Dharamsala är egentligen två orter. Nedre Dharamsala är den indiska delen, bullrig och lite lagom kaotisk, med kossor på gatorna, hindutempel och ett myllrande basarområde.

Några hundra meter längre upp klänger sig den övre delen, McLeod Ganj, fast vid den branta bergssluttningen. Här känns det som om man lämnar Indien och reser in i Tibet - det fria Tibet. Tanzin Gyatso, Dalai lama, fick asyl i Indien 1959 och upprättade en tibetansk exilregering i Dharamsala.

Bönflaggor vajar tvärs över gränderna och överallt möter man buddistmunkar i röda kläder och med rakade huvuden. Restaurangerna serverar momos, tibetanska dumplingar, bokhandelshyllorna är fulla av litteratur om tibetansk buddism och i butikerna kan man handla nödvändigheter som exempelvis randiga, hemvävda tyger till tibetanska förkläden. I Dharamsala är ilskan stor över det stundande OS i Peking. På många ställen hänger skyltar som manar till bojkott, både av de olympiska spelen och av kinesiska varor.

McLeod Ganj är inte stort: Centrum består av en gata upp och en gata ner, med ett drakprytt tempel emellan. Många av de förbipasserande tittar snabbt in, sätter bönehjulen i rullning, ett efter ett. Vips så har man klarat av alla böner och kan fortsätta med sina mer världsliga ärenden.

Roligast är att kolla in de unga munkarna när de debatterar på verandan utanför klostret. Det är en del av deras undervisning och det går livligt till. Det spelar ingen roll att vi inte förstår ett ord; tonfall och kroppsspråk talar sitt tydliga språk. När någon får till det slutliga argumentet, så klappar han hårt i händerna: Där fick du så du teg.

Under sommaren är majoriteten av besökarna i Dharamsala semestrande indier som söker lyxig svalka. Nere på slätten är det 40-50 grader varmt så här års, i Dharamsala kring 20.

De västerländska besökarna söker i stället naturupplevelser, frid och andlig utveckling. Till Vipassana meditation centre i Dharamkot, en halvtimmes promenad uppåt bergen, kommer folk från hela världen för att tiga tio dagar i sträck. Känner man sig mer talför, så kan man gå veckolånga kurser i buddistisk filosofi. Eller så kan man meditera till levande musik, framförd på sitar.

Vi nöjer oss med drop in-yoga, tidigt på morgonen hos Amit. Amit driver en mycket liten yogastudio på övervåningen till ett backpackerhotell. Max fyra personer åt gången får plats i hans yogasal, så undervisningen blir mycket personlig.

Bland dem som reser till Dharamsala finns många kändisar. Till exempel så brukar 007-skådisen Pierce Brosnan äta på restaurangen McLlo vid busstorget, när han är i staden. På det ideellt drivna hotellet Chonor house är chansen också stor att se Richard Gere (som är buddist) när han är i Dharamsala. Så det är kanske inte så konstigt att hans namn finns ingraverat på plattan över sponsorer till en av Dharamsalas offentliga toaletter.

På en annan sådan sponsorplatta läser vi namnet Peter Høeg (den danske författaren som bland annat skrev "Fröken Smillas känsla för snö"). Han har grundat en syateljé som ger arbete åt nyanlända flyktingar.

Egentligen är hela McLeod Ganj ett enda växande flyktingläger. 1949 ockuperade Kina Tibet och sedan dess har ungefär en kvarts miljon tibetaner följt Dalai lamas exempel och flytt till Indien. Denna massflykt pågår än. För de allra flesta är Dharamsala den första anhalten i det nya landet.