Italien

Förfinat hantverk i Florens

I kulturstaden Florens lever också de traditionella ­hantverken kvar. Trots att framtiden är osäker står ännu dörrarna till verkstäderna öppna. För den resenär som vågar kliva på och ställa frågor väntar en inblick i en månghundraårig tradition av fin­snickeri, skomakeri, mosaik och sömnad.

Florens är känt för många saker. Det är ett älskat resmål sedan århundraden – som given hållplats på unga, förmögna mäns bildningsresa under 1700- och 1800-talen var staden ett av de första riktiga turistmålen över huvud taget.

Stadens rykte är betydligt större än dess reella storlek: här bor inte mer än runt 400 000 personer. Men kulturarvet är förstås enastående. Som renässansens huvudstad ryms här sannolikt fler och viktigare konstverk och byggnader per kvad­ratmeter än någon annanstans i världen.

En mindre känd sida av stadens storslagna historia är traditionerna av hantverk. Snart sagt varje form av hantverk och konsthantverk utvecklades i Florens till en oerhörd förfining: re­stauration och konservering av möbler och konst, arbeten i sten, bronsgjutning, sömnadskonst, knivsmide, arbeten i läder och skinn, guldsmide, bokbinderier.

Egentligen är det inte så förvånande, förstås. En stormrik hovkultur var renässansens ekonomiska bas – och samma högreståndsliv efterfrågade också dyrbart hantverk. När resenärerna började söka sig till Florens tog de över som kunder. I dag har de brittiska adelsmännen ersatts av förmögna ryssar och kineser.

Trots nya kunder känner ändå många av Florens hantverkare hur marken och marknaden sviktar. Hyrorna stiger i centrum, gamla arbetarstadsdelar gentrifieras.

Det gäller inte minst Oltrarno, traditionellt stadens mest hantverkstäta distrikt.

– Nu är vi bara fem verkstäder kvar som arbetar med stenmosaik. Och att få unga människor att gå in som lärlingar är nästan omöjligt, säger mosaikmakaren Renzo Scarpelli.

Familjeföretaget Scarpelli är med italienska mått mätt inte så gammalt: bara 45 år. Men det hantverk som de utövar – att göra intarsia i sten – är desto äldre.

– Det är en tradition som går tillbaka till storhertigarna på 1600-talet, berättar Renzo Scarpelli.

Verkstaden och affären ligger centralt i Florens, bara något hundratal meter från konst­museet Galleria dell’Academia där Michel­angelos berömda ”David” kan ses.

– Det är ju helt nödvändigt. Folk vet inte om att det här hantverket finns. Här kan vi visa upp vad vi gör, berättar Renzo Scarpelli.

På sätt och vis kan man förstå att just stenhantverkarna har det tufft. Det vilar en tung, mörk barockanda över designen: rosor och fjärilar mot kolsvart bakgrund, vyer över Ponte Vecchio,­ stilleben av lantliga toskanska landskap.

Kanske inget som omedelbart skulle passa i ett vanligt, Ikeamöblerat svenskt hem?
– Fast vi gör modernare saker också. Den här till exempel, säger Renzo Scarpelli och visar på en återskapad målning av kubisten Georges Braque – fast förstås utförd hel i mirakulöst smala, mångskiftande stenbitar, sammanfogade likt ett pussel.

Och svårigheten är faktiskt inte att skaffa kunder. Nej, det riktigt knepiga är att få tag i skickliga hantverkare. Själv började han 1960 – tretton år gammal – som lärling, givetvis här i Florens.

– Jag hade ingen familj att försörja, tjänade inte några pengar. Så tidigt måste du börja för att få in känslan. När du är tjugosju och har gått på universitet och från början ska tjäna pengar – nej, då är det svårt att vara lärling. Och du vet faktiskt inte om du passar för jobbet förrän efter ett par år.

Under ett par dagar i Florens pratar jag med flera hantverkare. Pessimism och syrliga kommentarer om sakernas (läs: landets och i synnerhet ­politikens) usla tillstånd är förvisso något av ett italienskt folknöje. Men det är ändå svårt att bortse från den mörka syn på hantverkens framtid som dem jag träffar ger.

Den långa, obrutna traditionen är helt enkelt i fara.

– Titta ute på gatorna. Made in China alltihop. Och folk verkar inte se någon skillnad. De ser bara priset, säger konstgjutaren Simone Cal­cinai.

Som drygt tjugoåring fick han överta familje­företaget efter pappans bortgång. I dag har han tio anställda – och kämpar för att hålla näsan ovanför vattenytan ekonomiskt. Han visar runt på det kombinerade kontoret, lagret och gjuteriet.

