, säger tjejen i butiken.
Sedan sänker hon rösten och låter blicken bli allvarlig.
- De är nämligen laddade med magisk kraft. Du kanske inte tror mig, men vänta bara så får du se.