M/S "Tharavad", en klassisk risbåt, fast ny, med en överbyggnad med vasstak och en luftig lyxsvit för två ska bli vårt hem för ett dygn. Hytten med duschrum är som ett bättre hotellrum, salongen utomhus med matbord, vilstolar och dagbäddar under tak är som en terrass och ett spa i ett. I aktern ligger köket. Längst fram i den öppna fören är kaptenens plats vid styrhjulet.
Ljudlöst glider vi långsamt fram. Öar av blommande vattenhyacinter klyvs av fören. Fåglar sitter på några meters avstånd på pinnar eller hyacintruskor. Måsar, tärnor, häger, vadare och doppingar. Och den vackraste av dem alla, kungsfiskaren, som i flykten visar sin turkosa ryggtavla.
Simmande fiskare i jakt på musslor tar sig fram med hjälp av pålar som stöts i botten. Smala kanoter fullastade med nyskördat ris paddlas fram av Backwaters bönder.
Vår kapten Reji tar fram ett parasoll till skydd mot solen vid den utsatta förarplatsen och börjar berätta. Han är född här i flodlandskapet. Vi passerar hans mormors hus, vi passerar hans egen hemby, stannar och morsar på brorsan.
- Familjen har ett stort risfält som tar 25 dagar att skörda, tre skördar om året. Förut jobbade jag på fältet, men ingen vill längre skörda för hand och vi har små maskiner som skördar snabbare och jag kör hellre båt, säger Reji.
Dags för lunch och på några timmar har maskinisten och kocken Kunjumon trollat. Elva rätter dukas fram, alla olika, alla gudomliga. Banancurryn, kokos-papaya-morotsraspet och den fantastiska grillade kotletten av havsgös (kingfish) är ljuvligast. Solmogen färsk ananas avslutar måltiden.Vi sträcker ut oss på dagbädden och låter kropp och tanke bara flyta med.
Solen dalar och Reji lägger till och gör klart för natten medan Kunjumon än en gång tar fram sitt trollspö. Curryrätter av olika slag, nyfångad fisk i tomatfräs och kokos, papadombröd och som kronan på verket de nyinköpta tigerräkorna. Smakerna är milda men så rika att vi fortsätter äta, länge.
Vi somnar till total tystnad. Fåglarna, vattnet och de andra båtarna på kanalerna har gått till vila. Reji sätter sig i en liten kanot och paddlar hem till sitt eget hus för en natts sömn hos frun och tvåårige sonen, han vet en "genväg".
Gryningen är sval med en färgskala helt i ljusgrått, himmel, vatten, palmer. Vi vaknar sakta till stigande värme och ljudridå. Backwaters alla dofter frigörs sakta. Grodor och fåglar tar till orda och ett svischande ljud närmar sig. Plötsligt klyvs den blanka vattenspegeln av tre skarpa konturer. Det är fem unga kvinnor i tre roddbåtar som med kraftiga årtag flyger fram i rytmisk takt.
- De tränar för OS i Peking, Keralas kvinnor är Indiens bästa roddare, säger Reji.
Sakta närmar vi oss Alleppey, båtresans mål. Trafiken tätnar, husen blir fler. Byns kvinnor tvättar kläder i kanalerna. En affär och en skola dyker upp. I hamnen blir det kö när risbåtarna ska lägga till för att lämna sina laster av både utländska och indiska passagerare.
I Kerala råder ingen brist på vatten, men det finns planer på dammbyggen. Farhågor finns att det ska ödelägga bergsbyar eftersom minskat vattenflöde skulle kunna torrlägga det så viktiga inre deltalandskapet vi just färdats på.
En privatchaufför i en klassisk indisk Ambassador tar oss till Kochi, Keralas största hamnstad, en pulserande storstad som snabbt växer på höjden.
Vi tar in på Grand Hotel på MG Road, stadens stora, gamla, prestigefyllda stolthet. Rummen är stora som salar och har en personaltäthet som skulle få en svensk hotelldirektör att gråta över lönekostnaden. I den stora matsalen räknar vi till tjugofem kypare som på något sätt alla är inbegripna i att ge oss en fantastisk måltid.
I Kochi trängs holländska, arabiska och brittiska rester av handelsplatser och båtvarv med kulturhus. Vi besöker portugisernas befästningar och kyrkor. Vasco da Gama begravdes i S:t Francis Church 1524. Här skeppades kryddor och elfenben ut, här skeppades teknik och vapen in.
I skydd av ön Fort Cochin sänks väldiga kinesiska fiskenät ned i Arabiska havet. Denna över tusenåriga fångstmetod används på exakt samma sätt som när de kinesiska kustfiskarna från Kublai khans hov kom med redskapet för över 700 år sedan.
I maharadjans palats finns några av de bäst bevarade väggmålningarna från 1500- och 1600-talen med motiv hämtade ur indiska skrifter: härliga, mustiga episka verk med berättelser om krig och kärlek. Inte minst de färgsprakande bilderna av erotiska erövringar i maharadjans privata rum i den undre våningen fascinerar och bländar. Hit lär endast maharadjan och hans hustrur och bihustrur ha haft tillträde.
På Cochin Cultural Centre får åskådaren komma en timme i förväg för att vara med om sminkningen inför kathakali, en traditionell dansföreställning. De unga skådespelarna lägger sin mask själva, från grunden. Färgen rivs sakta ner från sten till pulver, blandas med olja och läggs på ansiktet i exakta förutbestämda fält. Varje mask har en bestämd traditionell karaktär. Till slut är sminkningen klar och föreställningen kan börja.