Ön stiger rakt upp som en gigantisk kon ur havet. En 900 meter hög vulkan, vars gigantiska bas finns 2 000 meter längre ner på havsbottnen. Vulkanens och öns namn är identiskt: Stromboli. Invånarna här talar om vulkanen som om den vore en levande person och kallar den Iddu, vilket är sicilianska och betyder Han.

Stromboli kan förefalla hotfull när man närmar sig med båt. En rökpelare stiger nästan alltid från vulkanens topp. Den väldiga vulkankäglan har en gröns­kande bas, där nästan alla hus är koncentrerade till två små områden, Scari där hamnen ligger och Piscità, utmed kusten. Här bor 600 fast bosatta personer. I den totalt isolerade byn Ginostra på andra sidan ön bor bara 30 personer.

Ön blev världsberömd genom Ingrid Bergmans romans med regissören Roberto Rossellini, då han här på våren 1949 spelade in filmen ”Stromboli – Guds land”. Det är faktiskt en av filmhistoriens mindre lyckade filmer som har blivit en legend.

Länge hade jag bestämt mig för att jag aldrig skulle skriva om detta mitt absoluta favoritresemål. Till sist blev frestelsen och inspirationen för stor. Det är inte lätt att förmedla Strombolis unika atmosfär. En mix av skönhet, vildhet, utsatthet, liv, död och livsnjutning. Stämningen är rent elektrisk. Jag menar förstås vulkanisk.

Det tog mig fem minuter att bli bergtagen av Stromboli, då jag kom hit första gången 2002. Förtrollningen har aldrig gått över. Då hade jag bara skymtat de kolsvarta sandstränderna, tysta och ödsliga. Inga kiosker och disko­dunk på stranden med undantag för en enda bar, Tartana, för den som måste. Inte heller toaletter eller duschar och bara på någon enstaka strand parasoller och solstolar. Stromboli är inte för de bekväma.

Här finns inga vanliga bilar, utan mest flakmopeder och eldrivna vespor; vilken välsignelse i avgasernas och bilköernas Italien! På huvudgatan hittade jag omedelbart det röda huset med skylten som talade om att här hade Ingrid Bergman och Roberto Rossellini bott. Huset var tänkt att bli ett museum över Ingrid Bergman. Tyvärr verkar projektet ha runnit ut i sanden.

På kvällen efter en av Strombolis magnifika solnedgångar växte förälskelsen. Kvällstid upptäcker besökaren omedelbart att ön inte har någon gatubelysning. Det är beckmörkt. De riktiga strombolianerna känns igen på att de vandrar barfota och utan ficklampa. Då, om man kan vägen, ser man stjärnorna bättre. Glöm inte ficklampan är mitt råd, mobilens ljus är otillräckligt.

Lavajord är som alltid extremt bördig. Det är en fröjd att spionera in i de vita stenhusens trädgårdar, där hibiskus och oleander blommar och så förstås bougainvillea som flammar i orange, kardinalsrött och dessutom med vita blomklasar som jag aldrig sett någon annanstans.

Den som inte lider av lappsjuka och vill ha absolut avskildhet skall söka sig till Ginostra på andra sidan ön. Det tar bara tio minuter med flygbåten. En dagsutflykt kan vara lagom och ge mersmak. För fem år sedan fanns ingen riktig hamn, då blev man hämtad med en liten eka. Men efter ett par svåra vulkan­utbrott har civilförsvaret låtit bygga en hamnpir, som med viss möda lyckas stå emot vinterstormarna på denna utsatta plats.

Här finns ingen polis, inte minsta tillstymmelse till bankomat, ingen skola (det finns inga barn), prästen är död och det firas inga gudstjänster. Numera finns telefon, en landningsplats för helikopter och en läkarstation som är bemannad dygnet runt. Fyra åsnor ansvarar för alla transporter. De behövs, stigen upp från hamnen är brant liksom alla stigar på denna del av ön.

