Mina protester är overksamma. Jag gör som jag blir tillsagd, lägger mig ner på yogamattan och låter brittiska Annie placera sina händer på min panna under en stunds spontan handpåläggning.
Efter en lång vindlande taxitur längs en bit av Italiens östkust, efter att Urbino försvunnit i bakrutan, bilen har lämnat allmän väg och rullat in på en grusväg, dyker en vägskylt upp i snåren: You can slow down now, står det.
Det visar sig vara en kongenial påbjudning.
The Hill That Breathes ägs och, tillsammans med en liten personalstyrka, drivs av äkta paret John C Parkin och Gaia Pollini. För tio år sedan jobbade de på reklambyrå i London, hade fått tvillingpojkar och kunde se fram emot en typisk västerländsk urban medelålder, med jobb och familj, drömmar och kompromisser. De sade ”fuck it”, sade upp sig, sålde lägenheten och drog på en planlös resa till Gaias födelseland Italien. De hamnade här, på en övergiven bondgård på en kulle bland hundra andra bortom allfarvägarna.
De slogs av tystnaden, av träden, utsikten, den behagliga brisen och de insåg att här kunde finnas en framtid. För mindre pengar än vad Londonlägenheten hade inbringat köpte de hela rasket, slog sig ner och började renovera. Och så började John skriva på den bok som skulle bli starten på allt, och som i förlängningen skulle få en mängd för varandra okända människor att åka hit en vecka.
Boken kom att heta ”Fuck it – the ultimate spiritual way” och är en typisk självhjälpsbok, och ändå inte. John, och Gaia, hade sökt inre balans i en mängd riktningar, men inte hittat något för dem hållbart. I det enkla uttrycket ”fuck it”, ungefär skit i det, fann de vad de menar är det perfekta västerländska uttrycket för att närma sig den österländska tanken att släppa taget, att följa med i livets flöde. Strunta i saker som bara gör oss olyckliga av att försöka förändra, inklusive att slaviskt följa en självhjälpsteknik …
På en fuck it-kurs sker inga gudalika uppenbarelser – även om några ger sig den på att hitta dem – ingen dogmatisk lära, utan ett hemkok med många ingredienser – lite qigong, lite taoism, lite mindfulness, mycket självironi, och en kritisk hållning mot för mycket flum i ovanstående. Och massor av humor. Säg ”fuck it” och ät choklad om du gillar det. Säg ”fuck it” och säg upp ditt gymkort, om träningsrutinerna tynger dig. Säg ”fuck it” till att ständigt försöka få det bättre, se bättre ut, göra framsteg, vara en bättre mor, far, son dotter, älskare, vän – tänk om det är okej som du redan har det, som du redan är? Gör mindre och upplev mer. Fuck it – vad du tycker om mig är faktiskt inte min ensak.
Uttrycket kan låta simpelt, banalt, till och med juvenilt ansvarlöst, men det visar sig sig effektivt att upprepa när förlamande orosmoln tornar upp sig. Och det handlar inte om att fatalistiskt rycka på axlarna åt allt och alla. Vi får göra tankeövningar kring tilltagande hypotetiska katastrofsituationer där hemma; om jag fick sparken, om hemmet gick upp i rök i en brand, om någon närstående gick ur tiden ... Fruktansvärt alltihop, men skulle jag lägga mig ned och sluta andas? Troligen inte, och med en dos ”fuck it” skulle jag kanske snabbare komma någorlunda på fötterna.
”Fuck it – the ultimate spiritual way” har vid det här laget översatts till något i stil med arton språk och ligger på bästsäljarlistan i en rad länder. Och fler och fler söker sig till den kombinerade kursen/semestern på kullen.
Det är torsdagskväll. Vi har visats till våra rum – enkelt med egen dusch och toalett, semi-single för två, eller shared för tre. Vi har fått läsa ”bibeln” om hur allt fungerar på kullen, var allt finns och hur lite man kan göra, och vi har fått veta att sånär som på några självklara respektera din nästa-regler finns ingen här som tänker bestämma hur vi ska vara eller hur mycket vi ska delta i övningarna. Man kan höra några tacksamma suckar.
Här sitter vi, tjugotre personer med var sin välkomstdrink i handen. En är från Thailand, en kommer från Kanada. Resten är européer, främst från Storbritannien, men också Slovenien, Österrike, Tyskland, Turkiet, Kroatien. Och så en svensk skribent. Åldrarna sträcker sig från dryga 30 till knappa 60.
Efter en trerätters middag – de hemlagade målen mat av en kock kusligt likt Luciano Pavarotti ska visa sig vara en betydande del av veckan – sitter vi kvar vid långbordet utomhus och lär trevande känna varandra. Här finns någon som med drömsk blick räknar med att bli förändrad på djupet, här finns en som med allvarlig min hävdar att man kan påverka vädret med sina tankar. Den absoluta majoriteten är dock avvaktande, i olika grad skeptiska till inre sensationer: ”Hur ska jag klara en vecka med bara vegetarisk mat? Får man dricka här? Och röka? Var ligger poolen? De där övningarna är väl inte så djupa, va?”, är några av de vanligaste frågorna. Redan första kvällen kommer flera av svaren; ”Pavarotti” lagar fantastisk mat, alla kommer att dricka vin. Många röker. Och poolen är underskönt belägen med en utsikt som kunde tävla om Europas bästa.
Mest skeptisk är min rumskamrat Mike, en entreprenör från London som behövde en veckas ledighet och bad sin sekreterare att boka in honom på ”något skönt ställe i Italien”. Hon bokade en ”Fuck it week”.
– Allvarligt, vi förväntas väl inte öppna upp oss i grupp och gråta, fucking hell? frågar han oroligt.
