Har du ingen dragning till förgången fägring? Då kan du med gott samvete åka förbi det lilla sörmländska gästgiveriet.
Men betänk då att det är den gamla diligensvägen från Stockholm till kontinenten du reser på. Här har Gustav III, Carl von Linné, Axel von Fersen och drottning Christina passerat på sina resor till fjärran land och i vissa fall också tagit in.
Är det inte lite intressant ändå?
Numera för den stolta vägen en undanskymd tillvaro i skuggan av nya E4:an som strömmar fram några kilometer inåt landet. För att hitta till Wreta måste man svänga av vid Ålberga-avfarten sydväst om Nyköping.
Men när man väl nått fram till det gråtonade gästgiveriet på sin sluttning omgivet av kraftiga lövträd känns det knappast som om man befann sig i en avkrok. Det här är ett ställe med 300-åriga anor, en helt egen stil och ett mycket gott självförtroende.
Hur annars kan man förklara att flera av nutidens självklara attribut här står på undantag.
Först letar vi en bra stund i rummet efter tv:n. Det visar sig att vi gör det förgäves: dumburken står i ett sällskapsrum. I sovrummet får vi hålla till godo med en cd-spelare utrustad med två samlingsplattor, en med klassiskt och en med jazz.
Lika snopna blir vi när vi inventerar utbudet av aktiviteter. Bortsett från en bastu med vedeldad badtunna som mest lämpar sig för kick off-folket finns här varken gym, spa eller datarum. I en av salongerna hittar vi ett skåp med illa slitna sällskapsspel. Det är allt.
När vi frågar i receptionen om det finns något att göra, får vi till svar att det sommartid ges möjlighet till ridning i ett stall i närheten, kanske finns det också några cyklar att tillgå.
Efter att den första besvikelsen lagt sig bestämmer vi oss för att gilla läget: vi inordnar oss i det 1700-talsmässiga lättsinnet och upptäcker efter ett tag att det går alldeles utmärkt.
Först ger vi oss hän åt bordets njutningar på Wretas alldeles sagolika eftermiddagsbuffé med kaffe, te och allehanda tillbehör: skaldjurssnittar, scones med jordgubbssylt och grädde, chokladrutor, hjortronmousse, frukttårta
Efter denna excess slår vi oss till ro i den stora järnsängen i vårt lilla sovrum, kallat Kolonialrummet och stilenligt inrett därefter. Här insuper vi anblicken av rottingmöblerna, tavlorna med botaniska kolonialmotiv, de storblommiga tapeterna, alltmedan vi förstrött bläddrar i safariböckerna på nattduksbordet och slutligen slumrar in.
När vi piggnar till igen är det dags för ståndsmässig middag i den gustavianska matsalen. Men först en liten fördrink i en av salongerna, precis som allting annat på Wreta Gestgifveri inredd med sakkunskap och känsla. De båda ägarna Jim Grundström och Andreas Lundfeldt är några av Stockholms mest anlitade festfixare med stor erfarenhet av inredning, design och matlagning.
Att de arrangerat både Nobelfester och kungamiddagar märks inte minst på kvällens middagsdukning. De olika sällskapen är placerade i matsalens ytterhörn med ryggarna mot väggen och kan således under måltidens lopp och i stearinljusens sken följa varandras förehavanden som i ett romantiskt lustspel från Gustavs dagar.
Tyvärr lever inte middagsmaten riktigt upp till arrangemanget. Förrättens hummer i tre smaker carpaccio, tartar och skum med tomat- och zucchiniterrin och fänkålsgiffel är förvånansvärt flack i smaken, trots att husets fruktiga chablis gör vad den kan för att hjälpa till. Huvudrättens ganska snålt upplagda lammtrio stek, bog och korv med majscreme, blandad bönsalsa och rödvinssky klarar sig bättre, speciellt i sällskap med husets sydafrikanska pinotage. Dessertens lilla ostbricka och mangotartelett med glass och consommé av hallon blir en klar besvikelse. Ostarna är knappt severingsmogna och den fadda tarteletten smakar inte mango.
Morgonens frukost blir en äreräddning. Den luftiga matsalen badar nu i ljus från de stora fönstren ut mot altanen i söder. Till en början ter sig frukostbuffén lite oansenlig i den ståndsmässiga lokalen, men den visar sig vara liten men naggande god, med hembakat bröd, goda sylter och prima ostar och skinkor. En frulle för en kung, helt enkelt.