Turismen har blivit den viktigaste inkomstkällan, vid sidan av ett blygsamt jordbruk som producerar olivolja och handplockad kapris. Det finns ett par restauranger och matbutiker och gott om privatpersoner som hyr ut hus.

Jag återser Gianluca Giuffrè, 30, som är den ende av Ginostras ungdomar som valt att stanna här. Han har öppnat en liten matbutik, som skapat en välbehövlig konkurrens. Förra gången vi träffades var han dyster och beskrev hur lång en vinter var utan tv. Han talade om sommarförälskelser, men hur omöjligt det var att träffa en flicka som ville rota sig här. Nu finns tjeckiskan Monika sedan flera år vid hans sida i butiken. Det blir kanske snart bröllop i Ginostra? Han skrattar.

– Då måste kyrkan först renoveras. Nu riskerar den att rasa när som helst, säger han och jag tittar på den förfallna fasaden, där en marmorplakett vittnar om den senaste renoveringen, gjord 1940.

Den största sevärdheten på Stromboli är förstås vulkanen själv. Det finns tre sätt att se och försäkra sig om Iddus explosioner – de hörs dock väl på nästan hela ön, men bara i undantagsfall kan man se magmakaskaderna från den bebodda delen av Stromboli.

Det första är att bege sig ut i båt kvällstid nedanför ”la sciara del fuoco”. Det betyder eldens väg och är som en sandrutschkana, där aska, lavablock och flytande lava normalt rinner ut i havet. Härifrån känns vulkanen lite avlägsen, vilket ibland kan vara skönt!

Det andra sättet, som genom åren varit min favorit, är att efter att ha tagit ett sent eftermiddagsdopp på någon av de kolsvarta sandstränderna nedanför Piscità (den del av ön som ligger längst bort från hamnen) vandra upp till Punta Lo Bronzo; en strategisk observatoriepunkt 200 meter över havet som också är restaurang. Den som är bekväm av sig kan åka taxi, vilket här är begränsat till ”ape” som dessa trehjulingar med supermotor kallas och som ledigt tar fem personer i en brant uppförsbacke.

Jag tror aldrig att jag har ätit en pizza på en mer suggestiv plats. Till höger om dig sjunker solen som ett stort gyllene äpple rakt ner i havet. Till vänster försvinner vulkanen långsamt i mörkret. Men plötsligt utan förvarning stiger ett par hundra meter höga eldkaskader mot himlen. De åtföljs av ett frasande och sprakande, ungefär som när det åskar, då ljudet kommer långt efter blixten. Strombolis normala andningsrytm är mellan 7 och 10 utbrott varje timme. Du skall ha maximal otur för att gå härifrån lottlös. För Stromboli är alltid aktiv och som vulkan unik. Så unik att vulkan­experterna talar om en ”stromboliansk” aktivitet, vilket för vulkanologer är liktydigt med att alltid vara aktiv.

Det bästa sättet är förstås att fotvand­ra upp på vulkanen. Av olika skäl, troligen en blandning av lättja och respekt inför Iddu, hade jag vid sex tidigare tillfällen skjutit upp denna expedition. Åren 2003–2004 var det för övrigt inte ens möjligt att gå upp på Stromboli. Detta var dramatiska år, då en stor del av vulkankratern sjönk i havet (den 30 december 2002) i samband med att vulkanen hade ett kraftigt lavautbrott. En tsunami med en tio meter hög svallvåg sköljde in över kusten och skapade stor förödelse, men ingen människa skadades. Här är inte mycket folk i rörelse dagen före nyårsafton.

– I dag kan vi lugnt säga att Stromboli är en av de mest kontrollerade vulkanerna i världen, säger Chiara Cardaci som jobbar för Italiens civilförsvar. Hon visar runt på det avancerade observatorium som mäter Iddus varje andetag. Minsta skalv noteras, gasutsläpp och magmatillförsel registreras, men även små förändringar i jordytan som kan medföra skred och en ny tsunami.

