När hettan lägger sig som ett våtvarmt omslag över Calcutta och Västbengalens slättland flyr turister och alla de indier som kan till de svala bergstrakterna mellan Mount Everest och Kanchenjunga. De flyr till Darjeeling – britternas mest älskade ”hill station” – och till det forna kungariket Sikkim som sedan 1975 är införlivat med Indien.
Varifrån man än kommer är Siliguri utgångspunkt för resor upp i bergen. Det kan löna sig att hyra en bil med chaufför och ge sig av utan fördröjning, annars gäller principen packade sillar i en jeep med avfärd först när bildörrarna bågnar.
Halvvägs till Darjeeling blir det paus och lunch med traktens stora specialitet: momos – fettdrypande degknyten med kött eller grönsaker som fyllning. Beroende på tillagning kan de vara en verklig delikatess eller ointressant bukfylla. Men i det senare fallet sitter överallt hungriga hundar och katter som gärna tar hand om resterna.
En bit högre upp rullar vi in i en regntät dimma genom vilken teplantager och fallfärdiga trähus bara kan anas. Men ”leksakståget” som dras av ett hundra år gammalt ånglok avtecknar sig tydligt där det med sin last av turister tuffar fram på randen till en avgrund. Tåget – som blivit klassat som världsarv – balanserar mestadels på smalspåriga skenor utanför den redan livsfarliga vägen.
Darjeeling är en stad byggd som en korkskruv i tre plan. Det översta har flest hotell och restauranger och den renaste luften. Det var här som britterna slog sig ned, och många av trähusen vittnar om välstånd från förgången tid. Jag tar in på hotell Bellevue med utsikt över torget, och eftersom jag anländer strax före högsäsongen får jag ett rum stort som en balsal till mycket överkomligt pris. Medan jag försöker sova hör jag ett våldsamt skrikande, ylande och skällande från torget. Det låter som om någon slits i stycken. Jag rusar upp och tittar ut. På torget pågår ett krig. Det är aporna som dragit in till stan och de slåss om herraväldet med flockar av gathundar. Det är hårda tag men mera skrik än skador. Bara att vänja sig: slaget om torget utkämpas varje natt!
I strålande sol och behaglig temperatur hyr jag nästa dag en häst för att rida till zoo ett par kilometer bort. Jag har valt den häst som har det bästa hullet men bara några hundra meter bort från stallet önskar jag att jag vore stark som Pippi Långstrump och kunde bära kraken i backarna. Han travar lydigt när jag begär det men han är trött och helt utan gnista. Jag kompenserar honom med ett berg av grönt vid framkomsten till Darjeelings zoo, som lär vara ett av de bättre i Indien. Det säger inte mycket. De bengaliska tigrarna, snöleoparden och den svarta björnen har tydligt stressbeteende i alldeles för små revir. Men den majestätiska jaken idisslar nöjd med utsikt över dalen, och den utrotningshotade röda pandan stretchar på sin trädgren innan hon rullar ihop sig för att sova. Hon är så vacker att det gör ont i hjärtat. Måtte hennes släktingar i det vilda få en framtid på jorden!
I den livliga bazaren längs huvudgatan bedrivs handeln huvudsakligen av kvinnor. Här finns tibetaner, nepaleser och allehanda bergsfolk. Mestadels säljer de vackra tyger men också kelimväskor och buddhistiska kultföremål. I de små butikerna kan man avsmaka regionens alla teer eller köpa gigantiska Gurkhaknivar. Ju längre ner man går i staden, desto mer indisk blir befolkningen, och i den stökigaste delen av staden hittar man Lloyds botaniska trädgård – en enorm park berömd för sina orkidéer och en oas av frid.
De flesta turister som kommer till Darjeeling fortsätter snart på trekking eller tränger in sig med andra i en jeep för att utforska omgivningarna. Själv åker jag till Sikkim för att komma närmare Himalayas snötäckta toppar.
Vägen går genom några av de största teplantagerna. Sextio procent av dem som skördar teet är kvinnor. De bär sina stora korgar på ryggen fasthållna med ett band över huvudet. Tebuskarna når dem till midjan, och på avstånd ser det ut som om de flyter genom ett hav av grönska. Väl över gränsen till Sikkim styr vi mot Pelling som sägs vara intressantare än huvudstaden Gangtok, inte minst på grund av sin närhet till Kanchenjunga. Men när vi anländer till den lilla staden öser regnet ner, och det enda jag kan urskilja är tunga åskmoln över forsande, leriga vägar. Några timmar senare upphör regnet lika plötsligt som det kom och lämnar plats åt en dramatisk solnedgång. Nästa morgon klockan sex väcks jag av ett bankande på dörren:
– Clear weather, Madame. Kanchenjunga watching.
Yrvaken tumlar jag ur sängen i ett iskallt rum. Väl ute på terrassen glömmer jag allt annat än ögonblickets bländande skönhet. Kanchenjunga gnistrar i kritvitt och rosa under en klarblå himmel. Världens tredje högsta berg betraktas av bergsfolken som ett levande, kvinnligt väsen: en nyckfull varelse som bara undantagsvis kastar sin slöja av moln och visar sig alldeles naken. Det bringar tur att få se henne så.
Jag beger mig till Sangachoeling Gompa. Det är det näst äldsta klostret i Sikkim, byggt på 1600-talet och förbluffande väl bevarat. En liten pojkmunk visar mig freskerna med drakar, monster och gudar. Rader av böneflaggor fladdrar i vinden. Jag lägger mig på en berghäll och låter solen tina mina lemmar. Grips av den sällsynta känslan av att vara på en plats i världen där allt är godhet och frid. En plats där det räcker med att vara för att någonting inom en skall helas.
Det andra klostret nära Pelling, Pemyangtse Gompa, inger mig inte samma känsla. Det är större och pampigare. En man sitter vid ett rangligt bord i skuggan av böneflaggor och säljer biljetter till turister. Det blir som att gå på museum.
En dagsutflykt i delad jeep tar mig via ett vattenfall som störtar ned från höga berg till sjön Khecheopalri som sägs vara så helig att fåglar varje morgon plockar bort de löv som råkat falla på dess yta. Sjön ser ut som en sjö men dess stränder är nästan dolda av ett kaotiskt virrvarr av böneflaggor och vimplar. På bryggorna sätter pilgrimer och turister bönekvarnarna i rullning, och rödklädda munkar i lotusställning läser mumlande ur sina skrifter.
Yuksom – en gång Sikkims huvudstad – har däremot bevarat mycket av sin charm. Härifrån startar vad som sägs vara Sikkims bästa vandringsleder, men den lilla staden är också besöket värd.
I Norbugang Park kan man beundra den breda tron där Sikkims förste härskare kröntes år 1641. Legenden säger att han kröntes av tre heliga lamor som kommit från Tibet och att en av dem flög genom luften och lämnade sitt fotspår vid nedslaget strax framför tronen. Man kan lyfta en träplanka och se det än i dag. Man kan samtidigt konstatera att DEN laman hade större fötter än en sagans jätte. Men vad gör det i ett litet land där tro och saga alltid har gått hand i hand.