Jag har under resor runt världen ridit de flesta raser: engelska och arabiska fullblod, andalusier och lucitanos, stadiga quarterbacks och rangliga, högställda amerikanska "saddle-horses". Halvblod, nordsvenskar, frieserhästar. Jag har sprängt fram i galopp över den mongoliska stäppen och skilt ut tjurar på maderna i Camargue. Jag har tränat galopphästar och jakthästar och tävlat i hoppning och dressyr. Allt detta har sin tjusning.
Men om man vill uppleva hästen som kompis och personlighet, förbunden både med människan och den vilda natur där den växt upp i frihet - då finns det nog bara två länder kvar i världen som verkligen har detta att erbjuda. Det ena är Mongoliet, det andra är Island.
När jag reser till Island för en veckas ridning har höststormarna redan börjat sno och den årliga hästinsamlingen står för dörren. Jag far till norra delen, i området runt Skagafjördur, känt som ett Mecka för islandshästar. Härifrån kom den legendariske avelshingsten Hrafn 802, som numera står uppstoppad på lantbruksskolan Holar. Och inte långt därifrån på Hofsos vid Saudarkrokur bor Johann Fridgeirsson med sin hustru Elsa. Här bedriver de sitt företag Hofhestar med hjälp av ett sextiotal varelser med tjocka manar och svansar. Dessutom Skotta och Kjamma - två arbetsvilliga isländska fårhundar.
- Kan jag stå till tjänst? frågar de ivrigt på hundspråk, och när Johann ger klartecken sätter de i väg, små och energiska, och driver hem hela flocken.
Sen följer de med uppåt fjället och simmar glatt genom isande forsar, som når hästarna till magen. Tre eller fem timmars språngmarsch är bara en nöjestur för dem.
Samma temperament har hästarna. På en gång lugna och villiga töltar de målmedvetet genom det hisnande landskapet.
- Det grejar jag, no problem! är svaret på varje begäran. De få gånger jag ridit islandshäst i Sverige har jag lätt hamnat i "grisepass" - en oren, vaggande passgång som varken gör hästen eller ryttaren något gott. Här händer det aldrig, och ridningen blir ren njutning - tills träningsvärken slår till. Jag tror ibland att jag som en gång erfaren ryttare får VÄRRE träningsvärk än en nybörjare, när jag gjort ett långt uppehåll. Andra och tredje dagen krälar jag ur sängen på morgonen. Men lika plötsligt är värken som bortblåst, och endast ridglädjen finns kvar.
När vi andra dagen töltar upp i dalen mellan fjällen är det för att ta hem Johanns och hans grannars hästar. De har gått ute i frihet hela sommaren, och fölen har samtidigt fått den uppfostran och hyfs de behöver från stona och kamraterna i flocken. Det är en av nycklarna till de islandsfödda islandshästarnas excellens och till deras goda psyke.
Dimman sveper tät över fjällens snötäckta toppar, och våra öron nås av ett muller som från avlägsen åska. Men det är inte åskan. Det är ljudet av hästflockens hovar som rullar ekande genom dalen. Strax efter blir hästarna synliga. Sida vid sida och med flygande manar och svansar rinner de ned över bergssidorna. Åsynen av dem fyller mig med en känsla av att stå inför någonting heligt.
- Gud bevare hästarna! tänker jag. Gud bevare det vilda och fria!
Men stämningar kan svänga lika snabbt som det isländska vädret. En kort stund senare driver jag några hästar framför mig över tuvig mark. Min häst som töltar i god fart trampar ner i en plötslig hålighet, och det krasar till ordentligt, när mitt huvud slängs bakåt-framåt-bakåt i exakt den rörelse, som kan orsaka pisksnärtsskador.
- Nu bröt jag nacken! hör jag mig säga rakt ut i rymden. Men eftersom ingen finns i närheten för att beklaga mig, prövar jag att försiktigt vrida på huvudet och finner att jag i stället blivit rörlig som en uggla. Också hästen är oskadd, flocken travar vidare, och det är bara framåt som gäller.
Nästa dag åker vi bil till den största hästinsamlingen i trakten, där mellan sju- och åttahundra hästar drivs ned från betena på fjället. Det är magiskt att stå nere i dalen och se hur strängen av travande hästar sträcker sig i en vid serpentin ända upp under bergskammen.
Det är också här man inser hur levande hästintresset är för människorna på Island. Hit kommer alla: män och kvinnor, unga och gamla, och när man inte samlas runt "allmänningen" och tittar på ungdomarna som dödsföraktande surfar på hästryggarna för att skilja ut sina djur från andras, kan det hända att man ställer sig i ring och sjunger i stämmor, den ena sången efter den andra. Ofta är det de lite äldre männen som sjunger som skönast och som kan de flesta texterna:
Ridum, ridum, ridum över sanden, solen sjunker bakom Arnarfjell.
Här ikring oss driver onde anden gäckande i skymningen sitt spel.
Herren leder gångaren min Undan dem som har något ont i sinn.
Det är lätt att förstå att den som en gång börjat åka till Island för att rida gärna vill återvända dit. Både för hästarna, landskapet och den kunskap om hästar som gått i arv i generationer bland vanliga människor på gårdarna.
Jag ser ett vackert exempel på den, då det blir dags för Johann och hans grannar att skilja ut sina hästar. De har samlat dem i en allmänning, och trängseln och upphetsningen bland djuren är lika stor som den vi såg dagen innan. Men de lite äldre män som här ska ha reda på sin hjordar, behöver inte visa prov på bravur. Lugnt och stilla ger de sig in i den malande massan av hästkroppar. Lugnt och stilla ringar de in sina hästar och motar in dem i fållan. Som alltid när mästarna träder fram ser det ut som en barnlek.
Tala med hästar? Dansa med hästar? Det har man kunnat på Island sedan urminnes tid!