Många av öns invånare berättar om traditionen att gå upp med sovsäck på vulkanen och tillbringa natten där för att se eldkaskaderna. I dag är detta strängt förbjudet och medför höga böter. Till vulkanens topp kan man bara komma under ledning av en auktoriserad guide.

Mario Zaìa, som alla känner som Zazà, på Magmatrek är en av veteranerna som känner igen de flesta av ­Iddus nycker. Han medger att vulkanen 1–2 gånger om året har extra kraftiga explosioner.

– Dessa har i regel skett i samband med redan förhöjd aktivitet. Trots alla mätinstrument kan ingen givetvis säga att Stromboli är en helt säker vulkan att kliva upp på.

Vår grupp startar vid halvsextiden efter att ha hyrt kraftiga skor och tunna vindtygsjackor. Hettan, 35 grader, är mördande och det är en föga promenadvänlig stig som leder upp till vulkanens topp på 926 meter. Växtligheten är intensiv i början och varierar från öppen macchiavegetation med inslag av fikon och björnbär till täta bambusnår.

Långt innan vi nått trädgränsen är jag totalt genomblöt av svett, trots att vi alla hörsammat guiden Nino Zerillis uppmaning om att dricka försiktigt. Efter att den starka solen försvunnit kommer kyla med den lätta vinden. Två klädbyten blir nödvändiga.

Solen har redan gått ner när vi når toppen efter en lång stenig sicksack-stig. Benen och fötterna värker och jag fruktar för hur jag skall orka ta mig ner. Belöningen blir stor. Iddu är först inte på superhumör och låter vänta på sig. Pizzo sopra är en naturlig utsikts­terrass, helt klart vulkanvärldens förs­ta parkett. Vi har vulkanens tre kratrar rakt framför oss på en 200 meter lägre nivå. Det är som att titta rakt ner i helvetet. Det glöder och stora eldmassor kokar där nere i ett par grytor. ”Ta det försiktigt och gå inte nära kanten. Den är mycket porös och man går igenom som ingenting”, säger Nino. Han behöver inte säga detta mer än en gång. Det ligger en underförstådd betydelse att den som trampar fel här åker rakt ner i kratern och har inte så mycket mer att bekymra sig om i livet.

Utan förvarning kommer eldkaskaden. Det fräsande dånet kommer ögonblickligt på det här korta avståndet. Någon minut senare sker ett ännu kraftigare utbrott med eldslågor som når en nivå på 150 meter. Kratern slänger en skur av glödande stenblock omkring sig som sedan ligger kvar och glimmar i flera minuter. Utbrottet följs av ett stort svart moln av aska och pimpsten från den tredje kratern.

Säkerhetsföreskrifterna talar om att grupper får stå här i max 15 minuter. Men vår guide låter oss njuta av eldfyrverkeriet i tre kvart. ”Kommer den där extra kraftiga explosionen som händer en gång om året just nu ligger vi antagligen rätt risigt till”, tänker jag. Hjälmarna vi bär är leksaker för en glödande magmasten på något kilo.

Till sist uppmanar Nino oss att påbörja nedstigningen och tända våra ficklampor. Dessutom delar han ut munskydd. Vi tar en annan stig ner. Vulkanen kommer med ännu en gigantisk explosion, men eldskenet är redan bakom krönet. I stället faller ett tunt lager aska över oss. Stigen går brant ned utmed vulkanens tidigare utbrottsväg och består av svart djup sand. På så vis hoppar vi snabbt nerför bergssluttningens sanddyner och uppmanas sätta i hälarna ordentligt. På 25 minuter är vi nere på 500 meter. Den fina sanden yr och munskydden behövs.

En timme senare när vi kommer ut från det täta bambubuskaget ser vi ljusen som blinkar från husen nere i byn. Plötsligt är vi tillbaka i den nu milda Medel­havsnatten. I mörkret har varje spår av Iddu försvunnit. Cikadorna gnisslar välkomnande i det höga gräset.