Links är namnet på de golfbanor som ser ut som golfbanor gjorde när golfen uppfanns. Banor lagda i strandlinjen, direkt i sanddynerna utan att naturen tämjts alltför mycket med konstgjorda dammar, diken eller andra hinder. Naturen själv är hinder nog.
Att spela links är något av det roligaste som finns. Men det är svårt. Svårt därför att banan aldrig är sig lik från den ena dagen till den andra. Vädret spelar så oerhört stor roll. Regn och blåst styr helt förutsättningarna. En annan faktor är det tjocka naturliga strandgräset längs fairway och greener som inte liknar någon vanlig ruff. En boll utanför det snålt tilltagna klippta spelfältet är och förblir borta.
"Om Gud någonsin skapade ett landområde lämpligt för golf, så måste det vara Carne", menade banans arkitekt Eddi Hackett hänfört inför de väldiga sanddyner där han skapade en berg-och-dalbane-liknande bana upp och ner för femtio sextio meter höga dyner i en virvlande dans.
Det regnar när vi kommer fram till Carne. Det har regnat hela dagen när vi i bil kört från Shannon norrut mot linksens förlovade land. Vinden tar tag i bildörrarna när vi kliver ur. Inte en människa syns till. Vi kliver in i en öde reception. Men vi får snart sällskap av caddiemaster som varit inne i klubbhuset och värmt sig vid brasan.
Lite trött konstaterar hon att dagen inte varit bra för golf, inga besökare. Men vi får gärna gå ut och prova om vi vill. Det är sent på dagen och vi bestämmer oss för att gå nio hål. Och, under över alla under, det slutar regna.
Första utslag är blint, det vill säga man ser bara närmsta kulle, har ingen aning om vad som finns på andra sidan. Man får chansa och gå efter banskissen som inte särskilt detaljerat pekar ut riktningen på hål som på scorekortet bär fantasieggande namn som "Cnoc na Ros", "Straith na Sabhaircini", "Log 'a Si" och "Tir na nÓg".
Vi går över den första kullen och undrar vart bollarna har tagit vägen. Och där öppnar sig en mjukt rundad dalgång mellan sanddynerna, som leder fram till en gryta i lä, där den mest fantastiska green tar emot.
Det här är en typ av bana där inget hål är det andra likt. Vi går vidare 11, 12 och 13, alla sinnrikt utlagda mellan gräsklädda höga kullar, och vi närmar oss hål nummer 14.
"Det är bäst att ni går banans andra halva, ni får inte missa 14", hade caddiemaster rått oss innan vi gick ut. Och längst bort, ut mot havet ligger "Fionnuala", ett 120 meter långt par 3-hål. Helt öppet för vinden, fri utsikt över Atlanten, bara vild strandgräsklädd mark och en stor jämn green vid foten av den högsta sanddynen. Närmare naturen än så här kommer aldrig golfen.
Efter 14 vänder banan. Det som fram tills nu varit en behaglig tur i medvind blir en pina med kraftig motvind där det knappt är lönt att ens försöka slå varken långt eller rakt. Vi kämpar hem mot klubbhuset och alldeles före sista green börjar det åter igen regna.
Det enda levande väsen vi ser under ronden är en röd räv som korsar 17:e fairway strax framför oss och förvånat stannar till och undrar vem som är tokig nog att vara ute i detta väder.
Nästa morgon vaknar vi i Enniscrone, mitt på Connemaras norra kust och en utmärkt by att bo i för den som tänker spela på flera banor. Ett surfarparadis där de långa vågorna rullar in över en grund enorm sandvik. Bakom stranden reser sig sanddynerna, där ligger golfbanan.
Vädret har vänt. Det är sol, det är vindstilla, det är lördag och hela Enniscrone verkar vara på fötter, på väg ut på golfbanan. Vi har förhandsbokat, men bara kvällen innan, och banan och klubben är vänligt välkomnande. Som på så många andra landsortsbanor på Irland betalar vi "Husband&Wife green fee", en starkt reducerad avgift som gör att man ofta ser par ute på banan.
Startern undrar om vi spelat banan tidigare, ger oss råd om utslaget på första tee samt förser var och en av oss med en liten tygpåse som innehåller sandblandad jord och gräsfrön. Vi uppmanas att själva så nytt gräs i varje torva vi slår upp.
Från första tee, utslagsplats, ser man bara en vägg av sanddyner. Men tack vare starterns råd vet vi att hål nummer 1 viker av in till höger runt den närmsta och högsta kullen. Två slag senare ser vi äntligen den första greenen. Så otroligt perfekt placerad. Smaragdgrön, mjukt inlagd i en dalgångs slut.
Början av Enniscrone är något av det bästa jag sett av golfbanor. De första fyra hålen blir man bara glad av. Trots svårigheter i form av tjock ruff och blinda slag är banan omhändertagande, liksom konkav, där bollen mjukt förs framåt och snällt studsar in i banan igen om man börjar närma sig fairways kanter.
