Det gryr långsamt över salskogen i Kanha nationalpark. Vi befinner oss i trakter som inspirerade Rudyard Kipling till ”Djungelboken”. Vår öppna Tata-jeep körs av en kunnig viltvårdare. Men han tillhör inte parken, utan Banjaar Tola, en ekolodge med hög standard och eget program för naturvård och bistånd till byarna. Seriös ekoturism kan göra att turisternas pengar kommer till nytta för tigern och lokalbefolkningen.
Vi stiger ombord på ett tystare transportmedel, en indisk elefant. Vårt fyrbenta ekipage gungar i maklig takt genom bushen. Det krasar när fjolårets torra löv från salträden pulvriseras under plattfötterna. Barasingha-hjortar dyker upp i vaksam skritt i en glänta där det vasslika gräset lyser i motljuset. Barasinghan var nästan utrotad men räddades med kloka insatser.
Här var inte lika fridfullt på 1970-talet. Då upptogs Kanhas gläntor av 27 byar och tusentals människor. De flyttades med husdjur och bohag mot löfte om ett bättre liv med egna jordlotter. Naturen fick ta över Kanha. Gläntorna efter byarna skapar variation i landskapet, vilket gynnar den biologiska mångfalden.
Projekt Tiger hade kommit i gång på allvar. Gläntorna och ekologin påminner om Afrikas savanner, men omgivna av en mosaik av skog. Axishjortarna följs i gryning och skymning av tiger eller jagande vildhundar. I Afrika skulle det ha varit impalaantiloper som jagades av lejon eller hyenhundar.
– Det är viktigt att djuren får leva naturligt, inte bara som turistattraktion. Nu har vi räddat tigern, sa Indira Gandhi 1983.
Då hade Indiens naturvårdsengagerade premiärminister sett sin baby, Projekt Tiger, bli en stor framgång sedan starten 1973. Indiens 1 800 tigrar hade ökat till 4 000.
Nästan fyrtio år efter projektets start är vi ute på safari med dr Divyabhanusinh Chavda, ordförande för WWF Indien.
– Det där tror vi var glädjesiffror, menar dr Chavda. Tigern kan knappast ha klarat en sådan reproduktion på tio år.
Att tigern var räddad 1983 var en överdrift – och en förhoppning. Redan ett par år senare kom det stora bakslaget. Hotet mot skogen ökade i takt med Indiens befolkningsexplosion. Tjuvjakten ökade kraftigt, med cyniska ligor som mördar tigrar för att sälja tigerben till potensbefriade kineser och tigerskinn till buddafixerade tibetaner.
– Tigern är vårt nationaldjur, säger dr Chavda. I veckan kom nyheten att antalet tigrar ökat men det är ändå en låg siffra 1 700 i hela Indien. Enbart i USA finns 5 000 tigrar i fångenskap.
Vår elefant har kommit fram till ett snår av meterhöga örter och vi kan se tigerns huvud genom en glipa. När föraren ger en kort order på hindi börjar elefanten rycka loss växter för att vi ska se den vilande tigern bättre. Tigerns muskler rycker till ibland under det lösa skinnet medan den kikar på oss med ett öga. Med ett skutt skulle den kunna vara uppe på elefanten för att attackera oss.
Måltiderna äter vi på vildmarkslodgen Banjaar Tola i parkens buffertzon, alldeles på gränsen till själva kärnan av Kanha nationalpark. Genom djungeln, tio meter rakt nedanför vårt bord, rinner Banjaarfloden, som bildar denna gräns. Med andra ord ett utsökt läge.
Vi vistas också några dygn i Bandhavgarh nationalpark, fyra timmar med bil norr om Kanha. I skymningen nära Bandhavgarh intar vi middagen på taket av lodgen Mahua Kothi, som lever efter samma naturvårdande ideal.
Båda är exempel på ett allt populärare koncept. Hög komfort och service på lodgerna kombineras dels med personlig expertguidning på alla safariutflykter, dels med att lodgen driver egna biståndsprojekt. Inte bara för att skydda tigrarna, utan för att hjälpa den fattiga lokalbefolkningen med utbildning och lokala, ekonomiskt gångbara projekt. Alla utbildas också för att jobba på lodgerna.
Från Mahua Kothi har vi utsikt över en grässlätt med ett väldigt mahuaträd, som lodgen har döpts efter. Detta ”livets träd” nyttjas och tillbes på landsbygden i centrala Indien. Det ger näring, vitaminer, medicin, föda, honung, myggmedel, lampolja och en dryck man blir glad på.
Kunwar Singh, Mahua Kothis naturvårdare, kör oss runt tidigt om morgnarna medan solen går upp över det vackra, bergiga Bandhavgarh. Plötsligt har vi tur. En tiger lunkar fram längs skogsvägen framför oss och, än bättre, vi är enda jeepen. Annars kan tio–femton jeepar trängas på vägen. Alla vill ha Bilden på tigern, ekoturistens digitala jakttrofé.
Vår tiger är ute och pinkar revir. När ett träd står nära vägen lyfter den på svansen och skickar i väg en stråle, distinkt som från en stor, randig vattenpistol. Efter sju minuter lufsar den in i bushen och är borta.
I palatsen vi besöker i Indien träffar vi på bilder från maharadjornas storviltjakter. Maharadjan av Surgusja berättade lycklig på 1950-talet att han hade skjutit sin 1.100:e tiger. Astrid Bergman Sucksdorff sköt nio tigrar runt 1960, människoätare vars barnaoffer hon själv hade sett resterna av. Det var med blandad sorg och tillfredsställelse hon dödade tigrarna, som ”är vackrare än solen”.
Det behövs större skogskorridorer mellan reservaten. Tigrarna kan inte bli hur många som helst utan att hamna utanför parkgränserna, där människor och boskap finns. Kanha nationalpark hyser i dag runt hundra tigrar, Bandhavgarh hälften.
Safaritrafiken stör förstås. Men ekoturismen bidrar till artens skydd genom entréavgifter och frivilliga bidrag, som går till parkskötsel, folkbildning och forskning. Deras närvaro försvårar för tjuvjägarna.
– Jag vill att även mina kommande släktingar ska kunna se levande tigrar i det vilda, säger Ola Jennersten, tigerexpert vid svenska WWF.