Tycker du om prylar: ficktelefoner i samma storlek som en penna, minidiscspelare som skulle vara svåra att hitta i vilken rockficka som helst, sidentyger för tretusen kronor metern? Vill du gå omkring i varuhus av samma storlek som centrala Norrköping? Har du fickan full av pengar?
Okej kompis, du är i Tokyo. Du är i paradiset.
Tokyo har inte byggts för att imponera. Här finns inga monument eller breda boulevarder, bara ett ändlöst gytter av smala gator och höga hus. Och inte finns det mycket gammalt kvar. Det som inte rök vid den stora jordbävningen 1923 tog de amerikanska bombningarna under andra världskriget.
Japaner har aldrig byggt sina städer för att bestå och så är det än i dag, även om det numera är den ekonomiska utvecklingen som är drivkraften snarare än rädslan för jordbävningar.
Det finns inte ett centrum i Tokyo, det finns oräkneliga, vart och ett med sin karaktär. Avstånden är stora och att ta sig fram kan vara allt från besvärligt till en mardröm. Bestäm dig därför för en del av stan i taget.
Vissa skulle kanske föreslå dig att åka till mondäna, europeiskt influerade Ginza eller det myllrande Shinjuku (två miljoner människor passerar Shinjuku station varje dag) men jag menar att det ungdomliga, glättiga Shibuya erbjuder den optimala shoppingupplevelsen.
Ta pendeltåg eller tunnelbana till Shibuya Station och välj Hachiko-utgången. Hachiko var en hund och det sägs att han väntade utanför stationen varje eftermiddag under tio års tid på sin husse. Han visste inte att husse hade dött på jobbet och aldrig mer skulle komma hem.
För sin trohet belönades Hachiko med en staty. Statyn är Shibuyas populäraste mötesplats, hundratals ungdomar cirklar runt den lilla bronshunden i ett hörn av torget. Stå stilla någon minut, husen är väldigt stora och det är osannolikt mycket folk i rörelse. Det får vilken del av Stockholm som helst att likna en sömnig håla. Ta ett djupt andetag. Låt dig imponeras (det blir så mycket roligare då)!
Lyft nu blicken . . . just det, där uppe på fasaderna . . . de två videoskärmarna, stora som tvåfamiljsvillor. Titta nu åt höger, där är 109 Buil- ding. Gå mot 109 Building och uppför Bunkamura-dori. Där gatan delar sig ligger Tokyu Bunkamura (bunkamura betyder kulturby).
Om du inte har biljetter till en konsert så räcker det med att titta in i lobbyn och med kännarmin droppa en kommentar om den franske inredningsarkitekten Jean-Michel Wilmottes känsla för ljus och ytor.
Fortsätt förbi Shibuya Beam, en ordentligt ful byggnad, så närmar du dig kreditkortsmissbrukarens våtdröm: Parco, ett varuhus i fem byggnader, vart och ett större än något i Sverige.
Vad letar du efter? Reservdelar till en Harley Davidson-motorcykel? En kimono för en kvarts miljon? Ett trepack strumpor för 12:50? Vill du gå på bio? En klassisk konsert kanske? Behöver du äta nåt? Inga problem.
Mellan varuhusen går små gågator kantade med affärer, restauranger och kaféer. Om man inte har några krav på naturupplevelser skulle det inte vara nåt problem att leva ett helt liv i de här varuhusen. En ljummen, molnig dag är det svårt att avgöra om man är ute eller inomhus, gågatorna och varuhusen flyter samman.
Söndagar är den stora shoppingdagen i Japan. Det är trångt trångt trångt. Om du vill handla i lugn och ro välj en annan dag.
Den asiatiska krisen märks inte på varuhusen eller på gatan, visst kan man ana en lätt biton av misströstan när man talar med japaner och visst finns ett element av offentlig masochism i media, men när det gäller konsumtion är det "business as usual". Priserna har nämligen gått ner, vilket kanske inte är så nyttigt för den japanska ekonomin men definitivt för turistens plånbok.
När du är klar med Parco fortsätter du gatan (Koen-dori) ner i syd- östlig riktning till Seibu Seed, ett varuhus fyllt med de dyraste och mest extrema modeskaparnas kläder. Det är kul att bara titta på folk här, har du nånsin sett så många välklädda människor? Jag menar inte bara de korrekt klädda, herrar i kostym och damer i dräkt. Kolla in de unga, många rätt utflippade kreationer, men vilken stil. Det är lätt att känna sig som en stor luns i den här stan.
Dags att tanka. Ta nåt japanskt eller koreanskt. Undvik de västerländska ställena, de är i allmänhet dyra och maten är medioker. Blir suget efter något västerländskt ändå övermäktigt kan jag tipsa om att en Big Mac kostar 13 kronor och McDonaldsrestauranger är så vanligt förekommande att McDonaldschefen i Japan menar att japanska ungdomar snart kommer att få ljust hår.