– Allt det där ska till Ryssland, säger han och pekar på en vägg fylld av osannolikt glänsande, förgyllda, neobarockbrackiga lampetter, spelbord, paradkrukor och amforor i bergskristall och färgat glas.

Kitsch?
– Visst. Men det är sådant som går hem, säger han.

Simone Calcinai är också ordförande i Fondazione Firenze artigianato artistico, en organisation för hantverkare. Avgående ordförande, ska sägas.

– Jag tog jobbet för att jag tyckte det var ett par saker som behövdes styras upp. Men jag slutar nu. Att ha med myndigheterna att göra här … det gör en galen. Om det anslås en miljon euro till ett projekt får man vara glad om en tiondel når de som verkligen ska hjälpas, säger han.

Il Bronzetto, som firman heter, fyller i dag en ganska stor gammal verkstad, strax utanför en av de romerska stadsportarna. Under de höga gamla valven är rummen närmast sagolikt belamrade med råmaterial, lager, arbetsprover och maskiner.

– Jag har tagit över två mindre gjuterier som inte klarade sig själva längre. Nu hoppas vi att det ska gå om vi samarbetar, berättar Simone Calcinai, som är i fyrtioårsålden.

Fast även om hantverket är traditionellt, försöker han få Il Bronzetto att gå i takt med tiden. Ha en bra hemsida, ta bra produktbilder, nätverka, skicka nyhetsbrev, skaffa sig återförsäljare där pengarna finns – det vill säga i Ryssland, staterna vid Persiska viken och Kina.

Satsar framåt gör inte Paolo Bruscoli. Han är visserligen i full verksamhet, men vid sjuttio har han – och med honom Florens mest anrika bokbinderi – sannolikt större delen av framtiden bakom sig.

– Nej, jag tror inte någon tar över efter mig. Och någon lärling har jag inte velat ha, det tar för mycket tid. Jag vill arbeta så länge jag kan, säger han.

Att kliva in i hans verkstad är att göra en tidsresa tillbaka till 1930-talet, minst. Det var då de tunga tyska maskinerna för att prägla lädret och göra guldbokstäver köptes in.

Fast firman var gammal redan då. Ditta Bru­scoli, grundad av Paolos farfar 1881, är i stort sett jämngammal med landet Italien.

– Min pappa ville inte att jag skulle bli bokbindare. Han var helt emot det. Men jag stod på mig, jag tyckte om jobbet.

Paolo visar mig den gigantiska samling av stämplar, typer och logotyper som används för att skapa reliefmönster i kalvskinnet. Och så berättar han historien om hur den siste överlevande ättlingen i den italienska kungafamiljen, prins Vittorio Emanuele en dag kom in i butiken.

– Det här var för kanske tio år sedan. Det var då vi släppt landsförvisningen för huset Savojen, som ju gällt sedan andra världskriget.

Prinsen ville ha en bok inbunden och vände sig till Paolo Bruscoli. Bokbindaren förberedde sig genom att plocka fram stämpeln med prinsens och huset Savojens eget vapen.

– Ja, han blev ju ganska förvånad, skrockar Paolo Bruscoli.

– Men jag visste ju att vi hade stämpeln! 1937, när prinsen föddes, gjorde vi faktiskt ett album åt honom.

Louis Smith upptäckte sitt kall i London. Han hade jobbat extra i modebranschen, stått i skoaffär och blivit nyfiken på att lära sig göra sina egna skor.

Och han insåg snart att det fanns få eller inga skomakare i Storbritannien som var beredda att ta emot honom som lärling. Eller som för den delen kunde lära ut hantverket.

Nu sitter Louis Smith på en låg stol i en minimal arbetslokal alldeles invid kyrkan Santo Spirito i Oltrarno, stadsdelen på andra sidan floden Arno i Florens.

Han karvar metodiskt av tunna, tunna flaggor skinn från en innersula, formar den upphöjda kant som ska ta emot stygnen som fäster ovanlädret vid sula.

– Hela mitt första år här gick i stort sett ut på att steg för steg inse hur lite jag kunde om skomakeri och försöka undvika att vara i vägen, säger han. Så det var lite tufft. Inte minst som det ser så löjligt enkelt ut när Roberto gör det.

– Men egentligen har jag haft en löjlig tur som hittade hit.

Det är något paradoxalt med att kliva in i den kombinerade verkstaden och butiken. Lokalen är inte större än ett ordinärt vardagsrum. Det låga bordet, disken och väggarna är belamrade med verktyg, mallar och skinnprover.

Roberto Ugolini är mästaren, en man i femtioårsåldern som sitter mittemot vid det låga bordet. För ovanlighetens skull har han inte ärvt yrket efter sin far – i hans fall är skomakeriet hans eget val.