Efter ett mellanspel med tre hål på en flack yta innanför kullarna är vi från och med hål 8 återigen ute bland sanddynerna. Banan följer nu strandlinjen och samma typ av förlåtande fairway och greener påverkar resultatet i positiv riktning. Är man bara säker på att första utslag når minst 100 meter över de värsta tjocka gräshindren är man säker. Det går uppför, det går nedför, det går runt hörn. Alla hål är separerade, aldrig känns banan trång. Links när links är som bäst.
Trots allt rätt tagna i kroppen av två dagars golfande sjunker vi på kvällen välförtjänt ner i var sitt badkar i Enniscrones hundraåriga badhus nere vid stranden. Våra emaljerade kar är fyllda av hett saltvatten och tång, skördad i strandlinjen nedanför. Enligt anslag i vårt privata badrum nyttigt för i stort sett allt - hudåkommor, inflammationer och stress. För 27 euro för två får vi len hud, mjuka muskler och en avslutande iskall dusch i havsvatten.
Nästa dag blir golffri.Vi har bytt ort till Strandhill, en något tjusigare by. Fler surfare, fler småhotell, fler restauranger. Strandhills golfbana ingick inte i vår planering, men när vi ser den otroligt läckert placerade banan i sanddynerna nedanför det imponerande berget Knocknarea ångrar vi oss och gör ett försök.
Tyvärr, det är söndag, medlemmar har förtur. Men vi går runt i banans utkanter och får ett mycket bra intryck. Nästa gång
I stället blir det en tur till Sligo någon mil bort, nationalpoeten Yeats hemstad. Det var här, i Sligo Countys bländande vackra natur, han hämtade inspiration till sina karga naturromantiska dikter.
På en stadspub i Sligo vid floden Garavogue njuter vi av en Guinness och hurling, denna märkliga sport som bara finns på Irland. Vi ser på teve hur 82.500 entusiaster på Croke Park i Dublin ser Cork manövrera ut Galway i All-Ireland-finalen, årets stora match. Biljetterna kostar på svarta marknaden över 4.000 euro får vi höra. Denna eftermiddag står Irland still.
Hurling, som är en sällsam blandning mellan fotboll, rugby och bandy (!) och som spelas med laguppställningar som i fotbollstermer skulle beskrivas som 1-3-3-2-3-3 i femtonmannalag, är fascinerande som få. Stentufft, fartfyllt, men ändå respektfullt mot motståndarna. Jag har sett det förr, live på just Croke Park, och stämningen i Dublin känns ända till puben i Sligo där Galway- och Corkanhängare blandas och jublar omväxlande eller ihop.
Större än fotboll, större än cricket, trots att England samma dag slår Australien för första gången på decennier. Större än golf!
Så till sist. Det som skulle bli resans höjdpunkt: Sligo - Rosses Point, en mytomspunnen mästerskapsbana. Sista dagen, sista golfbanan. Ännu inte ett slag i regn. Men nu med en kraftig vind.
Om Enniscrone var välkomnande konkav skulle man kunna kalla Sligo för illvilligt konvex. Redan år 1951 spelades på Sligo en stor publikmatch mellan Storbritannien och Irland-USA. En mästerskapsbana. Men för oss fungerar det inte alls. Banan har inte alls det lä bakom sanddyner vi sett tidigare. Varenda hål, varenda slag ligger öppet för vinden. Bollar som går mot mitten av fairway studsar illvilligt ut i ruff på en lutande bana. Utslag med träklubba i motvind som borde kunna nå greenen 140 meter bort stannar upp, ser ut att vända tillbaka och faller rakt ner i djupa diken eller bunkrar. Eller ut på stranden.
Okej, något hål går i medvind och är riktigt kul. Men när vi spelar banans mest berömda hål, nummer 12, "The lighthouse", ger vi nästan upp. Hålet går rakt ut i Atlanten på en udde. I ryggen har vi det mäktiga berget Benbulben. Ett otroligt vackert golfhål. En fyr långt där ute i vattnet visar vägen, men vi kommer liksom aldrig fram.
Resten av ronden längtar vi in i klubbhuset. Fyrbollen med sega irländska gubbar framför oss har också problem. På sista utslag, i motvind, uppför, med 150 meter strandgräs och klippor till fairway hamnar alla fyra i trubbel med för korta utslag. De ger upp, vi ger upp och blåsten tilltar än mer.
Samtidigt vet vi att nästa dag kan förhållandena vara helt annorlunda. Rosses Point kommer i stiltje att vara en underbar bana där greenen på "Lighthouse" lätt kommer att nås på två slag och inga diken kommer att sno de perfekta drivarna.
Så är det att spela linksgolf på Irland.