Strax innan planet tar mark ser jag armadan av privatflygplan som står nonchalant parkerade på Olbias flygplats. Det är första tecknet på att man befinner sig i utkanten av Costa Smeralda. Från Olbias flygplats går helikoptrar i skytteltrafik för att luftlandsätta Hollywoodstjärnor, amerikanska finanslejon, ryska oligarker, Roms jetset och andra vip-gäster på den bedårande vackra Smaragdkusten med vit, florsockerlen sand och exklusiva golfbanor och partyklubbar,
Det sägs att det då orörda Costa Smeralda upptäcktes av schejken Aga Khan under en yachtutflykt i slutet av 1950-talet. I början av 1960-talet började Khan investera pengar, köpa mark från bönderna och förvandla en drygt 5 mil lång kuststräcka till en av världens mest exklusiva semesterbyar. I dag kallas området för ”miljardärernas lekplats”. I Ponto Cervos lilla hamn ligger yachterna fickparkerade, granne med lyxiga klädbutiker, juvelerare och second hand-affärer som säljer vintageväskor för 4 000 kronor och uppåt.
Historiskt sett har Sardinien haft många herrar: kartager, romare, fenicier, araber, bysantiner, spanjorer och österrikare. Den senaste i raden är Italiens skandalomsusade premiärminister, Silvio Berlusconi. Här finns ”Il presidentes” sommaranläggning Villa Certosa med nätta 60 hektar mark.
Den som har sett Erik Gandinis dokumentärfilm ”Videocracy” kan känna igen tummelplatsen för italienska såpastjärnor och teveagenter med Mussolinis kampsånger i mobilen. Egendomen som är själva navet i Berlusconis symbios mellan politiken och underhållningen inköptes redan 1998. För några år sedan blev den känd som ”sexpalatset” när paparazzibilder visade sex- och nakenchock med mäktiga män och unga kvinnor. Sedan i somras är Villa Certosa till försäljning för det facila priset av 450 miljoner – euro.
Men festandet kommer säkert inte att mattas av. Smaragdkusten är numera ett lika naturligt tillhåll för den internationella jetsetgräddan som Båstad är för Stockholmsbratsen. Jag delade ön med bland andra Leonardo DiCaprio och hans israeliska modell Bar Refaeli som var där för att leva la dolce vita tillsammans med kompisarna Naomi Campbell och hennes ryska man Vladimir Doronin.
Dagtid påminner det ganska stela, skinande rena och lite puttenuttiga Porto Cervo om ett slags Disneyinfluerad gated community, trots att den inte är inhägnad.
Själv föredrar jag en enkel fiskeby framför det exklusiva rikemansreservatet. I Golfo Aranci, någon mil söder om den officiella Smaragdkusten, bor ”verklighetens folk”. Det är knappast Italiens vackraste stad, men har ett fantastiskt läge på en smal landtunga som sträcker sig ut mot en udde med en hög och ståtlig klippa i ett naturreservat. Det gamla fiskarsamhället i ”Krabbornas bukt” växte till sig på 1800-talet då det utsågs till huvudport för trafiken från det italienska fastlandet. Här byggs det visserligen nya hotell men inte alls i samma storleksklass som på öns västsida, kring Alghero där charterturisterna hamnar.
Vyn från terrassen ut mot den turkosblåa bukten och bergssluttningarna på andra sidan är hisnande. Här saknas jetsetklubbar och märkesbutiker, men det finns i stället en lång huvudgata med allt du behöver. Om man vill göra mer avancerade affärer finns Olbia på bekvämt avstånd. På shoppingstråket längs Corso Umberto 1 trängs märkesbutikerna även om det inte är ett eldorado för shopaholics. Här finns också gott om restauranger som kan ordna en perfekt insalata di polpo (bläckfisksallad), en frutti di mare eller en halvblodig entrecôte.
”Detta land liknar inget annat. Sardinien är annorlunda. Bedårande och ofulländat, ingenting är självklart, det är som friheten själv”, skrev D H Lawrence i en reseskildring från början av 1920-talet.
Man måste säga att den brittiska författaren hade en poäng. Som på de flesta andra öar är befolkningen stolt över sin särart. Lokaldialekten kan liknas vid ett eget språk som skiljer sig från italienskan. Överallt produceras det lokala delikatesser, som ostar, vin eller sardisk torkad salsiccia ofta gjord på vildsvin. På restauranger och strandbarer kan du njuta av pinfärsk, grillad fisk och nyfriterade skaldjur, fritto mista de calamare e gamberi eller en spaghetti alle vongole. Det mest ekotrendiga sättet att avnjuta de lokala läckerheterna är att haka på Agriturismotrenden. Lantgårdsturism är en snabbväxande rörelse med över tre tusen gårdar där turister kan äta lokalt och/eller bo hyfsat prisvärt. Många lockar även med sportiga aktiviteter som ridning, cykling och spännande utflykter.
Öns största naturtillgång är nog ändå stränderna. Det sägs att Sardinien har Italiens bästa. Jag vill nog påstå att de tillhör Champions League för hela Europa. En del är högprofilerade stränder med ett rikt utbud av sportaktiviteter och båtuthyrning medan andra är små paradisstränder i skyddade vikar. Bara på öns norra delar är variationsrikedomen enorm.
Ett tiotal mil söder om romarstaden Bosa finns de spektakulära, kilometerdjupa sanddynerna längs Costa Verde. En timmes körning norrut från Alghero hittar man den berömda Spiaggia della Pelosa, strax norr om semesterbyn Stintino. Det är lätt att förstå att James Bond valde att landstiga med sin specialdesignade Lotus Esprit i ”Älskade spion” just här. Stranden är sagolikt vacker med sin finkorniga, gråaktiga sand med långgrunt vatten och fri sikt i alla väderstreck.
Samtidigt skulle Bond knappast ha en chans att parkera sin bil under högsäsongen. I början av augusti var solbadarna packade som sardiner på den stranden vilket förtar skönhetsupplevelsen för en nordbo. En helt annan karaktär har den vilda, breda stranden med dramatiska sanddyner vid campingen La Liccia några mil söder om Santa Teresa di Gallura på öns nordspets. Härifrån går färjorna till Bonifacio på Korsika flera gånger om dagen.
Nära Golfo Aranci är det gott om små utsökta stränder med vackra namn som Spaggia Bianca, Cala Moresca, Cala Spada och Cala Sassari. Min favorit blir Cala Sabina, en badstrand i retrostil med uppsluppen, lekfull 60-talsstämning. För att komma dit får man köra på en slingrig sandväg som kantas av taggbuskar. På andra sidan en enkel viadukt ligger paradiset: här är lagom långgrunt, vattnet kristallklart och vegetationen karg. På den kritvita strandbaren med soltak serveras fantastiska friterade calamares med krispigt iskallt vitt vin från ön.
Någon gång lättar en av lyxyachterna ankar och bränner in mot fastlandet. En gång i timmen passerar tåget mellan Olbia och Golfo Aranci. Ekipaget som rasslar fram på spåret ovanför stranden ser ut att vara från andra världskriget. Annars råder lugnet här.