Gula fjärilar möter oss uppe på kullarna. Tupparna gal nere i dalen och på håll ringlar röken där en olivbonde bränner kvistar. I fjärran gnistrar snön på de liguriska alptopparna, nedanför ligger San Remo och Blomsterrivieran. Vinden blåser blå och skrattduvorna ropar till varandra. Det låter som ekon.
Vi vårvandrar längs antika stigar och vinterrasser, förbi lantliga kyrkor och borgruiner, över välvda stenbroar och genom uråldriga olivlundar och doftande pinjeskogar. Medeltida byar klänger högt uppe på klipporna. Här har tusentals åsnekaravaner och fårhjordar travat före oss.
– ”Prego”, gå vart ni vill, säger vår värdinna signora Elena och pekar ut över de grönskande kullarna. Bergen är fria och ni kan plocka alla blommor ni har lust med!
Vi bor i ett stenhus från 1200-talet i Dolceacqua och har utsikt över bergen och den frodiga Nerviadalen. Ovanför oss reser sig byns borgruin – Castello Doria – och djupt, djupt nedanför vårt fönster brusar floden. Där ligger den gamla valvbron som är så vacker att självaste Claude Monet (han med näckrosorna) blev förälskad och målade av den när han kom på besök. Han kallade bågen ”ett smycke av lätthet”.
Vårt B & B heter I Ceregheti (Korgossarna) och är en egen liten lägenhet med kök och sovrum i två våningar. Alla tak är välvda som i ett litet kapell, allt är vitrappat. Stentrappan är brant och murarna metertjocka. Signora Elena har virkat vita gardiner och dukar och hänger varje morgon en påse nybakat bröd på dörrhandtaget.
Borgsidan av Dolceacqua är en labyrint med ljusschakt och trappor, tunnlar och valv i stället för gator och gränder. Vårt hus är mer eller mindre inbyggt i den gamla borgen som stammar från 900-talet. Vi travar i gångarna och tänker att medeltiden hade det bra mörkt. När vi kommer upp i ljuset på borggården löper en stig med rödvita markeringar uppför bergskammen norrut. Den följer vi och får snart utsikt över hela dalen. Jag hittar flera sorters orkidéer och gissar på kalk i marken. När stigen fortsätter rakt upp på en topp tar vi till höger på en cementerad väg. Nere i den gröna dalen porlar en bäck som rinner ner mot byn och floden Nervia.
Men finns det stig hela vägen? Vi träffar två kvinnor som beskär olivträd och frågar med hjälp av köksitalienska och gester. Jo, det har ju alltid gått en stig i dalsidan rakt ner mot byn, fast nu är det länge sen de gick den. Den kan ha vuxit igen.
Hur den är? ”Meraviglioso” – underbar!
Vi säger att vi ska pröva, och jag vill i alla fall ner i backen för jag har sett anemoner där. Både blå och röda.
– Håll er på borgsidan, ropar de efter oss, gå inte över bäcken.
Vi hittar stigen vid ett ödehus alldeles nedanför anemonerna. Den är lite rufsig i början, men det går bra att följa. Olivträden blommar med de minsta blekgröna blommorna. Marken under de knotiga träden är täckt av de gula blommor jag lärt mig heter getfotsoxalis.
Stigen blir alltmer underbar. Vi går förbi buketter av vild iris, blommande skyar av slånbärsbuskar och körsbärsträd som står som vitklädda brudar. Tofslavendeln håller på att slå ut.
Vi lyder signora Elenas råd och plockar blommorna längs vår stig. Röda och blå anemoner, doftande buketter av blekblå rosmarin och salvia och timjan. Vi sticker kvistar av blommande körsbär i håret utan att känna oss det minsta fåniga. ”La primavera” – våren – är här!
Området mellan de liguriska alperna och Medelhavet är genomkorsat av gamla handelsstigar, från romartiden och framåt. Vi stöter på flera av dem de kommande dagarna – går ett stycke – tar en annan sväng och återvänder en annan dag för en ny etapp. De flesta är tydligt markerade med rödvita eller gula märken. Vi tar bussen upp genom dalarna och går neråt. Varje busstur kostar 1:30 euro och snart kan vi säga ”ciao” till chauffören.
