Huvudön är - det måste erkännas - enormt påverkad av den amerikanska militärens närvaro. Hela 20 procent upptas av amerikanska baser. Att åka runt den enorma Kadenmaflygbasen är en både kuslig och fascinerande upplevelse.
Men militärerna är trots allt inte allestädes närvarande och det går faktiskt att glömma bort dem helt och hållet. I synnerhet om man tar någon av båtarna ut till småöarna utanför huvudstaden Naha.
Det tar en timme ut på öppna havet, i riktning mot Kina, innan båten når Keramaöarna. Där väntar en liten buss som på småvägar, genom ett lummigt och kuperat landskap, snirklar sig ner till en turkosblå vik. En dagstur till ön Tokashiki i denna ökedja, lunch, snorkel och cyklop inkluderade, går på cirka 500 kronor.
Bara proceduren att byta om och ta sig ner i vattnet är en liten ögonblicksbild av vad en semester i Japan kan erbjuda. Japaner är ju förbluffande dåliga på engelska, men oftast oerhört vänliga och tillmötesgående. Ovanför ingången till omklädningsrummet står "For the man". Det känns som ett uppmuntrande budskap för en som aldrig snorklat i korallrev förut.
De ger mig snorkel och cyklop och berättar att jag kan lägga dem i en vattenbalja intill omklädningsrummen när jag är klar. Ingen pant lämnad, ingen kontroll att de säkert får tillbaka dem. Japan är fortfarande ett extremt hederligt land, även om brottsligheten sakta ökar.
För den som vill komma långt bort från andra västerländska turister är Okinawa ett bra alternativ. De ansvariga på hotellet vid stranden berättar visserligen att de får en del besök av amerikanska soldater, men jag ser bara en enda västerlänning på hela dagen.
När det blir för varmt på stranden söker jag mig till skuggan under ananasträden och lyssnar till ljudet från miljontals cikador som spelar på de lummiga bergen som omgärdar viken. Jag blickar ut mot horisonten i en vågad förhoppning att få se en val, men de dyker inte upp förrän framåt hösten.
Okinawa hade sin blomstringstid på 1400- och 1500-talen då riket hade enats under en kung och bedrev intensiv handel med närliggande Japan, Kina, Korea och länderna i Sydostasien. En unik blandkultur växte fram, som syns än i dag i maten, musiken, dansen, arkitekturen, keramiken och i de färgsprakande textilierna som är betydligt mer vågade än dem man finner i övriga Japan.
På 1600-talet började japanska länsherrar dominera öarna. Kungariket Ryukyu, som det kom att kallas, förlorade alltmer av sin självständighet. 1879 blev öarna, under namnet Okinawa, en del av Japan.
Det finns en hel del att se från den rika självständiga perioden, bland annat flera stiliga slottsruiner, men krig och jordbävningar har förstört mycket. Mest imponerande är kanske slottet Shuri, vackert beläget på en höjd i Nahas norra utkanter. Slottet utplånades under andra världskrigets bombningar men är stilfullt återuppbyggt i intensivt röda och orange färger.
Okinawa har en kluven inställning till sin tragiska och blodiga 1900-talshistoria, en historia som är så levande än i dag i och med att 27.000 amerikanska soldater alltjämt finns kvar på öarna. Å ena sidan vill man se framåt, försöker locka till sig IT-företag och turister så att inte omvärlden endast ska förknippa Okinawa med baserna. Å andra sidan fortsätter man att protestera mot det faktum att Okinawa härbärgerar 75 procent av de amerikanska trupperna i Japan på en yta som endast utgör 0,6 procent av landet.
Men problemen skulle inte försvinna med baserna. Arbetslösheten på Okinawa är dubbelt så hög som i övriga Japan (nära 10 procent) och många fruktar att den skulle stiga ytterligare om amerikanerna drog sig tillbaka. Så beroende har ögruppen blivit av USA:s närvaro.
De amerikanska soldaterna, ofta oerfarna killar i 20-årsåldern, har skapat många problem för invånarna på Okinawa. Grova brott i trafiken, där de skyldiga oftast kommer undan, och i vissa fall övergrepp mot kvinnor. Våldtäkten på en 12-årig flicka 1995 väckte avsky över hela världen. Vidare orsakar militärerna buller och föroreningar, men det finns också positiva sidor. Okinawa har till exempel en mycket aktiv och intressant modern musikkultur, där de amerikanska influenserna blandas med Okinawas egna musiktraditioner.
Man har skapat fantastiska monument för att hedra dem som dog i kriget, minnesmärken som de mer än gärna guidar besökarna till. Från Naha är det noggrant skyltat på engelska ända fram till Peace Memorial Park som ligger längst ner på den sydöstra delen av huvudön. Den som har sett Vietnammonumentet i Washington skulle känna igen sig här. Namnen på alla som dog i slaget om Okinawa våren 1945, det sista och ett av de största slagen under andra världskriget, finns ingraverade i rader av rektangulära stenblock.
På monumentet i Washington finns drygt 50.000 namn, här är det närmare 240.000 varav över hälften var civila dödsoffer. Att besöka detta monument är en enormt gripande upplevelse. Platsen är bedövande vacker med de branta gulaktiga klipporna alldeles intill och det intensivt blå Stilla havet nedanför. Det berättas att just på denna plats färgades havet rött av blod då hundratals Okinawabor tvingades, eller själva valde, att begå självmord. De japanska militärerna hade värvat samtliga civila på ön i den fruktlösa kampen mot en överlägsen fiende.
Detta plågsamma faktum, att det inte endast var amerikanernas attacker utan också det egna landets trupper som orsakade död och lidande hos civilbefolkningen på Okinawa, är alltjämt ett öppet sår. I ett museum intill monumentet har det rått intensiva diskussioner om en återskapad scen i en grotta där en japansk soldat hotfullt riktar en bajonett mot en värnlös och hukande familj. Okinawas politiska ledning tyckte att det var en opassande bild, en tråkig påminnelse om de dåliga relationerna mellan Tokyo och Okinawaborna. De ville att installationen skulle tas bort. Efter långa diskussioner enades man om en kompromiss: bajonetten är kvar, men den riktas inte längre direkt mot familjen.
Att köra genom byarna på Okinawa för tankarna till amerikanska hålor: många hamburgerrestauranger, telefonstolpar och neonskyltar. Städer och byar i Japan är ofta mycket lika varandra, snabbt uppbyggda ur ruinerna efter kriget. Men så plötsligt kan man överraskas av något totalgalet och fantasifullt, precis som i Tokyo och andra japanska städer där de fula pennhusen (de är smala som pennor) blandas med originella skapelser.
I ett av Tokyos nöjesdistrikt, Roppongi, klättrar en gorilla upp för utsidan av ett hus. På Okinawa, intill motorvägen, har en ännu större gorilla tagit sig upp till övervåningen och tittar ut från taket på ett hotell. Inte långt därifrån ligger ett annat hus på vars tak ett flygplan, i naturlig storlek, just tycks ha landat.