I Val di Fiemme och Val di Fassa i norra Italien kan du skida på nya orter varje dag, både på längden och tvären. Flyget dit, boende och hyrbil är enkelt ordnat och inte särskilt dyrt.
Ena dagen glider vi på längdskidor i perfekt preparerade spår och skådar ut över Dolomiternas taggiga toppar. Nästa dag susar vi nerför bästa pisten i Canazei, tar en snabb fika för att hinna med hela Sellaronda innan liftarna stänger.
Många svenskar associerar kanske mest Val di Fiemme med längdskidåkning. VM har gått här två gånger och det var uppför slalombacken i Alpe Cermis, ett par kilometer från VM-skidstadion, som längdskidåkerskan Charlotte Kalla fick sitt genombrott och vann Tour de Ski i januari i fjol.
Varje år går också Marcialonga, Italiens motsvarighet till Vasaloppet, längs hela Val di Fiemme och Val di Fassa. Förra söndagen kämpade ungefär 500 svenskar de 70 kilometrarna genom de båda dalgångarnas gulliga byar.
Men charmen med området är att man kan göra både och: Här finns såväl fantastisk längdskidåkning som högklassig alpin skidåkning. Nästan varenda by med självaktning har ett eget liftsystem, som en del av Dolomiti Superski. Bussar går igenom båda dalarna, fast snabbare och enklare är att
ha egen hyrbil. Från Cavalese i
början av Val di Fiemme tar det drygt en halvtimme att köra till Canazei, sista byn högst upp i Val di Fassa.
Här finns också det största alpina skidområdet. Canazei ligger på 1 460 meters höjd och skidåkningen går upp mot 2 500 meter över havet. Liftsystemet hänger ihop med bland annat Val Gardena och Arabba.
Roligast är att åka Sellaronda en tur runt bergsmassivet Sella som tar hela dagen även för den som gillar att åka ganska fort. Det går att ta sig både medsols och motsols och blir faktiskt två helt olika turer. Den ena lite mer avancerad, med fler brantare nedfarter. Men som ofta i Italien är de flesta backarna röda och blå. De riktigt svåra, branta nedfarterna hittar man inte här.
Hur som helst är det en riktig skidupplevelse att inte behöva åka någon backe mer än en gång. Tvärtom gäller det att följa skyltningen ordentligt, annars är det lätt att åka fel.
Under stora delar av turen är det påtagligt glest i pisten. Det är härligt att kunna dra på ordentligt med carvingskidorna utan att vara rädd för att köra på någon annan. Egentligen är det bara vid liftstationerna och vid någon av de otaliga restaurangerna som man inser att det faktiskt är massor med folk i systemet.
En annan dag testar vi Latemar. En lång gondol leder upp från Predazzo och på andra sidan toppen av berget Pampeago väntar långa, välpistade salsgolv i mestadels rött och blått. Här hinner man åka igenom hela systemet på en dag och ta flera åk i favoritbacken. Samma sak gäller Alpe Cermis, mitt emot Cavalese. Här, liksom överallt, är liftarna i toppklass. En 3000 meter lång svart nedfart är kul och krävande och går ända ner till botten av dalen. Just den pisten ser vi för övrigt från vårt hotellrum i Cavalese, huvudorten i Val di Fiemme, en charmig by med medeltida anor, små stenlagda gator och pittoreska hus. Här talas såväl tyska som italienska, särskilt bland de äldre är det många som är tvåspråkiga. Byarna har både tyska och italienska namn och i vissa delar av Val di Fassa talas också det gamla språket ladin. Däremot är det tyvärr inte alltid så lätt att ta sig fram på engelska.
Utförsåkningen till trots är det nog längdskidåkningen som är mest speciell i Val di Fiemme. Våra förväntningar är höga när vi sätter oss i bilen för att köra de tio kilometerna upp till Lavazé, ett bergspass på 1 800 meters höjd, som våra längdskidåkande vänner talat sig varma för.
Och vi blir inte besvikna. Här uppe breder 85 kilometer skidspår av olika svårighetsgrad ut sig, och spåren prepareras dagligen. Man betalar fem euro i kassan, får en karta och sedan är det bara att sätta i gång. Det finns svarta, röda eller blå rundor.
Här samsas landslagsåkare av olika nationaliteter, italienska skolbarn som får sin första skidlektion, och utflyktsåkaren med egen matsäck i ryggsäcken. Det finns spår som går i skogen och det finns spår som enbart löper genom det öppna, böljande landskapet. Eftersom området ligger så högt är snöförhållandena nästan jämt väldigt bra.
Och precis som i alpinorterna finns det flera restauranger. Under vår niokilometersrunda hittar vi tre mysiga ställen att fika och sola på. Det är också en häftig känsla att glida fram på längdskidor så högt upp och plötsligt blicka ut över nästa dalgång och vara i nivå med alptopparna. Ett annat måste för längdfantasten är spåren vid VM-stadion i Lago di Tesero. Det är tuffa spår med jobbiga uppförsbackar och lika snabba utförslöpor. Här finns sammanlagt 43 kilometer spår i olika slingor. Den som vill ha en lite mindre krävande tur kan haka på Marcialongaspåret. Beroende på snötillgång brukar turister kunna åka delar av sträckan både före och efter loppet som går i slutet av januari. Det går alldeles utmärkt att följa spåret, ta av sig skidorna när man kommer till en by, sikta på kyrkan, promenera genom byn för att sedan spänna på sig skidorna igen. Börja gärna i Canazei, då blir det lätt nerför i stort sett hela vägen.
Elisabeth Sjökvist
är journalist på Dagens Nyheter.
elisabeth.sjokvist@dn.se