– Du får väl bilda dig din egen uppfattning, svarar en småleende Katie som var här för två år sedan.
– Jag tror att jag just gjorde det, replikerar Mike missmodigt.
Jo, några gråter. Det är första morgonen och första övningen i det Globen-liknande tältet ”The dome” där alla övningarna sker. Vi har tagit av oss skorna och brett ut var sin yogamatta i det runda rummet. John och Gaia drar sin historia. Vi får kort berätta om oss själva; vilka stoppskyltar som står framför oss längs livets väg.
Det är där det brister.
Här finns två med diagnosticerad fibromyalgi och en väldigt jobbig vardag, men de flesta är bara allmänt vilsna välfärdsmedborgare med brustna hjärtan, karriärexistentiella spörsmål, ensamhet, stress, medelålders ruelse.
För mycket prestation, för lite fuck it.
Vi lär oss enkla tricks för att bryta destruktiva tankemönster, vi provar på lite avslappningsövningar, lite andning, en del nybörjar-qigong. Ungefär lika delar fysisk som mental träning.
Den som varit på yogaspa, mindfulnesskurs eller kanske bara genomlidit några föreläsningar av en motivationskonsult på företagskick-off ska nog inte räkna med livsomvälvande insikter på en fuck it-kurs. Men kanske är det kombinationen av allt, den isolerade och vackra miljön, eller det faktum att man omger sig med okända trevliga människor, som gör det – avslappningen infinner sig redan inledningsvis.
Någon tycks redan ha muttrat ”fuck it”, somnar och snarkar ljudligt på sin matta.
Vi gör qigongs ”stora åtta”, de åtta lätta gymnastiska figurerna. Vi slappnar av, andas rätt, instrueras att sänka axlarna så mycket det bara går och ställa oss ungefär som cowboys. Och sedan sakta föra händerna mot varandra, och ”ta på energibollen”.
– Känner ni den? ropar John.
– Ja, fantastiskt! ropar någon tillbaka.
Jag blundar, koncentrerar mig, formar händerna som kring en boll och känner – absolut ingenting.
Jag är besviken över uteblivna sensationer, över att min både mentala och fysiska stelbenthet hindrar mig när jag nu för en gångs skull kastat all integritet och ändå försöker.
Men jag är inte ensam om att inte känna någon boll. Och själva ståendet visar sig så avslappnande att jag nästan somnar upprätt.
Och vi pratar, ritar, skriver ner tankar i en liten bok.
Sedan traskar vi tillbaka till huset och äter lunch, varpå de dagliga fyra timmarna av ingenting vidtar. Somliga hänger vid poolen, andra ligger i hängmattor som finns uppspända lite överallt. Någon läser, tar en öl eller ett glas vin. Sitter och småpratar i grupper. Eller promenerar längs grusstigarna som vindlar sig upp och ner, fram och tillbaka. Ler åt skyltarna som dyker upp: ”Schhh” … står det på en.
Det är alldeles knäpptyst här, på det vis man knappt upplever ens på natten hemma. På långt avstånd hör jag en traktor, en motorsåg, ett stridsflygplan. Allt som allt, på hela veckan. Nej, förresten, en gång ramlar ett ekollon ned bredvid min stol. Oj, se där.
Så där går dagarna: Frukostbuffé. Två timmars övning i domen. Lunchbuffé. Slappa. Eftermiddagsövning. Sitta utomhus och prata till långt in på natten. Titta på eldflugorna i snåren.
Det är så lugnt, så tyst. Och så väldigt trevligt.
Här finns inget annat och ingen annan. Man kan inte gå till en affär eller bar, man kan knappt ringa på grund av den dåliga täckningen. Vi har bara en bergtagande utsikt, vindens sus i träden, och maten. Och varandra. Vi deltar eller avstår från att delta.
Men som i alla grupper utvecklas förr eller senare ett visst socialt tryck:
– Come on, Nikkelas!
Fem brittiska kvinnor står i poolen och ropar. Fuck off, jag ligger här och dåsar och låtsas inte höra er.
– N i k k e l a s, come on, get in!
Okej då. Jag dyker i och deltar i mitt livs första pass spontan vattengympa.
Mike, som ligger i den hängmatta som mer eller mindre varit hans hem sedan vi anlände, har trots vänlighet och social förmåga ingen vidare lust att delta i något över huvud taget. Efter två dagar har han flera gånger ringt till sin sekreterare i London och med stigande frenesi smattrat fram sina order. Så är det klart:
– Okay, I’m off mate. Cheers.
Mike flyger hem och mitt semi-single-rum är från dag tre ett enkelrum.
Måndagen är ”day out”. Man kan välja mellan en vandring med guide i de närliggande bergen. Eller åka till Urbino och besöka museet med en permanentutställning av stadens store son, renässansmålaren Rafael, och äta kött. Och lider man av fiskabstinens, åker man till kuststaden Fano för några timmars strandliv och ett restaurangbesök – där frossar vi på Medelhavets nära nog samtliga varelser.
För vissa av oss blir övningarna i domen någon gång för personliga eller på annat sätt obehagliga. Ett pass djupandning förvandlas en gång till rena skrik, jag smiter ut och står och trycker i en skogsdunge tills jag tror att faran blåst över. Det är när jag har smugit tillbaka som Annie står där redo med en allvarlig min och händerna redo.
Men värre blir det inte.
– Tänk på att ni kan säga ”fuck it” även till det vi lär ut, påminner John.
Och det är väl där vi förenas, de tjugotre existenserna, och där som insikten slår oss – fuck it. Vem bryr sig. En semestervecka här kan få den mest hårdnackat motvalls personen att strunta i att säga ”fuck off ” till allt och alla.
Man får tjugotvå nya vänner på köpet.