Byns klockor strör sin silverklang över nejden och nedanför oss stiger morgondimmorna ur Trasimenosjön. Vi står i antikens landskap utrustade med stegar, olivnät och små handkrattor. Kullarnas olivlundar dignar av oliver som vi ska plocka för att få den allra godaste oljan.
Alla grannar är tacksamma för hjälp och betalar med flytande jungfruguld på plåtdunk.
Efter ett tag slänger jag krattan och repar med händerna. Plockningen blir rena meditationen. Tupparna gal nere i dalen och sjön skiftar mellan lenblått och äppelgrönt. Träden luktar ljuvligt friskt och olivsångarna håller serenad runt omkring.
Oliverna är fasta och sköna att ta i. Man måste rycka för att få loss dem från kvisten, en efter en. Gröna, chokladbruna och mörkt violetta dunsar de ner på näten vi brett ut under träden. Våra nät är gröna och det är jag glad för. Grannarnas är beige eller lyser i orange, det skär mot pastoralens grönska.
Landskapet är det gröna Umbrien på gränsen till Toscana. Toscana är renässans och elegans. Umbrien känns lantligare och mer drömskt med drag av grön mystik. Här är slow food en hel livsstil – slow life. Vår medeltida by heter Panicale och ligger på en klippa högt över Trasimenosjön. Namnet kan komma från självaste guden Pan. Jag tycker att han skymtar då och då i herdemarkerna.
Vi hyr rum i själva stadsmuren från 1200-talet och har så mycket ”rum med utsikt” man kan önska sig. Varje morgon vaknar vi i en renässansmålning med utsikt över kullarna. Varje kväll flyger en uggla runt dalen och ropar efter kärlek.
Byn består av vindlande, smala gränder med valv och broar mellan de sneda husen. Den har tre kyrkor, tre trevliga krogar och ett lutande torg där alla träffas vid bypumpen och säger ”buon giorno”.
Alla har sin egen olivmark med fyrtio eller hundra träd i backarna. Slutet av oktober och november är skördetid och järnaffären skyltar med krattor av olika modell. För den som inte orkar handplocka finns bensindrivna krattor och en sorts elektriska ruskare. De är inte bra, oliverna blir stötta och skadade, muttrar oljeentusiasterna.
När skörden väl är bärgad blir det bråttom, bråttom. Oliverna ska helst pressas inom ett dygn. I november ringlar därför långa köer utanför kvarnen – Il Frantoio – nere på slätten. Det dricks mycket kaffe och tas ett glas eller två medan man väntar på sin tur.
Trasimeno är berömt för sin olivolja och varje odlare påstår sig naturligtvis ha den allra bästa. Trädsorterna passar olika odlingslägen och jordarter och bestämmer om det ska bli ätoliver eller olja.
De lokala sorterna i trakten har namn som blir poesi när man uttalar dem på italienska: Dolce Agogia, Frantoio, Morgiolo, Leccino. Dolce Agogia är speciell för Trasimeno och ger en ljust gyllengul olja. Den är kryddig med en aning beska och passar bra till sjöns ålar och karpar. Frantoio är vanligast och har fått ge namn åt kvarnen. Oljan blir grön med mild smak, ren och nästan utan bitoner.
Vi får lära oss att smaka av oljor som på en kinkigare vinprovning. Vad jag inte vågar berätta i Panicale är att jag hittat min personliga favorit borta på Monte Amiata i Toscana. Perfekt till sallad!
Medan jag repar tänker jag på det snille som kom på att lägga oliverna i saltlake. Vem har smakat på en färsk oliv? Det gör man bara en gång – hela munnen skrynklar ihop sig och man måste spotta ut genast. Kanske någon råkade tappa en oliv i salt och fiskade upp den efter ett par veckor. Så där som herden som glömde osten i Roquefortgrottorna?
Det måste ha skett i tidernas gryning. Oliven växer vild i hela Medelhavsområdet och räknas till de allra äldsta kulturväxterna tillsammans med fikon och mullbär. På sommaren blommar träden med pyttesmå grönvita blommor som luktar gott.
Man måste ha fått ihop 500 kilo oliver för att kvarnen ska ta emot. Av det får man upp till 100 liter olja som helst ska förbrukas före nästa skörd. Det räcker till rejält med traktens bruschetta – grillat bröd som gnids med en vitlöksklyfta och får färsk olivolja ringlad över sig.