Via Alpina går högt och verkar ansträngande. Alperna har toppar på åtminstone 2 000 meter här och det finns snö kvar. Vackert på håll, men vi vill ha vårgrönska. Saltvägen eller Via Marenca – vägen till havet – var i forna tider en handelsväg för torkad fisk, pasta och salt från Genua upp i bergen. Åt andra hållet förde den bönder och boskap, soldater och pilgrimer från bergen till kusten.
Vi hamnar ofta på Balkongstigen – Sentiero balcone – som går mer parallellt med havet från dal till dal. I hela sin längd leder den från franska gränsen och passerar över byarna Rochetta, Pigna, Isolabona och Perinaldo och för att sluta i Cervo vid Medelhavet. Den delar sig i Rochetta och gör en sväng över Dolceacqua.
Kanske för att vandrare vill hit och köpa olivoljan och vinet. ”Dolceacqua” betyder ”Sött vatten”, men traktens stolthet är ett kraftigt rubinrött vin som heter Rossese. Ett försäljningsargument är att självaste Napoleon aldrig ville vara utan efter att ha varit här och fått smaka ett glas 1796.
Det finns mycket att uppleva längs Sentiero Balcone. Isolaborna håller sig med egen borgruin och vackra gator, byn Pigna har sina heta källor, Apricale är ett spektakulärt örnnäste liksom Perinaldo, Monte Bignone längre österut har panoramautsikt över alperna.
En trevlig lunch och eftermiddagstur börjar med tjugo minuters busstur till Apricale. Byn klänger på en klippa högt, högt uppe. Djupt nere i dalen på ena sidan rinner floden San Rocco och på den andra floden Merdanzo. Apricale är en vacker, tusenårig by som lockar till sig konstnärer och konsthantverkare och som har flera bra krogar. Mariakyrkans vita torn sticker upp över husen vid det lilla torget på toppen av byn.
Vi har tänkt gå över Perinaldo tillbaka till Dolceacqua. Vi ser byn uppe på nästa bergskam, ännu lite närmare himlen än Apricale. Men stigen dit leder oss först djupt ner i dalen till floden Merdanzo. Här ligger en vacker liten stenbro av den medeltida sort som kallas åsneryggsbro.
Stigen slingrar sig brant uppför på andra sidan.
Vi väljer en latare stig som följer floden nedanför Apricale. Vi får sällskap av mängder av guldvingade fjärilar. Snart går vi genom en blommande körsbärsdal som leder vidare till en mimosaskog. Nere på Rivieran har mimosan blommat över för länge sen, men här uppe i bergen är den senare. Den växer som sly och vi plockar stora fång och stoppar ner i ryggsäckarna. Det doftar himmelskt.
Dagen därpå tar vi stigen mitt emot borgen med rödvit markering till citronlundarna, vinterrasserna och olivodlingarna. Blå anemoner och röda anemoner blandar sig med det friska gröna gräset under träden.
Vi kommer upp till ett lite kapell som ligger drömmande mellan grågröna olivträd. Det heter San Bernardo och är från 1400-talet. Vi fortsätter i den solvarma slänten och möter orkidéer, gula vildtulpaner och röda ärtblomster. Vi har tänkt gå till Colle Tramontina och hitta en annan stig tillbaka.
Vi slår oss ner med ryggen mot ett olivträd och utsikt över borgen. Kyrkklockorna ringer nere i dalen. Två falkar flyger över oss och nedanför svirrar tornseglarna. Och vi somnar lite…
När vi vaknar kommer ett svart åskmoln seglande från alperna och vi skyndar neråt. Precis när det första regnet kommer når vi restaurangen Il Borgo som är fullsatt och bullrande trevlig med brasan tänd. Vi pekar och säger att vi tar samma som alla andra. Vi får lammkotletter och auberginer, paprikor och zucchini från kolgrillen. Dagens dessert är vinkokta päron med lättvispad grädde. Espresso förstås. Sen har regnet gått över.
– Men sen, frågar vi vår värdinna, hur blir det när mimosan och anemonerna blommat ut?
– Då, säger signora Elena, blir det fint. Då blommar kornvallmon. Och blåregnet och alla sorters iris och lökar. Vilda narcisser, å vad de doftar. Sen kommer rosorna.