Fast den lilla byn Borghetto med sina gamla kvarnhus och många restauranger är så charmig att det är värt att åka till detta bortglömda gränslandskap i Norditalien året om.
Ljudet av kontinuerligt forsande vatten har varit sövande under hela natten. Nu lyser morgonsolen på terrassen och vårt frukostbord. Vi bor i ett gammalt kvarnhus och är på alla sidor omgivna av floden Mincios strida vatten. Borghetto är en del av den lilla kommunen Valeggio sul Mincio. Floden Mincio är ett av Italiens renaste vatten – proppfull med stora svarta fiskar som simmar överallt – och passerar byn på sin väg från Gardasjön.
Kvarnhusen är en del av en passage över floden. Här går den gamla vägen, normalt avstängd för bilar, över floden på en låg bro. Bron var i gamla tider en viktig gräns, vilket syns eftersom den är byggd i två delar, den ena i trä och den andra i sten. Här stod några av de bittraste striderna under 1800-talets frihetskrig mellan Napoleon III:s
soldater allierade med Piemonte och kungariket Sardinen på den ena sidan och det österrikiska kejsardömet på den andra. Efter slagen vid Solferino och San Martino 1859 och innan Venetien 1866 blev en del av det nya kungariket Italien, utgjorde den lilla bron en landgräns mellan Italien och Öster-
rike.
Överallt denna morgon i byn pågår förberedelserna för kvällens pastafest. På den 1,3 kilometer långa Viscontibron, byggd på 1300-talet, håller långbord på att ställas ut.
– Det räcker ändå inte till trots dubbla rader. På ett par ställen måste vi sätta tre rader. Antalet gäster som vill delta växer för varje år, säger festens generalsekreterare Gianni Veronesi som driver en av Valeggios restauranger.
Han drar ut en gigantisk pappersrulle som visar bordsplaceringen för de 4 500 gästerna. Organisationen är imponerande och består av tjugo av Valeggios mest kända restauranger.
I köket på La Borsa viker sju kvinnor tortellini i en rasande fart. Rosa sköter kavlingen av degen som sker med maskin. De andra kvinnorna skär ut små kvadrater och klickar på fyllningen i rasande fart. Sedan viker de blixtsnabbt ihop kvadraten till en triangel och snurrar ihop pastaknytet runt ett finger.
Fyllningen är radikalt annorlunda än i Emilien, där man har i parmesan och parmaskinka. Här anger receptet bara en blandning av fläsk, kalv och nötkött samt den mildare osten grana padana. Här kallas de inte heller för tortellini utan ”nodi d’amore”, ungefär ”kärleksknyten”. Namnet anspelar på en lokal legend om en tragisk kärlek mellan den vackra nymfen Silvia, som levde i floden, och Malco, en kapten i hertigen Giangaleazzo Viscontis armé. För att bedyra sin kärlek gav Silvia en hopknuten näsduk till den unge kaptenen, då hon efter deras möte måste tillbaka ner i floden innan morgonljuset kom. Epilogen är tragisk, då Silvia trots att hon tagit mänsklig gestalt väljer att ta sitt liv.
Pastafesten har bara funnits i 16 år, berättar Gianni Veronesi. Han ger oss några siffror medan borden dukas färdigt under eftermiddagen. Totalt serveras ungefär 600 000 kärleksknyten. För att göra dem har det gått åt 1 250 kilo mjöl och 1 200 ägg. Pastan serveras med 150 kilo smält smör och 70 kilo riven parmesan.
Bron har tjugo matstationer. Det vill säga varje restaurang utgör ett matlag och serverar huvudsakligen sina egna stamgäster.
– Allt är under kontroll. Vattnet är redan varmt i våra jättelika kastruller. Bara det inte regnar som det gjorde i fjol, säger kocken Andrea Dal Molin.
Klockan 19 öppnas grindarna till bron. Kön är lång och kontrollen rigorös. Biljetterna som kostar 65 euro är ytterst åtråvärda och tar slut flera månader före festen. Vid brofästena står soldater i 1800-talskläder. På ena sidan iförda franska napoleonuniformer och på den and-ra österrikiska kejsaruniformer.
Vi bänkar oss och hamnar intill ett läkarpar från Verona som hör till restaurangen Bue D’Oros stamgäster. Väntan innan alla gäster har kommit blir lång, men uppsluppen eftersom det serveras rikligt med prosecco som aperitivo.
Tre timmar och 13 500 glas senare (om gästerna i medeltal dricker tre glas!) har vi njutit kärleksknyten, rostbiff med syltlök kokt i balsamvinäger, tårta, glass och färska körsbär. Kvällen avslutas med kaffe, grappa och ett lysande fyrverkeri. Glittrande eldbollar lyser upp himlen bakom Valeggios höga slottstorn och krenelerade murar.