Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Resor

Venedig bortom Markusplatsen

Ca Rezzonico här finns några av det venetianska 1700-talets vackraste möbler och målningar. I balsalen lurar trompe lil-tekniken ögat. Vad som ser ut som pelare och taksprång i marmor är bara en skicklig perspektivmålning.
Ca Rezzonico här finns några av det venetianska 1700-talets vackraste möbler och målningar. I balsalen lurar trompe lil-tekniken ögat. Vad som ser ut som pelare och taksprång i marmor är bara en skicklig perspektivmålning.

Få städer har en sådan lyskraft som Venedig. Och få är så nedlusade av skönhetslystna besökare. Men det finns ett sätt att slippa undan köerna och i lugn och ro få njuta av den venetianska konstens storheter och små mirakel. Följ med på en upptäcktsfärd bland kyrkor, torg och palats.

Trängseln är som vanligt enorm. Köerna av amerikanska pensionärer, tyska skolklasser och ryska gruppresenärer ringlar kors och tvärs över torget. De har alla kommit för att bese Venedigs tre största sevärdheter som ligger här sida vid sida: Markuskyrkan, Dogepalatset och Markusplatsen.

Så har det alltid varit. Ända sedan två venetianska handelsmän år 828 under ett besök i Alexandria i Egypten stal med sig evangelisten Markus kropp hem. Kring denna respektingivande relik byggdes den första av många Markuskyrkor vid torget intill den folkvalde dogens palats. Samtidigt skapades myten om att venetianarna var ett utvalt folk med en speciell uppgift - att vakta Markus och att bygga ett imperium.

På de små sandholmarna som på 400-talet bara varit en temporär tillflyktsort undan Attilas hunner växte staden fram. Från början baserades handelsframgångarna på goda kontakter med Konstantinopel. Efter det fjärde korståget 1204 - då venetianarna ledde plundringen av den bysantinska kejsarstaden - fick man full kontroll över handeln i östra Medelhavet. Ända fram till 1453, då turkarna erövrade Konstantinopel.

Men de förmågor och förmögenheter som byggts upp under storhetstiden skulle räcka en bra bit in på 1700-talet. Dödsstöten kom 1797, då Napoleon intog den stolta republiken på holmarna. Över tusen år av självständighet var till ända.

Men en sliten skönhet består. Och skvallrar om den rikedom som en gång fanns samlad här. Problemet är bara att så många insett det. Och att så många vill slå mynt av det. Det finns dock ett sätt att slippa undan de täta leden av skönhetslystna. Se dig mätt på Kyrkan, Palatset och Torget - vänd dem sedan ryggen. Det finns så mycket annat att beskåda i denna säregna stad vid vatten.

DN Resors utsände har valt ut tre kyrkor, tre palats och tre torg som kan ge en vacker och lärorik vink om Venedigs forna storhet. Och dess förmåga att fostra mästare som Pietro Lombardo (1435-1515), Tizian (ca 1480-1576), Vittore Carpaccio (1488-1523), Andrea Palladio (1508-1580), Jacopo Tintoretto (1518-1594), Antonio Canaletto (1697-1768) och Giambattista Tiepolo (1698-1770). För att bara nämna några.

Santi Giovanni e Paolo
Dogernas sista boning
I den stillsamma stadsdelen Castello i det nordöstra hörnet av Venedig ligger stadens sjukhus Ospedale Civile. I kanalen Rio dei Medicanti ligger ambulansbåtarna på rad, som de gjort i hundratals år. Granne med sjukhuset tornar kyrkan Santi Giovanni e Paolo upp sig. Markuskyrkan må ha varit dogernas egen tjänstekyrka, men det är här i dominikanerordens gotiska tegelkrokan från sent 1200-tal som de ligger begravda. Här vilar inte mindre än 25 doger, ofta i vackert utsmyckade gravmonument.

En vandring mellan de olika monumenten ger en god vink om Venedigs storslagna och dramatiska historia. Mästerstycket är dogen Pietro Mocenigos grav, skulpterad av Pietro Lombardo 1481. Sarkofagen bär en inskription om den gamle amiralens erövringar, bland annat i Famagusta på Cypern.

