Att kliva ut på gatan i Tokyo är som att befinna sig mitt i en myrstack. Ytan är kaotisk, men den som tittar närmare ser att allt är välorganiserat på millimetern. Dessutom är tempot oväntat lugnt. Inga polissirener, ingen som går mot röd gubbe och att prata i mobiltelefon på tunnelbanan är otänkbart eftersom det anses oartigt.
Men den som ändå känner sig stressad eller bara har ont om tid, kan med fördel åka till Odaiba - en konstgjord ö i Tokyobukten, byggd på sopor. Där finns traditioner och hypermoderna inslag, sida vid sida, och allt ligger inom bekvämt räckhåll.
Ta den välfungerande, men i början något förvirrande, tunnelbanan till Shimbashi och byt sedan till Yurikamomelinjen. Det förarlösa tåget stannar vid 16 stationer på Odaibaön och det första rekommenderade stoppet är Odaiba-kaihinkoen.
Följ skyltarna mot det stora varuhuset Decks och kliv in i speltillverkaren Segas enorma spelhall Joypolis där entréavgiften är 40 kronor. Stället har helt logiskt haft besök av både barnskådespelaren Haley Joel Osment från filmen "Sjätte sinnet" och Michael Jackson.
Ljudvolymen är öronbedövande. Det känns som att befinna sig i ett flipperspel där en jukebox spelar tre låtar samtidigt. Anställda skriker i mikrofoner, en lågstadieflicka spelar digitaliserat Monopol samtidigt som hennes uttråkade pappa röker i hörnet, tonåringar hoppar in i ett interaktivt "Prison break"-spel eller kör avancerade simulatorer.
Hoppa sedan på Yurikamomelinjen igen och åk till Telecom Center. Att gå till spaet Oedo Onsen Monogatari tar bara tio minuter till fots. Det kan vara lite svårt att hitta, men fråga någon om vägen. Det är värt besväret.
Vuxna betalar 225 kronor i entréavgift, men det är en god investering. Ett svenskt badhus med klorlukt och duschgolv som lutar åt fel håll har aldrig känts mer fjärran. Badkläder behöver du inte ta med dig. Efter att ha betalat i kassan får du välja japansk badrock och skärp som ska knytas i sidan (män) eller i ryggen (kvinnor). Orolig för att göra fel? Hjälpsamma människor i omklädningsrummen assisterar gärna.
Sedan är det bara att kliva in i vad som liknar en ombonad galleria med små restauranger, nöjesfältsliknande bollspel och souvenirbutiker. Kontanter behövs inte. Vill du handla skannas det lilla armbandet du fått i entrén och sedan sker betalningen på väg ut.
Män och kvinnor har separata badavdelningar eftersom du då bara använder en liten handduk. Är du man och vill göra rutinerat intryck: Håll frottén lite nonchalant mellan benen när du går runt bland bassängerna, vik sedan omsorgsfullt ihop handduken och lägg den på huvudet när du hoppat ner i det heta vattnet.
Missa inte relaxrummet där äldre män läser tidningen och barnfamiljer äter glass med smak av grönt te. Den som betalar extra kan också få ansiktsbehandlingar, massage eller begravas i het sand.
Efter några timmar känns den hysteriska spelhallen långt borta och snabbtåget tar dig smidigt till nästa station, Aomi. Där kan du för 70 kronor hoppa på Pariserhjulet och från den högsta punkten på 115 meter ta de obligatoriska turistbilderna med en fantastisk vy över Tokyo. Sedan är det bara att kliva av och gå in i Toyota Mega Web i närheten, ett showroom som är betydligt roligare än det låter. Här finns bilsimulatorer och interaktiva spel där barn kan lära sig köra miljövänligt.
Köpcentret Venus Fort, med tre väl tilltagna våningar, ligger ett stenkast därifrån och är som hämtat från Dubai. Här finns plastiga italienska fejkpiazzor, leksaksaffärer med hyllorna överfulla av rosa gosedjur och alla tänkbara märkeskläder. Ljuset släcks ner med jämna mellanrum för att skapa nattkänsla.
På vägen tillbaka till Tokyo rekommenderas ett sista stopp vid stationen Daiba där du kan gå en slinga längs vattnet och kolla in miniatyren av Frihetsgudinnan och de upplysta båtarna som åker i bukten. Kryssa varsamt mellan nykära par som knäpper bild efter bild med hjälp av dyra stativ och självutlösare.
En dag på Odaiba tar ut sin rätt. Tillbaka i stan kopplar du bäst av med en drink i New York Bar på Park Hyatts 52:a våning - där en sömnlös Bill Murray dricker whisky i filmen "Lost in translation".
Han hade inte mycket till övers för Tokyo.
Å andra sidan åkte han aldrig till Odaiba.