Jag står storögd i en svensk handelsbod av gammalt gott snitt. Med Leksandsbröd, Annas pepparkakor, matjessill, Slottssenap, polkagrisar och lingonsylt på hyllorna, bruna bönor, Bond-ost och leverpastej i kyldisken och en stor, grön Sverigekarta i tyg på väggen.
Jag är inte i Sverige, men det är ändå Sverigeland. Andersonville i Chicagos norra förorter, tjugo minuter med t-banan från downtown, kunde för 70-80 år sedan inofficiellt räknas in bland de tio största svenska städerna. I dag finns minnen och vissa rester av det svenska kvar, som Erickson\"s delicatessen, mer svenskt än Sverige självt.
Svenskar i USA, eller bara Sverige-aficionados, sådana finns faktiskt, kommer till Andersonville i skaror den här tiden på året. Det är nästan bara här man kan köpa det som måste ingå i ett svenskt julbord.
- Jag har haft svenska kunder som kommit ända från Alaska och Miami för att köpa ost, inlagd sill och skinka till sina julbord, berättar svensk-amerikanska Ann-Britt Nilsson i Erickson\"s delicatessen.
Till Andersonville kom strömmar av svenska utvandrare på 1800-talet. I Vilhelm Mobergs "Utvandrarna" är det just Chicago som är destinationen för Karl-Oskars och hans familjs långa resa.
Andersonville som begrepp uppstod under det sena 1800-talet och en bit in på det nya seklet när stora skaror av svenskar fortsatte att ta sig till USA och Chicago för att söka sig ett bättre liv.
Chicago var inte svenskarnas slutmål, men många blev ändå kvar i Andersonville där de öppnade butiker och byggde kyrkor (1930 fanns det exempelvis 29 svensk-lutherska kyrkor i Chicago med över 13 000 svenska medlemmar plus ett antal andra trossamfunds kyrkor) och förvandlade kvarteren till en sorts svenskbygd i stadsmiljö. Inte helt olikt New Yorks Little Italy och Chinatown.
- Till långt in på 1970-talet dominerade det svenska här. Nu är det få första generationens svenskar kvar. De har spritt sig över USA, men de och deras barn kommer gärna hit i juletider för att få känna sig svenska, säger Ann-Britt Nilsson. Hennes mor Ann-Mari, född i Stockholm på 1920-talet, tog 1966 över Erickson"s delicatessen på 5250 North Clark Street, som startades 1925 av en svensk.
Längre upp på North Clark Street, huvudstråk i det småskaliga Andersonville med mysiga bostadslängor längs gatorna som korsar Clark Street, finns the Swedish Bakery där det köas för lussebullar veckorna före jul men där även "the Swedish limpa", just nu vörtlimpan, är efterfrågad av Andersonvilleborna.
Längre neråt gatan ligger restaurangen Svea där man kan äta svenska pannkakor med lingonsylt. (Goda, men smakade inte "svenskt".) Inte långt därifrån finns en före detta lönnkrog med svenska anor, Simon\"s, startad av Simon Lundberg. Där har man serverat lagliga cocktails sedan 1934, men i adventstider bjuds svensk glögg i en inramning av vikingaattiraljer.
Fast motorn i kampen för att hålla de svenska traditionerna vid liv är det Svensk-amerikanska museet på 5211 North Clark Street, inhyst i de lokaler som länge var Linds järnaffär. Museet initierades av Andersonvilles egen Kurt Mathiasson och invigdes av kung Carl XVI Gustaf 1976.
- Andersonville är det svenskaste som finns i USA i dag och hit kommer många andra generationens svenskar för att få en dos Sverige i sig, berättar Karin Abercrombie, med titeln executive director på museet.
Museet anordnar allt från köttbullstävlingar, Skandinavienfestivaler och utställningar till julmarknad. Plus att man har försäljning i egen butik av "typiskt svenska" ting.
Andersonville har på senare år, efter en period av nedgång, blivit ett "hett" område igen och har också blivit ett centrum för stadens homosexuella som etablerat sig här.
Mycket har onekligen förändrats i Andersonville . Många nya etniska grupper har dragit in i de gamla svenskkvarteren där det i dag antagligen är lättare att hitta falafel än svensk limpa.
Men högst över Andersonville lyser ändå en vattentank i trä, målad som den svenska flaggan, i gult och blått.