Men lätt fånget, lätt förgånget. Strax intill finns det gripande gravmonumentet över officeren Marcantonio Bragadin, som ett drygt sekel senare i augusti 1571 flåddes levande efter att turkarna intagit Famagusta. Hans skinn fördes till sultanens Konstantinopel där det förevisades som en bisarr krigstrofé. 1580 lyckades en venetianare komma över skinnet och överlämna det till Bragadins söner i Venedig. Nu ligger det i en urna under hans byst i kyrkan, strax till höger efter ingången.
Längst in i kyrkan, till vänster om högaltaret finns en bronsstaty av dogen Sebastiano Venier som hämnades Bragadin vid det famösa sjöslaget vid Lepanto i oktober 1571.
Öppet 2004: alla dagar 7.30-12.30, 15.30-19.30, gratis inträde.

Santa Maria dei Miracoli
Skönhet för en madonna
Inte långt från jättekyrkan Santi Giovanni e Paolo ligger en liten kvarterskyrka inklämd mellan intilliggande hus. Men det trängda läget förminskar inte dess sinnliga skönhet. Santa Maria dei Miracoli måste vara en av Venedigs allra vackraste kyrkor - ja, byggnader över huvud taget. Både ut- och invändigt är den täckt med marmor av olika kulörer, från Veronas röda till Carraras vita.

År 1481 fick den självlärde arkitekten och skulptören Pietro Lombardo i uppdrag att uppföra ett litet kapell på en pytteliten tomt i stadsdelen Cannaregio. Uppdragsgivarna var varken de kyrkliga eller de politiska myndigheterna, utan den lokala befolkningen som samlat in en ständigt växande summa för att skapa ett hem för en mirakelgörande Madonnabild.

Madonnan hade ursprungligen varit placerad på ett hus i närheten. I augusti 1480 hade det första stora miraklet skett: en kvinna som kom från rätten efter att ha vittnat mot sin svåger stannade framför Madonnan för att be. Svågern kom förbi och slog henne blodig. Men när omkringstående skyndade till för att rädda henne, hade alla såren försvunnit. Bara under 1480 kom denna händelse att följas av 44 andra mirakel, under 1481 av ytterligare 71, under 1482 av 38 till. Och donationerna till kyrkobygget fortsatte strömma in.

När byggnaden slutligen stod klar 1489 hade det lilla enkla kapellet på den pyttelilla tomten vuxit till ansenlig storlek och betydande skönhet - tack vare allt folkligt stöd. Kanske är det en förklaring till att Santa Maria dei Miracoli i dag är venetianarnas mest populära bröllopskyrka.
Öppet 2004: måndag-lördag 10-17, söndag 13-17, inträde 2,50 euro.

San Giorgio Maggiore
Hela staden i ett ögonkast
I Venedig är det lätt att komma skönheten nära. Men desto svårare att få perspektiv på den. Ett av de få ställen där det senare låter sig göras är högst upp i klocktornet på kyrkan San Giorgio Maggiore. Här kan man insupa hela staden i ett ögonkast - från Giudecca i väster till stadsdelarna Dorsoduro, San Marco, Castello och sedan vidare mot Lido och de yttre öarna.

Här uppifrån blir det tydligt hur utsatt och avskilt Venedig alltid varit från det italienska fastlandet. Och hur kompakt staden är. Redan på 1500-talet var den i princip fullt utbyggd. Kanske var det därför som mästerarkitekten Andrea Palladio fick hålla till godo med klosterön San Giorgio när han skulle sätta sin prägel på stan.

Palladio är kanske mest känd för sina profana byggnader på det venetianska fastlandet, villor och palats och den makalösa teatern i hemstaden Vicenza - alla utförda i hans klassiska stil som skulle bli tongivande inom arkitekturen för lång tid framöver. I Venedig skulle Palladio bara komma att rita kyrkor, varav San Giorgio Maggiore var hans första.

