Reykjavik genomgår en konstnärlig förändring. I finanskrisens spår har ett ödelagt hamnkvarter förvandlats till stadens trendigaste område – Fishpacking district.
Höghusen i Islands huvudstad sträcker på sig vid vattnet intill konserthuset Harpa. De ser ut som udda, svarta fåglar bland de färgsprakande småhusen av väderbiten korrugerad plåt som dominerar Reykjaviks stadskärna. Så är de också bara en handfull. När den isländska ekonomin rasade hösten 2008 tog den affärsmännens högtflygande drömmar om ett ”arktiskt Manhattan” med sig.
Det är ännu tydligare strax väster om Harpa. Här ligger de äldre delarna av hamnen vars fiskebodar och fabrikslokaler skulle jämnas med marken för att ge plats åt nya bostäder. I stället blev de övergivna, och likt utvecklingen i New Yorks Meatpacking district började konstnärer och kreatörer se hitåt. I dag bubblar det av estetisk verksamhet mot en fond av industriförfall och rostiga båtar.
Stadsdelen bland de yttre kajerna ingår i vad som officiellt döpts till Reykjavik Design area. Det är populärare att kalla det Fishpacking district. En av dem som banat väg för området är Israelfödda modeskaparen Sruli Recht. Efter att i mitten av 00-talet ha jobbat för Alexander McQueen i London valde han att sjösätta sitt eget märke i Reykjavik. Hans konceptbutik Vopnabúrið är ett slags nav som aktiviteten i Fishpacking district snurrar kring.
När vi kikar in har en materialleverans just kommit. Det råder full rulle, både bildligt och bokstavligt. Tygspolar är staplade längs väggarna bland läder och fjädrar, och vid vävstolar och symaskiner är koncentrationen djup. Sruli själv är pappaledig och nås via mejl. ”Min design är intuitiv”, skriver han. ”Ingen före mig har använt så mycket isländska material, tror jag”.
Fabrikshuset Vopnabúrið, som ligger på Hómaslóð 4, har kulturell historia. Nära nog vägg i vägg ligger klädmärket Farmers Markets flaggskeppsbutik. Grundarna Bergþóa Guðnadótir och Jól Pálsson kom hit redan för drygt sju år sedan. På andra våningen huserar berömda musikstudion Hljóðrita.
Vad som emellertid saknas är bra restauranger. Å andra sidan är promenaden kort till den inre hamnen där allt från läckra hamburgerhaket Hamborgarabúllan till omtyckta Sushismiðja ligger. Nyöppnade Forrétta Barinn serverar bara förrätter. Någon hemsida finns inte och ägaren är stolt över att inte ha några kontaktuppgifter att dela med sig av.
– Hit ska man komma ryktesvägen, förklarar han. Sådan uppfinningsrikedom präglar Fishpacking districts anda. Mitt i motgången har man blickat bakåt och sedan kört upp gamla hjulspår med nya idéer.
Vågar man säga att den ekonomiska krisen räddade en del gamla industrier som var på utdöende? Delvis, åtminstone om man får tro designerna Thuríður Sigurþósdótir, Brynhildur Pálsdótir och Guðfinna Mjöll Magnúsdótir som driver klädmärket Ví Prjónsdóttir. Likt Sruli Recht är de djupt inspirerade av isländsk kultur och skapar kläder av inhemska material, mest ull.
– På 80-talet fanns ett trettiotal yllefabriker, säger Thuríður. I dag är de en handfull. Men efter kraschen hade vi inget annat val än att börja värna det som finns naturligt på vår ö och nu klarar de sig. Traditionella råvaror har blivit trendigt.