Berget Osore-zan ligger i en avkrok i Japans nordöstra del, som kallas Japans baksida. Vår tolk har svårigheter med att förstå dialekten i området och hon har, i likhet med de flesta japaner, aldrig funnit någon anledning att resa hit tidigare. Om det inte vore för en sak.

År 893 fick munken Jikaku-daishi en uppenbarelse. Han befann sig i Kina när det i drömmen kom en munk till honom och sade: Åk till ditt land. Där finns en plats som ser ut som Helvetet. Där ska du bygga ett tempel.

Templet som Jikaku-daishi grundade heter Entsuji och är i dag en del av en gigantisk anläggning. Hit kommer man för att tala med sina döda anförvanter. Särskilt barn. Berget är en gränszon mellan världen, så som vi känner den, och dödsriket. Munkar som övervintrat här ensamma vittnar om att de har hört ljuden av lekande barn.

På vintern är här öde. Under våren, sommaren och hösten är det full kommers. Här samlas medier, eller itako, för att underlätta samtalen med de döda. Ett av dem är Toyo Kawamorita, 79. Hon blev itako eftersom hon är synskadad från födseln. I trakten anser man att synskadade har vissa gåvor, om de inte ser det som alla andra ser måste de ju se någonting annat. Och dessutom, utsikterna att få jobb eller att bli gift var inte så goda för en blind flicka i slutet av 1930-talet. Så varför inte? resonerade Toyo Kawamorita.

En i resesällskapet vill ha hjälp med att tala med en av sina nära och kära på andra sidan. Men det går tyvärr inte, Toyo Kawamorita talar bara japanska och hon säger att man behåller sitt modersmål efter döden.

I området finns flera onsen, traditionella värdshus med heta källor. Det svavelhaltiga källvattnet i värdshusets bassäng har färdats ett stycke och är behagligt varmt. I källan på tempelområdet är det för hett. Jag funderar ändå på att ta mig ett dopp, kanske för det mig närmare de döda, kanske får jag uppleva något sällsamt, men förnuftet, det trista, säger mig att det enda som kommer att hända om jag sänker mig ner i källan är att jag kommer att bränna mig.

Den japanska tolken tar sig ett dopp, men det är lite för varmt till och med i hennes smak.

Ute faller snön. Väderleken skiftar snabbt. Stora snöflingor faller ner i svavelbäcken och smälter. Långt bort i fjärran ser jag hur solen bryter igenom molntäcket. Jag iakttar de små statyerna. Saknaden som alla dessa döda barn måste ha lämnat efter sig. Efter en stund når solen statyerna. Jag är helt ensam. Det är minusgrader men solen värmer. Svavellukten är påträngande. Jag hör barnskratt och ljuden av springande små steg. Vänder mig om. Ingen där.