Hör ni näktergalen? frågar den tyska guiden sitt följe, och visst hör turisterna näktergalen.
De fläktar sig med stadskartor i middagsvärmen. De flämtar och svettas, men så lyssnar de in i larmet av andra turister, och visst hör de näktergalen. Det var ju bland annat för att just på denna plats höra näktergalen sjunga som de köpte charterresan till Verona.
Vill man vara petig kan man påpeka att detta knappast kan vara sant. Näktergalar sjunger knappast mitt på dagen i Veronas centrum. Om de gjorde det skulle sången dränkas i turistguidernas på ett otal språk framvrålade budskap. Vill man vara ännu petigare kan man slå fast att hela den byggnad som varje år drar hundratusentals besökare till Verona är en bluff.
Det kallas "Julias hus". Det uppges ha bebotts av hjältinnan i William Shakespeares "Romeo och Julia". Här finns den balkong där dramats Julia yppade sin kärlek till Romeo, och här sjunger naturligtvis den näktergal som förgyllde de båda älskandes kärleksmöte.
Till detta kan man invända att 1200-talsbyggnaden snarare tycks ha varit ett värdshus än bostad åt en adelsfamilj, att Romeo och Julia i alla händelser är uppdiktade personer och att balkongen tillverkades och murades upp på 1930-talet.
Men varför skulle man göra det?
Det berättas om Evert Taube att han på 1970-talet i Samborombón vid Rio de la Plata besökte den butik som utgör scenen för Fritiofs och Carmencitas första möte. Någon av de närvarande förklarade att visan om de båda knappast kan avspegla sanningen då butiken uppfördes långt efter den tid då Taube arbetade som dräng på byns gods.
Taube lyssnade nöjd och stolt. När den talande äntligen tystnade tog han av sig hatten och höjde den mot taket i en magnifik gest.
- Se där! förkunnade han. Vad stora diktare diktar blir verklighet!
Nu trängs vi i den bakugnsliknande värme som råder under Julias balkong, och dikten har för länge sedan blivit verklighet.
- Här stod hon, får vi veta. Här gömde sig Romeo.
Och par i skilda åldrar går ut och pussas på balkongen precis som de klassiska älskande.
Efterfrågan föder tillgång. Verona befinner sig i den penibla situationen att ligga inom räckhåll för flera sevärdshetsstinna städer utan någon egen klockren sevärdhet, möjligen frånsett amfiteatern.
Stans berömmelse vilar på ett skådespel. År 1905 köpte därför Veronas politiker byggnaden, rustade upp den, döpte den till "Julias hus" och väntade på turisterna.
Egentligen är ju alltsammans lögn. Men vad betyder "egentligen" i fall som dessa? Den som ställde sig i folksamlingen nedanför Julias balkong, äskade tystnad och förkunnade sanningen skulle bli betraktad som genomkorkad.
Säkert bodde det i medeltidens Västergötland åtskilliga hedervärda stormän av hög historisk fakticitet. Men det är Jan Guillous romanfigur Arn som drar turister till landskapet. Och visst förtjänar den gamla trästaden i Örebro ett besök. Men besökarna skulle knappast vara så många om den inte hade döpts till Wadköping, efter Hjalmar Bergmans roman "Markurells i Wadköping".
Gården nedanför Julias balkong doftar av pepparmint. I kärlekens stad vill människor ofta verbalisera sin egen kärlek, och murarna på Julias hus är fulla av nedpräntade kärleksbudskap, skrivna på papper och uppfästa med tuggummi.
Här får man bland annat veta att Giulio älskar Laura, att Maria aldrig ska överge Domingo och att Lolita är bra i sängen.
Det senare har av allt att döma skrivits av Lolita själv och försetts med telefonnummer om någon skulle drabbas av akut trånad.
I grönskan nedanför balkongen står en staty föreställande Julia.
- Det var så hon såg ut, berättar den tyska guiden, och turisterna vill gärna tro att det var så.
- Om man lägger handen på hennes vänstra bröst får man rejäl snurr på sitt kärleksliv, fortsätter hon med ett ironiskt leende, men turisterna vill tro även på detta.
De går, liksom miljoner före dem, fram till statyn och berör det blankslitna bröstet. Solen gassar. Små barn gråter, och långt borta anar man ljudet av kyrkklockor.
Eller är det möjligen näktergalen?