Genom årtusendena har modiga män i ranka segelfartyg seglat på Medelhavet på jakt efter en lämplig kust att ankra vid.
Ganska ofta låg den kust de nådde i det vi i dag kallar Sicilien. Den stora ön mitt i Medelhavet hamnade lätt i en ens färdväg vare sig man ville det eller inte, och de folk som nådde dess kuster rotade sig gärna.
Färden genom Sicilien går genom ett lapptäcke av skilda kulturer och traditioner, alla präglade av de folk som en gång ankrade vid Siciliens kust och bestämde sig för att stanna.
Visst är Sicilien italienskt. Huvudstaden Palermo, med sin flagnade, skräpiga charm, är på många sätt en typisk syditaliensk storstad. Sicilianarna själva värderar sitt italienska medborgarskap långt högre än många andra som lever inom Italiens gränser.
Men när Sicilien visar upp sig för besökaren hamnar ofta minnen från forna kulturer i förgrunden.
Grekiska tempelruiner. Arabiskt ornamenterade husfasader. Raffinerat utsmyckade romerska patriciervillor och mosaikprydda kyrkor uppförda av vikingarnas normandiska ättligar – allt vittnar om de folk som genom stormiga årtusenden koloniserat Sicilien.
Ändå är Sicilien mycket mer än sina klassiska sevärdheter.
Att köra bil runt ön är en njutning. Detta gäller även för bilkörande fegisar; trafiken på Sicilien är generellt sett mycket snällare än längre norrut i Italien.
Byarna ligger tysta och vitkalkade på sluttningarna. De människor man möter är nyfikna och vänliga. Landskapet är på en gång storslaget och idylliskt, och siciliansk mat är i sig ett äventyr.
Det var knappast någon tillfällighet att så många av de sjöfarare som med eller utan avsikt nådde Siciliens kuster valde att stanna kvar.