Bygget inleddes 1565 och avslutades först efter hans död 1610. Trogen sina antika ideal ville Palladio bryta mot det vedertagna sättet att bygga kyrkor. Han ville ge kyrkan formen av ett förkristet runt tempel, ett Pantheon, i stället för ett kors. I San Giorgio Maggiore lyckades han nästan, i Il Redontore på Giudecca kom han ännu närmare, trots segt motstånd från konservativa präster. Kyrkorna är ljusa och renskalade från medeltida dysterhet, mittgången öppnar sig till ett rum att mötas i, det är högt i tak och tanke - renässansen när den är som bäst.
Öppet 2004: alla dagar 9.30-12.30, 14-18, inträde till klocktornet 3 euro.

Ca dOro
Urblekt guldhus förtjusar
Längs Canal Grande ligger det ena storslagna palatset efter det andra. Men dagens prakt är inget mot hur det en gång såg ut under renässansen när fasaderna var smyckade med fresker av artister som Tizian, Carpaccio och Tintoretto. Totalt finns 67 sådana fresker dokumenterade, men de var säkert fler. Den konstfulla prakten var ämnad att imponera på besökare och glädja invånarna.

Ett palats som förtjusar ännu till denna dag är Ca dOro. Det uppfördes på 1420-talet och kallades Guldhuset därför att det under renässansen var förgyllt. Nu återstår endast den urblekta fasaden med sina tidigare bemålade takspiror och bågar, reliefer och skulpturer.

Tyvärr genomgick detta gotiska palats en okänslig restaurering i mitten på 1800-talet, så gott som hela innandömet skalades bort. Därför blir man rätt snopen när man stiger in i huset, som i dag är ett med venetianska mått ordinärt konstmuseum. Man får helt enkelt hålla till godo med den bleka fasaden som nästan ger ifrån sig en gyllene lyster i det förföriska eftermiddagsljuset.
Öppet 2004: måndagar 8.15-14, tisdagar-söndagar 8.15-19.15, inträde 5 euro, 18-25 år 2.50 euro.

Scuola Grande di San Rocco
Tintorettos mästerstycken
Det här är mitt venetianska favoritställe - alla kategorier. Inte ett Venedigbesök utan ett besök, gärna två, på ordenslokalen Scuola Grande di San Rocco. Den ligger vid ett litet torg i San Polo strax intill Frari, stadens stora fransiskanerkyrka som innehåller några av Tizians främsta verk.

Men jag föredrar San Rocco.

Från gatan ser lokalen inte mycket ut för världen. Och det kanske var så det var tänkt från början. Med början på 1200-talet grundade välbärgade borgare ett antal "scuole", ordenssällskap. Med tiden upphöjdes sex av dem till "scuole grande". Det här var ett slags välgörenhetsorganisationer som delade ut mat och ordnade bostäder åt fattiga och sjuka. Genom sin välgörenhet kunde medlemmarna höja sin status, nästan i rang med den styrande patricierklassen.

När man stiger in i Övre salen en trappa upp, inser man hur viktig denna statusjakt var. Och hur fel den ofta ledde ordensbröderna. Varenda millimeter är smyckad - med marmor, träarbeten, skulpturer och först och främst: målningar.

1549 stod huset klart, 1564 anordnades en tävling om vem som skulle måla den centrala takpanelen i sammanträdesrummet Sala dell' Albergo. Jacopo Tintoretto var så tänd på uppdraget att han satte en färdig målning på plats innan tävlingen ens var avgjord. Och han vann - och erbjöd sig sedan att utan kostnad dekorera resten av taket. Året därpå invaldes färgarsonen Tintoretto i det ärevördiga sällskapet och utförde sin mästerliga och 65 kvadratmeter stora väggmålning av Jesu korsfästelse, med några av ordensbröderna skymtande i myllret vid Golgatakullen.

Kanske inte så konstigt att Tintoretto sedan fick i uppdrag att under de närmaste 24 åren smycka även Övre och Nedre salen. Totalt innehåller lokalerna ett sextiotal vägg- och takmålningar av Tintoretto, alla med bibliska motiv och utförda på hans kraftfulla och oefterhärmliga sätt. Jämfört med mycken annan venetiansk kyrkokonst känns Tintorettos detaljrika och dramatiska bildberättelser väldigt jordnära och levande, ibland nästan samtida.
Öppet 2004: 28 mars-2 november 9-17.30,
3 november-27 mars 10-16, inträde 5,50 euro, 19-26 år 4 euro, -19 år 1,50 euro.

