Vi startar tidigt på morgonen. Det måste man på den här ön, som är en av de regnigaste på jorden. Jag är här under den så kallade torrtiden i oktober, då åtminstone förmiddagarna är relativt förskonade. Men vi vet med hundraprocentig säkerhet att det kommer att regna på eftermiddagen, om inte förr. Detta är Yakushima, en ö sex mil nedanför Japans sydspets. På min östra sida böljar Stilla havet, på den västra Östkinesiska sjön.
Nära hamnen i Anbo, dit färjan från Kagoshima på Japans sydö Kyushu förde mig kvällen innan, bor jag på ett enkelt hotell. Hayashi Fumiko, japansk författarinna, bodde just här i Anbo när hon skrev sin roman "Uki-gumo", "Det flytande molnet", för mer än femtio år sedan. "Här regnar det 35 dagar per månad", skrev Fumiko hjälplöst suckande om Yakushima.
Vetenskapligt bekräftar statistiken detta infernaliska regnande. Bergen får 8 000 mm per år, det "torra" låglandet bara 4 000 mm. I Sverige kan det jämföras med sydvästra Småland, en av våra blötaste regioner, som får stå ut med 1 000 mm.
Vi kränger på oss ryggsäckarna och startar vandringen. Det är ett svettigt projekt att vandra på Yakushima. Fukten är en orsak, den knöliga terrängen en annan.
Min japanske följeslagare Michio Yamaguchi och jag pustar oss uppåt på Kusugawa Mountain Trail, genom flodravinen Shiratani Unsuikyo och över bergspasset Tsuji Toge. Intill passet når vi en bergskam med hänförande utsikt över de skogklädda dalgångar och bergstoppar som är hjärtat av biosfärreservatet Yakushima. Upp över det yngre skogstaket sticker försilvrade torrakor av mycket gamla cedrar, öns vise åldermän.
Stigen bär sedan nedåt längs Kitasawafloden, genom dalgången och uppåt igen till toppen av Miyanoura-dake med en resning nästan som Kebnekaise. Runt den bildar andra toppar och ryggar en sköld med 1 300-1 900 meters höjd. Bergsområdet, som på vintern är täckt av snö, kallas Okudake och vibrerar av gammal religiös mystik. Det här är de heliga bergen där gudarna bor. Redan under Heiantiden för tusen år sedan, och ännu i dag, vallfärdar många bybor hit upp under "takemairi", en årlig religiös ritual. Folket tillber öns skyddshelgon Ippon Hoju Daigongen om riklig skörd och fiskfångst.
Michio framför mig kliver över stock och sten och mossbelupna rötter som nästan tycks levande där de kröker sina ådrade armar över stigen. Ibland griper giriga rotfingrar tag i min vrist och är nära att fälla mig. Måhända tycker Ippon Hoju inte om okunniga, utländska inkräktare.
Rötterna som växer till en sådan utmaning tillhör inget mindre än Yakusugi, Yakushimas mer än tusen år gamla cederträd, eller deras stubbar, "domaiboku". Yakusugi är sevärdheten nummer ett på ön. Värstingen är Wilsons Stump som man kan gå in i och lämna gåvor till gudomen Mokkon vid det lilla altaret. Wilson var en engelsk präst och botanist som besökte ön 1914, och spred kunskap i Europa om den särartade ekologin och växtvärlden.Att stubben Wilson ännu står kvar sedan fällningen 1586 bekräftar artens hållbarhet. Säg den svenska ekstubbe som står sig i 400 år!
Yakusugin växer ovanför 500-metersnivån och kring 1.000 meter hittar man i dag de största träden, de flesta med egna namn. Det äldsta lär vara Jomonsugi på sluttningen av berget Takatsuka-yama med omkretsen 16,4 meter, diametern 5,2 meter och åldern någonstans mellan 2.600 och 7.200 år. Just så svårt är det faktiskt att bedöma åldern. De växer så långsamt här uppe att årsringarna flyter ihop. Det kärva bergsklimatet stimulerar också till produktion av kåda som gör träet oerhört motståndskraftigt mot förruttnelse. Byarna gjorde ännu på 60-talet takplattor av Yakusugi.
Tillsammans med Michio söker jag upp en rad av de större träden på ön. I reservatet Yakusugi Land växer till exempel Buddhasugi, åtta meter i omkrets och 1.800 år gammalt, och Kigensugi, lika omfångsrik men 3.000 år gammalt. Vi ser stubbar från vilka nya skott skjutit upp för hundratals år sedan och vuxit till vackra träd. Vi hukar för att ta oss genom de portar som bildats av cedrar som vuxit ihop eller lutar mot varandra, lokalt kallas de Kugurisugi, "tunnelcedrar". På motsvarande vis har Futagosugi, "tvillingcedrar", döpts efter sitt växtsätt, där två likstora träd skjuter upp parallellt ur samma stubbe.
Den runda ön är full av berg varför kustvägen är kurvig och rätt smal. Det behövs en heldag med bil för att komma runt hela Yakushima med dess sevärdheter. Flera vattenfall är mycket spektakulära. På västsidan finns flera mindre sandstränder där havssköldpaddor kommer upp och lägger sina ägg, de viktigaste vid Nagata i nordväst. På samma sida av ön växer en intressant blandskog av ek och lagerträd i ett brett bälte upp-ifrån bergen ned till kusten.
I skogen träffar vi på apor och hjortar. Bägge arterna har utvecklats på Yakushima och finns bara här. Liksom en rad andra arter kom de hit medan det fanns en landbrygga från ön Kyushu och blev sedan isolerade här. Det finns tre tusen insektsarter, flera unika fåglar och givetvis mängder av växtarter i de variationsrika biotoperna från tunga skogar till kalfjäll. Mest känd är Yakushima rhododendron uppe i bergen, en art man hittar på exempelvis plantskolan i skånska Alnarp.
Yakushima är en särpräglad ö med en trollskog i bästa John Bauerstil där regnguden visar ett särdeles generöst sinnelag.