Fyraåriga Molly lär sig hur en pastadeg ska knådas på kockkursen i Toscana. En veckas matlagningskurs med barn i Siena innehåller också besök på lantgårdar och bad i Medelhavet.
– Krama ur brödet så mycket ni kan så att allt vatten försvinner. Det är hemligheten med panzanella, säger kocken Nicola Vizzarri och visar med handen.
Små kockar under stora vita mössor och förkläden sträcker sig raskt efter skålen med det uppblötta lantbrödet. Det känns mysigt i handen att pressa brödmassan med fingrarna. Nästan som modellera. Brödet ska ingå den typiska toskanska brödsalladen som ska bli kvällens antipasto på fyrarättersmenyn som ska tillagas.
Matlagningskursen för nio barn, i olika åldrar, är i full gång på den gamla gården Montestigliano, två mil sydväst om Siena. Ljudet av ivrigt hackande och skärande av salladsingredienser som tomater, gurka och lök sker runt den stora träbänken.
Grönsaksbitarna flyter ut över bordet.
– Ha, det blev nästan ketchup här, säger Tom om skärbrädan som dryper av tomatmassa. Han pratar engelska, men även svenska och holländska barn har lätt att förstå honom.
Skratten utbryter kring bänken. Molly, som är en av de yngsta, har för säkerhets skull fått en kudde på sin stol för att på knä kunna nå upp till bordshöjd.
Det blir dags att tillreda secondo piatto som består av egengjord tagliatelle med tomatsås. Molly tittar storögt när Nicola med van hand knäcker ägg efter ägg rakt ned i en stor mjölhög på träbänken. Mjölmassan blir till en smidig deg och alla får hjälpa till att klämma och knåda. När degen vilat får alla kavla med hjälp av pastamaskinen – och sedan, det bästa av allt, veva fram fina strimlor av tagliatelle ur maskinen. Några killar gör allt de kan för att mjöla varandras ansikten. Det räcker med en blick från Nicola för att få ett slut. Han är en pedagogisk och cool kock som håller ordning, fast inser att visst bus är oundvikligt. Som att pastastrimlor kan användas som mustasch.
Under den närmaste timmen får barnen hacka cocktailtomater, lök och basilika till pastasåsen och snart sprids en ljuvlig doft från spishällen där tomatröran puttrar. Nicola har hand om spis och ugn, men visar barnen vad som sker i kastruller och kantiner. Så småningom tillagas även kycklingrullader, ugnsstekt potatis och små äppelmuffins. På gårdsplanen under ljum himmel avnjuts därefter middagen kring långbord med föräldrar som gäster.
– Mmm, smaskens, säger dottern, som vanligtvis är skeptisk inför nyheter.
Toscana med barn är utmärkt för en mamma/dotter-semester. Att resa med barn ger också automatiskt ett lägre tempo. Medan andra gäster vid vårt boende pratar om ”måsten” som Montepulciano och San Gimignano tar vi ännu en sovmorgon eller ett ännu ett dopp i den grönskimrande floden ett stenkast bort. Vi bor på den rustika gården Campalfi nära byn Stigliano. Gården med lägenheter med självhushåll ägs av det vänliga värdparet Wagner, som skapat en idyllisk trädgård med hönor, påfåglar, och så familjens yviga hund, till Mollys stora förtjusning. Det är lugnt och fridfullt, barnen kan springa fritt och bilar är på betryggande avstånd.
Ett besök i Florens innebär en mini-picknick vid flodkanten nedanför bron Ponte di Vecchio medan turisthorder trängs på brovalvet. Vi gör en ”sightseeing by horse”, en tur med häst och vagn runt om i staden, vilket kan rekommenderas för små trötta ben. Konstmuseet Uffizierna blir förbluffande nog en riktig fullträff. Barnporträtten blir små historier att berätta som fascinerar Molly som även dröjer länge i museets barnvänliga bokhandel. Staden Siena och dess medeltida centrum är också värt att besöka.
För att hålla kvar den gastronomiska tråden besöker vi även några lantgårdar för att inhandla delikatesser – men mest för att kika på djuren. Utanför Ville di Corsano, upphöjd på en kulle, ligger gården Santa Margherita där getter föds upp för getosttillverkning. Vi är där i skymningen när getflocken vallas från rosmarindoftande kullar hem till stallet. Molly lyckas till slut klappa några vid stängslet. Som minne köper vi med oss den utsökt goda getosten caprina för att använda till kvällens pasta. I närheten finns även bonden Daniele Baruffaldis grisfarm med den ursprungliga svart-vita rasen Cinta från Sienatrakten som lever i ett näst intill vilt tillstånd bland örter och växter. Molly blir lite rädd för de allra största grisarna, men vågar sig fram till de söta kultingarna.
En heldag tar vi oss till Capalbio i södra Toscana för att kolla in fantasiparken Il Giardino dei Tarocchi som skapats av konstnären Niki de Saint Phalle. Mitt i allt det lummiga tornar grandiosa gnistrande och färgstarka jättar upp; ett ”paradis” som konstnären själv avsåg med konstverken. Det är fritt fram att klättra ovanpå, kräla under och springa runt medan föräldrarna får motionera i hasorna. Det är sen eftermiddag när vi kommer ut ur parken, svettiga men uppiggade av den häftiga upplevelsen. Vi vägrar sätta oss i bilen utan avslutar dagen med bad nära Capalbio och sedan några timmar på en himmelsk strand på Argentariohalvön. Vi är helt överens. Toscana är ljuvligast i kvällssolen.