En öl kostar ungefär 35 kronor och en kopp kaffe nästan lika mycket, grönt te är däremot gratis. Restauranger ligger inte nödvändigtvis i gatunivå, de kan ligga på 23:e våningen lika väl som i källarplanet. På många ställen förväntas man ta av skorna, så packa massor med strumpor.
I närheten av Seibu ligger också Tower Records. Om det är nån platta som du har letat efter i åratal och inte ens har kunnat hitta i Paris eller i London, har du chansen här.
Börjar eftermiddagen nu övergå till kväll, ta då en tur runt Love Hotel Hill. På smågatorna uppe på kullen ligger några kvarter med Love Hotels. Du känner igen dem på den knäppa arkitekturen: allt från arabisk medeltid till något taget direkt från Star Wars.
Stå utanför ett hotell en stund, se på människorna som är på väg in, förväntan och den oförställda glädjen i deras ansikten - det är inte så ofta man får se det i Tokyo. I receptionen finns fotografier av de olika rummen vars inredning uppfyller de mest skiftande önskemål: gummi och läder eller sammet och franskt 1700-tal eller videoutrustning så att du kan föreviga stunden (glöm inte att ta med dig kassetten).
Du tror förstås att det är nåt riktigt snuskigt som pågår här och visst, det är det väl - men de flesta par du ser gå in på hotellet är gifta. Att tillbringa några timmar på ett Love Hotel är bara ett sätt att handskas med trångboddheten.
Från Shibuya är det bara femton minuters promenad eller en tunnelbanestation till Omotesando, en boulevard av europeiskt snitt med kaféer och affärer.
Oriental Bazaar är värt ett besök. En blandning av krimskrams och verkliga antikviteter. Du behöver inte oroa dig för att bli lurad, sånt förekommer knappast i Japan. I källarplanet kan man köpa japanska morgonrockar (yukata) billigt och ett par trappor upp fin kalligrafi. Källarplanet på Hanae Mori Building, några kvarter bort, är fyllt av små, ofta exklusiva, antikvitetsaffärer. Samurajsvärd och utsökta sidentyger för de riktigt rika.
På Omotesando ligger också Kiddyland, ett leksaksvaruhus i sju våningar. Stället är fyllt av saker som du kanske helst inte vill att dina barn ska känna till, men om du alltid känt att ditt hem saknar en mekanisk sångkvartett i plast har du kommit till rätt ställe.
Det bästa stället för traditionellt japanskt hantverk är Japan Traditional Craft Centre på Aoyama-dori Avenue som korsar Omotesando. Här finns lackarbeten, handsmidda knivar och handgjort papper.
Allt är konsthantverk av högsta klass och priserna är därefter. Se det som ett gratisbesök på ett museum. Det finns gott om information, på engelska, om de olika hantverkstraditionerna. Personalen är vänlig och engelsktalande.
Elektronik köper du i Akihabara. En hel stadsdel fylld med elektronikvaruhus. Du åker dit utan att egentligen vilja köpa något och efter en halvtimme har du sett ett tiotal apparater som du inte förstår hur du kunnat leva utan. Utbudet av, för dig hittills okända, produkter är sinnesutvidgande.
De flesta av de här prylarna (bärbara cd-spelare som samtidigt är väckarklocka och rakapparat till exempel) finns bara i japansk version. Det kan bli problem att reparera grejerna i Sverige och i Japan har man 110 volt och ett annat TV-system. Flera varuhus har dock tax free-avdelningar med exportmodeller.
Hur tar jag mig till Akihabara? Fråga nån på gatan. Pratar de inte engelska kanske de tar dig under armen och åker med dig hela vägen för att vara säkra på att du kommer rätt. Myten om japanernas artighet visar sig hålla. I ingen annan storstad träffar du så vänliga och hjälpsamma människor.
Nåväl, det sägs också att bak ryggen så spottar och svär japanen åt dig och kallar dig illaluktande barbar när du inte hör. Kanske det. Men det är i så fall hans eller hennes honne, de innersta privata känslorna och dit har ingen tillträde. Det du och alla andra, japaner eller barbarer, ser är tatemae, individens ansikte utåt. Skulle du bosätta dig i Japan kanske den här artigheten skulle bli kvävande men du är ju bara här några dagar eller några veckor så njut av gästfriheten och hjälpsamheten.
Och om du en dag skulle få syn på en japansk turist i Stockholm och han skulle våga sig fram och fråga dig om vägen, var då inte så där stockholmsk, ryck inte på axlarna och gå din väg. Lämna honom inte där! För så skulle han aldrig göra mot dig.