Det finns två perioder på året då alla japaner vill vara lediga och avnjuta sina berömda parker. Om de bara kan, tar de ut semester precis då - när körsbärsträden står i blom i april och när lönnarna brinner i november.
Den skira körsbärsblomningen sveper förbi på några få dagar, så för oss som bor långt bort och ska boka flygbiljett är det näst intill omöjligt att pricka in rätt vecka. Men första halvan av november är en rätt säker satsning.
Under den tiden blir natur och parker långsamt men säkert alltmer färgsprakande. Träden glöder i alla tänkbara nyanser: lönnarna i rött och orange, katsuran och ginkgon i gult. Även körsbärsträden bidrar till färgprakten med rodnande lövverk. Kyotos många hundra kejserliga parker och tempelträdgårdar visar upp sig från sin bästa sida. Till och med mossmattorna i de raffinerade, skogslika mossträdgårdarna blir intensiva och skiftande i färgerna.
Kyoto är den gamla kejsarstaden, säte för den kejserliga makten från 794 till 1868, och flera av dess åldriga trädgårdsanläggningar ingår i världsarvet Kyoto. Är du det minsta trädgårdsintresserad bör du vid ett Japanbesök vika tid för dessa de mest berömda trädgårdarna. Du kommer därifrån med nya insikter och en ny känsla för vad en japansk trädgård är för något. Aldrig mer sväljer du lättvindigt de ofta rätt taffliga imitationerna som Japanentusiaster anlägger på trädgårdsutställningar och -mässor.
Viktigt att veta är att inget är så naturligt som det ser ut i en japansk trädgård. Allt är fejat och putsat, ordnat, anlagt och format - och genomsyrat av symbolik. Oerhört mycket arbetskraft läggs ner på vård och skötsel. Därför accepterar man gärna att betala 200-500 yen (några tior) på varje plats.
Den dyraste parken är den berömda mossträdgården Kokedera, en självklar del av världsarvet, belägen runt Saihoji-templet i stadens västra utkanter. Där har munkarna lärt sig ta betalt av turisterna, men de begränsar samtidigt besökarskarorna för att förhindra skadligt slitage. Ett sätt att hålla nere besökssiffrorna, förutom den höga avgiften på 3.000 yen (225 kronor), är att presumtiva besökare måste anmäla sin ankomst flera veckor i förväg och få den godkänd. Modellen är att i mycket god tid sända ett adresserat och frankerat vykort eller kuvert och invänta ett jakande svar. Inte läge för ett spontant beslut när man väl anlänt till Kyoto, således.
Men har man gått igenom allt detta och hamnat på munkarnas lista (en brunklädd, effektiv munk prickar av var och en som går in genom grinden) kan man njuta av en sanslöst vacker skogslik anläggning med 120 olika sorters mossa. Tallar och lysande röda lönnar silar ljuset, mossmattan är sopad och de vackert utlagda stenarna som alla ska kliva på (man får absolut inte gå på mossan) är fuktade för att komma bäst till sin rätt. Ligger det något löv på mossan beror det förmodligen på att det befunnits så höggradigt dekorativt att det får ligga där en stund och gnistra.
På väg in får man ta av sig skorna, stiga in i en tempelbyggnad, slå sig ner en stund med hopvikta ben på en kudde, lyssna på zenbuddistiska munkar som reciterar böner samt öva sig i konsten att med pensel och tusch forma kalligrafiska tecken. Man måste alltså komma i stämning innan man får inträda bland mossorna, tallarna, lönnarna och de välstädade dammarna.
Vill man sedan se någonting helt annat, men lika japanskt, bör man se världsberömda zenbuddistiska Ryoanji, också den en del av världsarvet. Det är en typisk torrträdgård, "karesansui". Den krattade grusytan med femton mystifierande stenar samlade i fem grupper föreställer havet med några öar. Det finns en rad spekulationer kring stenarnas symbolik, men ingen som är entydigt korrekt.
Denna klenod, som mäter endast 30 gånger 10 meter och omges delvis av en lermur med åldrande puts, ligger i stadens nordvästra utkanter. Ett tips: kom redan vid åttatiden på morgonen och njut av stillheten innan andra turister väller in. Bara då kan man komma i den rätta meditativa stämningen och försöka förstå den trädgårdsmästare vid namn Soami, som mot slutet av 1400-talet placerade ut stenarna på just detta vis. Från ingen punkt kan man se de femton stenarna samtidigt.
Sen bör man inte missa att sakta promenera runt dammen i den äldre anläggningen vid templet, en typisk landskapspark från 1100-talet. Nej, engelsmännen var definitivt inte först med landskapsparken; det var kineserna och japanerna kom tvåa. Ytterligare två trädgårdar som ingår i värdsarvet är Kinkakuji, den gyllene paviljongen från 1395, helt klädd med bladguld invändigt och utvändigt, samt Ginkakuji från 1482, silverpaviljongen som dock aldrig kläddes i silver men å andra sidan inte lär ha brunnit och därmed ståtar med en originalbyggnad där träfasaden mörknat av ålder.
Båda ligger i stadens nordligare delar och omges av kuperade, skogsliknande promenadträdgårdar med ytterligare byggnader. Silverpaviljongen utmärker sig för ett magnifikt stiliserat hav av grus med krattat vågmönster och en fascinerande vit gruskon som tros vara en bild av det heliga berget Fuji. Ingen kan låta bli att undra hur de trädgårdsansvariga underhåller den perfekta konen med sitt platta tak. Många menar att den byggs upp på nytt varje morgon.
Vad jag dock fick se med egna ögon i just denna park var hur trädgårdsarbetare nöp barr från de krokiga tallarnas grenar med bambupincett för att göra dem än mer perfekta i formen. Därpå fiskade en kollega upp de barr som föll ner i dammen med en håv. Plötsligt begrep jag varför en damm i en japansk trädgård kan vara precis så blank som en nyputsad spegel.
Det finns två kejserliga villor i Kyoto, Katsura och Shugakuin (båda 1600-tal) som dock är rätt svåra att ta sig in i. Man måste ansöka hos kejserliga hovet i Kyoto. Vi fick lämna kopior på våra pass för att bli godkända. I Katsura fick vi inte fotografera, men man glömmer inte de raffinerade tehusträdgårdarna i första taget. Dessutom kunde man köpa med sig en uttömmande engelskspråkig skrift med fotografier. Under vår promenad genom dessa utsökta anläggningar följdes vi hela tiden av diskreta vakter med snäckor i öronen som inte tillät några eftersläntrare.
Ännu en oförglömlig park är Shisen-do (1600-tal), de musicerande munkarnas hus, en anläggning där vi västerlänningar helt självmant betedde oss som japanerna: vi gled ner med baken på våra hälar och betraktade hänförda och under tystnad från husets öppna rum en slät grusplan omgiven av en formlig skog av bollklippta azaleabuskar. Det är poetiskt, minst sagt.
Och Daisen-in från 1509, med sina oräkneliga små, separata torrträdgårdar grupperade runt templet, med grus, stenar och välformade träd i grupper som på minimal yta återskapar storslagna landskap med hav, floder och vattenfall - utan en enda droppe vatten.