Ca Rezzonico
Förföriskt barockpalats
Om man ska välja bara ett palats vid Canal Grande för dess inrednings skull, då är Ca Rezzonico ett bra val. Medan andra skrytbyggen med ett betagande yttre, som Ca dOro och Palazzo Grassi, skalats nästan helt rena invändigt, har barockpalatset Ca Rezzonico fått behålla allt. Och dessutom försetts med en av stans bästa konstsamlingar.

Här kan man vandra runt våning för våning mellan utsökt smyckade rum fyllda med några av det venetianska 1700-talets vackraste möbler och målningar, bland annat ett flertal av Giambattista Tiepolo och tre av Antonio Canaletto. Trots att den senares panoramavyer för många är sinnebilden av forna tiders Venedig, finns mycket få av hans tavlor i stan. De största samlingarna finns i England. Där tillbringade han tio av sina mest produktiva år med att tillverka storstilade vyer för kulturtörstande britter som besökt Venedig på sin Grand Tour genom Europas och bara måste ha ett minne från resan.

Canaletto får dock ursäkta, den mest häpnadsväckande synen i Ca Rezzonico är den stora balsalen där husets ägare, den genuesiska köpmannafamiljen Rezzonico, höll dåtidens mest påkostade inflyttningsfest år 1758. Balsalen upptar hela byggnadens bredd och är vackert dekorerad i trompe lil-teknik. Det som vid första anblicken ser ut som pelare och pilastrar, balkonger och taksprång - allt i marmor - visar sig bara vara en platt illusion med förföriska skuggeffekter.
Öppet 2004: april-november 10-18, november-mars 10-17, stängt tisdagar, inträde 6,50 euro, studenter och pensionärer 4,50 euro, barn 6-14 år 2,50 euro.

Campo di Santa Margherita
Vilsamt i studentkvarteren
Mitt emellan Ca Rezzonico och Scuola Grande di San Rocco ligger en av Venedigs mest vilsamma platser, betydligt lämpligare för en eftermiddagsfika än kvarteren runt Markusplatsen. Campo di Santa Margherita ligger mitt i studentkvarteren, vilket ger torget en ungdomlig och lite tillbakalutad prägel. Mitt på torget ligger några uterestauranger, men inte ens där blir känslan av turistfälla särskilt påtaglig.

På förmiddagarna hålls här både grönsaks- och fiskmarknad och flera bagerier kantar torget. På eftermiddagarna kommer fotbollarna fram och dricksfontänen blir rundningsmärke. Den har långa anor.

Under renässansen var den torgets och hela stadsdelens livsnerv. I en stad byggd på holmar i ett salt hav var sötvatten alltid en bristvara. Så man byggde ett intrikat kommunalt system för insamling av regnvatten. Från bassänger på hustaken leddes vattnet ned i underjordiska cisterner som betjänade vattenbrunnar på torgen. På 1500-talet fanns över tusen sådana brunnar i Venedig.

Nu får det dyrköpta färskvattnet på Campo di Santa Margherita hålla till godo med att stilla de små fotbollsfantomernas törst.

Campo Maria Nova
Bytorget mitt i stan
Den fryntlige bokhandlaren på Libreria Miracoli är som vanligt på ett strålande humör, den blida blondinen i matbutiken vakar kärleksfullt över ostar och korvar, på den lilla trattorian dukar servitrisen upp inför kvällens förlustelser, allt medan åldringar och hundar söker skugga på bänken under det stora trädet på torgets mitt. På Campo Maria Nova är det lilla livet alltid nära.

Lika nära är det till ett av Venedigs verkliga mirakel - den vackra bröllopskyrkan Santa Maria dei Miracoli. Tack vare kyrkans goda rykte hittade jag till torget, säkert ett av stans mysigaste. Det är som om en scenograf tagit på sig jobbet att arrangera det perfekta italienska bytorget - och gått i land med det.

