”Jag har ridit mycket, men aldrig någon häst.”
Uttalandet från den unge taiwanesen Dimitri Min-chin Lii får alla andra i salen att skruva lite oroligt på sig. Vi trodde ju alla att vi hade bokat en avancerad ritt. Ingen vill tvingas stanna upp och vänta på någon nybörjare som inte hänger med i tempot.
– Det ska nog gå bra. Du ser ju vältränad ut och vi ska se till att du får snälla hästar, säger den isländske arrangören Hródmar Bjarnason utan att avslöja om han blir orolig.
Han är en av ägarna till Eldhestar och håller i genomgången inför turen.
Platsen är Eldhestars gård Vellir en knapp timme söder om Reykjavik på Island. Här finns utbud för alla sorters ryttare.
Från ”prova på” en timme för dem som aldrig har suttit på en islandshäst till de riktigt avancerade som följer med på en tiodagars långtur eller hjälper till med höstindrivningen av får och hästar som gått lösa uppe i bergen.
I fyra dagar ska vi rida in i naturreservatet Thórsmörk. Vi är här innan Eyjafjallajökull sprutar aska i april. Erfarenheten av vulkanaktiviteter är lång och varningssystemet väl utvecklat. En turledare skulle veta dagar i förväg om någon vulkanaktivitet var på gång.
I dag ligger askan som ett marktäcke vid vulkanen. Den första turen i närheten av området är planerad till den 20 juni.
Men nu tillbaka till turen före utbrottet:
En bussfärd vidare söderut tar oss till gården Skálakot där gårdsägaren Guðmundur Vidarsson med familj möter. Vi får önska vilken typ av häst vi vill ha – lugn och lat eller pigg och framåt, korta eller långa steg. Ju mer man kan desto mer detaljerad kan beställningen bli.
Svenska turguiden Martina Holmgren tar emot beställningarna, funderar ett tag och delar ut den häst hon tror ska passa.
Det är nervöst i ridhuset. Hur ska det här gå?
Vi rider ner mot havet vid Holtsós. Här breder den tunga, svarta lavasanden ut sig i stora fält som ett månlandskap omgivet av de mäktiga bergen. Sanden yr från hovarna när de pigga starka hästarna töltar fram till strandkanten.
En kall öl och ett bad i gårdens ”heitapottur” (badtunna) avslutar första dagens uppvärmning. Tröttheten i både muskler och själ gör att man sover gott trots att det är i sovsäck i gemensam sovsal.
På väg in i Thórsmörk nästa morgon rider vi med en stor flock.
Den stora flocken är med för att vi ska kunna byta hästar och för att de ska orka med de långa riddagarna. Tiden i sadeln kan vara upp till åtta timmar. Vi får pröva nya hästar efter varje paus om vi vill.
Man rider antingen före eller efter flocken. Vilka hästar som passar var beror på deras lynne. Längst fram ligger ledarhästarna. Här kan man rida om man vill ta det lite lugnare.
Det är dessa ryttare och hästar som bestämmer farten, om man ska skritta, tölta eller ta en paus.
Rider man bakom flocken kan man få leka cowboy och galoppera sicksack ut i terrängen.
Koncentrationen om man rider aktivt är total. Varje gång det är dags att rasta känns det som att tiden i sadeln – kanske en timme sedan förra stoppet – flugit i väg. Sedan kan man växla, välja att bara åka med, låta tankarna flöda och i stället ta in den storslagna naturen med enorma vattenfall, mäktiga berg och stora stenslätter bevuxna med bara mossa, ljung eller gräs.
När vi korsar de nyckfulla, farliga jökelälvarna sätter hästarna säkert ner sina hovar på flodbotten och stretar på mot den starka strömmen.
Som tur är slipper vi rida över glaciärfloden Krossá där den är som bredast. Djupet hade gjort oss blöta in på underkläderna. Och turledare Guðmundur vill inte riskera något. I stället tar Martina och de övriga guiderna över hästarna medan gruppen får kliva upp på flaket på lastbilen som gräver sig fram i det djupa vattnet.
Bastun i den lilla stugbyn är ett måste för blöta och frusna ryttare. Och det timjanmarinerade grillade lammet vi får till middag är precis så läckert som grilldoften utlovar.
Nästa dag är ridningen lite lugnare. Vi gör två halvdagsturer utan flocken. Den första upp i björkskogen in i naturreservatet. Här korsar vi den populära vandringsleden till Landmannalaugar. Vandrare tittar avundsjukt på oss när de själva får slita i uppförslut och vada över bäckar.
Här blir landskapet som vore det ur ”Sagan om ringen”. Med livet som insats tar vi oss upp och ner för de avgrundsdjupa stupen.
Vi fortsätter in i den mäktiga bergsklyftan Stakkholtsgjá. De branta klippväggarna ger en aning om naturens vulkaniska krafter. För att ta oss fram och tillbaka dit måste vi över Krossá lite längre upp där floden inte är så djup. Men det räcker för att göra de flesta av oss blöta.
Den ende som är torrskodd är Dimitri. Han rider inte, utan åker bara häst. Medan vi andra styr våra hästar över floden så låter han sin häst välja väg själv. Ett ofrivilligt men smart val.
Vi har tur med vädret de första dagarna, regnet håller sig borta och solen tittar fram emellanåt.
Sista dagen kommer regndropparna. Att vi är på hemväg känner hästarna, så nu går det undan.
Martina ger mig ett skäckfärgat sto som absolut vill ligga först.
”Oj då”, tänker jag.
Jag har ju sett hur den unga amerikanska Brenna Donnellan har fått kämpa. Hur hon inte haft riktig kontroll utan låtit sitt sto dra i väg i trav och galopp innan hon lyckats lugna ner henne.
Jag lägger mig bakom den absoluta täten, försöker få till samling och form. Men det är kämpigt. Hon blir stressad och hon vill absolut ligga först. Jag släpper upp henne i täten och hon lugnar ner sig.
Men sedan börjar hon öka farten och vi lämnar en liten lucka bakom oss. Nej, så vill inte jag ha det. Jag gör en volt, vänder henne i en cirkel, för att lugna ner henne. Men då är det som om jag ställt ett krav för mycket. Hon stegrar sig i volten. Jag tappar balansen för ett ögonblick och då är det kört. Hon biter fast i bettet och drar iväg i galopp. Jag hinner tänka innan accelerationen nått sin topp ”Ska jag kasta mig av?”
Nej, jag bestämmer mig för att hänga kvar och låta henne springa på tills hon blir trött. Vi blir till ett streck med ett dammoln bakom oss.
Så när hon sackar lite i tempo gör jag en ”One rein stop”, drar in henne på en så liten volt att hon måste stanna. Så står vi där och flämtar tills resten av gruppen och flocken kommit i kapp.
– Är det okej? frågar Martina.
– Ja, svarar jag lite spakt. Men jag vill gärna byta häst.
Martina blev lite orolig. Det kunde gått illa om resten av flocken hängt på i tempot som vi drog upp.
Längst bak i gruppen kommer Dimitri lugnt skrittande.
Han tycker att de andra ritterna han gjort – kamel i öknen och korsat Ryssland på cykel – var minst lika tuffa som den här.