De skitiga nävarna, radioskvalet, kompisar och grannar som tittar in och säger hej – inget av det skvallrar om den extrema kvalitet och lyx som tar form här. Men så är det.

– Utgångspriset för mina skor är 1 800 euro, berättar Roberto Ugolini.

Utgångspriset, alltså. Fast då ingår förstås personlig måttagning, en egen fotmodell i trä, en provsko för att testa passformen – och förmånen att bära en sko som är alltigenom handgjord.

Att få till passformen är för övrigt den allra svåraste delen av jobbet, säger Roberto Ugolini.

– Du behöver föra över måtten från foten till skon och beräkna hur skinnet töjer sig och formas. Du vet, du kan göra ett hur bra hantverk som helst – passar inte skon så är allt förgäves.

Resa i Florens

Resa

Från både ­Stockholm och Malmö/Köpenhamn.

Den flygplats som ligger närmast Florens och dit det går direktflyg från Sverige är Pisa. Därifrån går det mängder av transporter, bland annat tåg på runt en timme.

Att flyga direkt mellan Stockholm och Pisa tur och retur kostar 3 300 kronor (med Air Baltic och Norwegian).

Från Köpenhamn flyger också Norwegian för runt 1 500 kronor tur och retur.

Alternativt kan man flyga till Milano eller Rom – därifrån går det snabbtåg på två tre­timmar till Florens. Då kan du få en tur och retur-biljett för 1 500 kronor eller mindre.

Boende

Lyx

Il Salviatino. Sagolikt vacker villa från 1400-talet, belägen på sluttningarna nordväst om centrum. Klassisk

elegans och lugn och ro ett par kilometer utanför stan. Dubbelrum från 3 000 kr natten.

Mellan

Floroom. Lyxigt bed and breakfast som finns på två adresser i stan, dels i Oltrarno, dels uppe i centrum, mitt emellan järnvägsstationen och katedralen. Eleganta, nordiskt inredda rum från cirka 1 500 kronor natten.

Budget

Hotel Universo. Nytt och modernt budgethotell med utsikt över Piazza Santa Maria Novella. Dubbelrum från cirka 800 kronor natten.

Äta

Lyx

Du behöver inte betala för lyx för att äta gott i Florens. Men 4 Leoni höjer sig åtminstone något över mängden, med sin raffinerade trattoriamat. Dessutom beläget vid Oltrarnos finaste lilla torg, Piazza della Passera.

Mellan

Stadens andra stora marknad, Mercato centrale, begåvades 2014 med ett stort mattorg på ovanvåningen. Här finns serveringar för snart sagt varje variant av det toskanska köket: pasta, fisk, kött, bröd, egen tillverkning av ost och glass. Allt med fokus på ekologiska och närproducerade varor. Bra valuta för pengarna och en härligt stimmig mötesplats mitt i stan.

Budget

Da Rocco. Bullrig trattoria mitt inne i Florens mest genuina matmarknad, Sant’Ambrogio. Klassisk husmanskost och rustika specialiteter som lampredotto (gryta

på strimlad komage) och arbetarmat som pasta med ceci (kikärtor).

Hantverkare

Letar du efter hantverk i Florens finns det otaliga alternativ. Här är ett par ställen som säljer lokalt tillverkade produkter av hög kvalitet.

Ditta Bruscoli. Inbundna böcker, läderhantverk.

Via Montebello 58.

La Scuola del Cuoio. Utbildning i skinn­sömnad, tillverkning av väskor och kläder i skinn och läder.

Piazza di Santa Croce, 16.

Scarpelli. Kungligt, klassiskt hantverk: bilder skapade av olikfärgade stensorter.

Via Ricasoli 59R.

Assunta Anichini. Anrik butik och sömnadsateljé för exklusiva barnkläder, grundad 1912.

Via di Parione 59R.

Maestri di Fabbrica. Butik som samlar hantverk från Florenstrakten. Bland annat knivar från Coltellerie Berti, smeder i grannstaden Scarperia.

Borgo degli Albizi, 68.

Vestri. En av Florens bästa chokladtillverkare.

Piazza Gaetano Salvemini 11.

Vecchio Konvention – Spazio Arti e Mestieri. Centrum för konsthantverkare, inrymt i ett tidigare kloster strax söder om Oltrarno.

Via Giano della Bella 20/1.

Castorina Arredamenti. Ramar och änglar och allt i förgyllt trä. Dyrt, men fullständigt unikt. Via Santo Spirito 15R.

Il Bronzetto. Hantverk i mässing: lampor, handtag, skulptur, inredningsdetaljer.

Via Romana 149.

Roberto Ugolini, ­skomakare i lyxklass.

Via dei Michelozzi, 17E.