Zattere al Ponte Longo
Kajen ut mot världen
Ibland blir det bara för mycket - av granna kyrkor och pråliga palats, trånga gränder och doftande kanaler. Då vill man ha fri sikt och känna havets bris. En sån tur då att Venedig har gott om kajer.

Min favorit är Zattere al Ponte Longo, som ligger på sydsidan av stadsdelen Dorsoduro. Nästan en kilometer lång öppnar sig denna kaj likt ett torg mot Canale della Giudecca, den stora farleden som leder ut mot Giudecca, Lido och världen.

Sittande på någon liten kajbar med en iskall eftermiddagsöl i handen kan man här låta sig påminnas om att Venedig alltid varit - och fortfarande är - en sjöfartsstad. Numera får man mestadels hålla till godo med transportbåtar, vattenbussar och gondoler. Men då och då tornar också ett storväxt kryssningsfartyg upp sig här i den breda vattenpassagen.

Det är rörande att se venetianarna stå där i sina kontorskläder och vinka till avsked, så som stadens invånare gjort i över tusen år. Hela Venedigs rykte och rikedom byggdes ju på dess relation till havet. När staden var som mäktigast gick över 3.000 handelsfartyg under venetiansk flagg. Över 16.000 timmermän, segelmakare, smeder och repslagare jobbade på det stora skeppsvarvet Arsenalen, det största industrikomplex världen dittills skådat, med en kapacitet att tillverka uppemot 50 galeaser i månaden.

När florentinaren Dante i sin "Gudomliga komedi" ville beskriva helvetet hämtade han sina intryck från ett besök på Arsenalen i början av 1300-talet bland "mörka eldar" och "stinkande beck". Nu har eldarna sedan länge slocknat - men Venedigs kärlek till havet består.

Resa dit: Alitalia börjar flyga

Resa dit: Alitalia börjar flyga direkt från Arlanda till Venedig den 28 mars, priser från 2.200 kr t/r. Samma dag öppnar SAS lågprisbolag Snowflake (www.snowflake.se) sin rutt till Venedig, priser från 595 kr enkel resa. För våren är de billigaste Snowflake-stolarna redan slutsålda, räkna med 1 595 kr för en enkel resa under april och maj. Ett alternativ kan vara att flyga med Ryanair (www.ryanair.com) eller Sterling (www.sterlingticket.com) till Milano (Bergamo) och sedan ta tåget till Venedig, vilket tar drygt tre timmar och kostar runt 150 kr enkel resa. Paketresor till Venedig arrangeras av bland andra SAS Pleasure, Prisma, Airtours, Ving City, Sembo och Trivsel priser från 4.000 kr för flyg och 34 nätter i dubbelrum.
Logi: Alla prisklasser, från 200 kr för ett dubbelrum på exempelvis Hotel Minerva e Nettuno vid järnvägsstationen till 70.000 kr för en lyxsvit på Cipriani på Giudecca. Bra hotellinformation på www.turismovenezia.com
Information: På den officiella turistsajten är www.turismovenezia.it finns det mesta.
Lästips: Utöver de böcker som nämns i litteraturlistan till vänster, rekommenderas Donna Leons deckarserie om kommissarie Brunetti som ger en spännande inblick i den gamla stadens moderna liv. Totalt finns tretton titlar på engelska utgivna av Pan Books, varav ungefär hälften utgivits på svenska av Månpocket.
Världsarv: Venedig och dess lagun är ett av Italiens 37 världsarv.

Bild

Zettere al Ponte Longo - en kilometer kaj vid den stora farleden.

Scuola Grande di San Rocco - Övre salen där varenda millimeter är smyckad.

Ca' d'Oro - en gång gyllene, men fortfarande vackrast vid kanalen.

Santi Giovanni e Paolo - gotisk tegelkyrka från 1200-talet.

Santa Maria del Miracoli - stans populäraste bröllopskyrka.

Campo di Santa Margherita - populärt bland de unga.

Campo Santa Maria Nova - det perfekta italienska bytorget.