Lördag morgon. Några mil söder om Berlin lättar dimman, och nu susar vi fram genom ett försommargrönt Tyskland.
Hastighetsmätaren i kupéns ände visar på 236 km/tim. Vi ser en motorväg genom tågfönstret. Vi kan ana larmet från de framrusande långtradarna, men här inne i kupén hör vi bara stilla samtal, suset från luftkonditioneringen och våra egna tankar.
Tyska snabbtåg, noterar vi, larmar inte. Inte heller kränger de. De tycks på ett nästan magiskt sätt sväva över skenorna, sövande ljudlöst, och bara den skiftande bilden utanför fönstret antyder att vi alls rör oss.
Klockan är halv åtta. Vi har varit på väg i snart tolv timmar, och nu vet vi något om tyska tåg som inte alla visste vid avfärden.
Fredag kväll i Malmö: regnet forsar ned, men på stans centralstation råder feststämning.
Skumpan står på kylning i den kungliga väntsalen. De trettiotal resenärer som snart ska borda tåget söderut hälsar lite blygt på varandra, och stämningen är högtidlig.
Vi är pionjärer, får vi veta av SJ:s festtalare. Vi är de första som prövar SJ:s och Fritidsresor gemensamma satsning: tågcharter från Malmö till Verona i Norditalien, med vidare busstransport till Gardasjön.
- Man känner sig lite som en upptäcktsresande, säger Anders Törnblom från Stockholm.
Varför tillbringar man ett dygn på tåg för en resa som skulle kunna klaras av på ett par timmar med flyg?
Kort före klockan tio på kvällen rullar det blå tåget ut från Malmö på väg mot färjan i Trelleborg, och vi kommer att ha gott om tid att resonera kring den frågan.
Liggvagnarna dunkar sig fram genom ett svartnande Skåne. På färjan serveras öl och räkmackor, och en av de erfarenheter vi pionjärer kan förmedla till våra efterkommande är att det är smartare att gå och lägga sig i Malmö om man vill vara fräsch dagen efter.
En ganska glåmig skara byter tåg i Berlin efter knappt fem timmars sömn.
Nu reser vi genom den nordtyska slätten, förbi blomstrande fält och prydliga tätorter, och genom fönstret ser vi Tyskland vakna. Cyklister i bjärta träningsdresser ger sig ut på vägarna. Människor fikar i sina koloniträdgårdar eller ordnar blomsterarrangemang kring knipslugt grinande trädgårdstomtar.
Tyskar älskar trädgårdstomtar.
Åtskilligt är sig likt sedan den tid då denna del av Tyskland hette DDR. Storstädernas infarter är beklämmande grå. Byarna är fortfarande nedslitna. Men numera är bilarna utanför husen sprillans nya.
De av oss som inte blev mätta av gryningens ostmacka i kupén vandrar in i restaurangvagnen och imponeras av utbudet. Matiga mackor. Fräscha sallader. Nyskördad sparris, och vi begrundar vemodigt vad SJ brukar kunna åstadkomma i matväg.
För den som har hunger kvar väntar en knapp timme på stationen i München med dess överdådiga utbud av korvar och bayerska specialiteter.
Samma dag den nyligen pensionerade Västeråsbon Ingrid Ringström läste om tågchartern ringde hon Fritidsresor för att boka. Nu sitter hon i den behagligt svala kupén tillsammans med sin likaledes nypensionerade väninna Helena Jönsson och ser landskapet utanför bli alltmer kuperat.
Båda är glada att de fick plats. Ingen av dem ångrar att de valde tåg i stället för flyg.
- När man flyger ser man ju ingenting, säger de.
Klockan närmar sig tolv. Så här dags har charterresenärerna i allt större omfattning börjat lämna sina platser för att gå runt i tåget. Till restaurangvagnen. Till nya samtalspartner. Eller till inga samtalspartner alls.
Ingrid Ringström och Helena Jönsson har tidigare gjort gruppresor i Europa med buss, och de har uppskattat gemenskapen med sina medresenärer. Ändå menar de att friheten att röra sig från sin plats ger tåget pluspoäng.
- Man kanske inte gillar den man hamnat bredvid, säger de. Eller vill vara för sig själv en stund.
Tågcharter är ett färdsätt lämpat för de lagom sällskapssjuka.
Fyrtio- och femtiotalister dominerar åldersmässigt vår grupp. Många av resenärerna har tågluffat i sin ungdom, de är uppenbart resvana och beskriver turen till Verona som ett slags nostalgiskt återbesök i tågvärlden. Ändå flockas de beskedligt kring SJ:s tågvärdinna Caroline Mossberg för att vallas rätt vid tågbytet i München.
- Jag känner mig helt passiviserad, säger någon generat.
Nu har vi bordat ett italienskt tåg för den sista sträckan mot Verona, och det tyska tågets öppna salonger har ersatts av aningen sjaskiga sexmannakupéer. Landskapet förändras. Bayerns böljande kullar, krönta av medeltida borgar, byts mot allt högre och brantare berg. Snart sträcker sig snöklädda alper mot skyn tills det plötsligt blir becksvart omkring oss och vi far genom Brennertunneln in i Italien.
Så återstår bara den sista, vindlande nedförsbacken mot Verona.
Stämningen bland premiärresenärerna börjar bli lätt däven. Den italienska restaurangvagnens av SJ:s festtalare högt prisade spagettin med Karl Johan-svamp har visat sig inte existera, och de som sparat hunger har fått nöja sig med dyr och torftig mikromat. Tågets luftkonditionering trilskas, och många kämpar mot sömnen i den kladdiga fuktvärmen.
Ändå lever stämningen av äventyr och upptäcktsresa kvar.
Resan har varit värd besväret, tycks de flesta anse. Man har sett och upplevt åtskilligt. Man har fått känna sig som miljökämpe och gjort nya bekantskaper.
Somliga i gruppen säger sig ha varit beredda att stå ut med långt större strapatser eftersom deras flygrädsla ger dem få alternativ till tåget.
- Äntligen! höjs det rop som markerar att vi har nått Verona. På perrongen står Fritidsresors representant, och Ingrid Ringström och Helena Jönsson är glada att den nästan dygnslånga tågresan är över.
Fast de kan tänka sig att ännu en gång välja tågcharter.
- Till Kroatien, kanske, säger de.
Nu lastar vi in oss i bussen och vid foten av bergen skymtar Gardasjön.