Det är en upplevelse att vandra i det grandiosa Kluane. Som en detalj i landtexturen känner man sin litenhet. Men mina kortare vandringsturer i parkens perifera delar har inte kunnat skänka mig en sådan storslagenhet och mättnad av upplevelser, bokstavligen staplade på varandra, som denna flygning djupt in i S:t Eliasbergens hjärta. För att få perspektiv på storformerna måste vi upp, och där sväller vi av känslan att ha hela S:t Eliaskedjan för våra fötter.
Brian låter vänster vinge tippa och följer Alsek Rivers vindlingar och deltan söderut tills vi tangerar tungspetsen av Lowell Glacier. Det är en kluven tunga. Inte i spetsen som hos en orm men kluven uppströms, där glaciärer strömmar till likt grenar av förstelnade bifloder.
Det som gör Lowell Glacier till den mest spektakulära av glaciärer jag besökt - häftigare än till exempel Perito Moreno i Argentina, Columbia Icefields i Kanada eller snön på Kilimanjaro - är längden, den flödande rörelsen mellan bergen, och mönstret på ytan som skapats av mångtusenårigt morängrus. Mil efter mil ringlar sig parallella spår som efter en jättetraktor nedströms mot tungspetsen, vilken ligger tusen meter över havet. Perspektiv på företeelsen kan man endast få från luften.
Brian Eliasson, en 32-årig fjärde generationens svenskättling, blir en röd baron i sitt enmotoriga plan med plats för bara tre passagerare. Jag har chartrat det ensam för att få hela baksätet och kunna fotografera åt bägge sidorna. Brian dyker över glaciärisen när jag vill, stiger som en surrande humla om jag behöver perspektiv och stryker utmed snötyngda alpsidor om jag vill ha dramatik i bilderna. Ibland undrar jag hur mycket det späda planet kan klara.
Vi följer Lowells vindlingar sju mil uppåt, passerar topparna Mount Kennedy, Hubbard och Vancouver, och passerar över ett hörn av Alaska. Vidare uppför Hubbard och Seward Glaciers. Alldeles nära Kluanes högsta massiv, S:t Elias och Mount Logan som når nästan 6.000 meter, tappar jag litet av intensiteten i fotograferandet och vi känner oss bägge dåsiga. Vi är nu på 4.500 meters höjd och den tunna luften har plötsligt blivit vår fiende. Vi inser faran, tippar åt höger och vänder, och är snart tillbaka på 3.000 meters höjd. Brian berättar efteråt att en av deras äldre piloter försvann just där uppe, troligen somnade han vid spakarna och störtade ned bland berg och is för att aldrig återfinnas.
Vi gör en lov runt Mount King George och kommer åter in över låglandet parallellt med Kaskawulshglaciären. Detta är grizzlymarker. På Observation Mountains idylliskt gröna sluttningar betar en flock vita bergsfår med en avundsvärd utsikt över glaciärens två deltan medan Röde Baronen svingar planet ut ur nationalparken längs älvdalarna Kaskawulsh och Jarvis River, för att strax landa i Haines Junction nära Alaska Highway.
Min vandring på vingar genom ett av jordens vildaste och Nordamerikas mest monumentala bergsområden, grovt skulpterat av is, har tagit nära fyra timmar och inneburit en klättring från 500 till 4.500 meters höjd och en avverkad sträcka på mer än 50 mil över förrädiska glaciärer, omöjliga att forcera till fots.
Med ett helt annat färdsätt genom en helt annorlunda naturmiljö ämnar jag sedan ta mig till Glacier Bay, den kustnära delen av världsarvet - med ett smidigt, naturnära fartyg i Alaskas havsfjordar.
Jag söker mig till huvudorten Juneau i sydöstra Alaska, först genom White Pass på järnvägen från Klondikerushen 1898 ned till den forna guldgrävarstaden Skagway. Tillsammans med de autentiska trähusen från guldrushen är Gold Rush Cemetery en kuriös sevärdhet. Här finns graven för Skagways laglösa skräck Jefferson R "Soapy" Smith, som den 8 juli 1898 slutade sina dagar med ett skott genom hjärtat, 38 år gammal. Det avlossades av Frank Reid, som själv dog tolv dagar senare av en förlupen kula från Soapy. De låg 30 meter från varandra i två decennier fram till den 12 september 1919 då närliggande Reid Falls, döpt efter Frank Reid, drabbades av ursinne, svämmade över och sköljde bort banditen Soapy Smiths grav och kvarlevor. Det är faktiskt sant.
I dag i vildmarksstaten Alaska är flyget transportmedlet och piloterna hjältarna. Det tar mig en timme med ett enmotorigt plan till Juneau genom ett mycket turbulent luftrum över Lynn Canal. Don MacGuinness är 70 år gammal och har flugit prickfritt i 50 år, så varför skulle det inte gå bra nu?
I Juneaus hamn ligger hon och väntar - "M/V Sea Lion". "Sjölejonet" har hamnat mellan två stora kryssningsfartyg och ser verkligen ut att vara ett behändigt fartyg för den som vill idka ekoturism på en arrangerad expedition. Med en smidig skuta kommer vi nära inpå glaciärer, flodmynningar, skogsbryn och djur på stränderna. Det är 50 meter långt och vi är bara 60 passagerare - förlåt, expeditionsmedlemmar - i alla åldrar.
"För älskaren av ren vildhet är Alaska ett av de mest undersköna länderna i världen", skrev den amerikanske naturalisten och naturvårdspionjären John Muir 1879. Den enda bok jag tillåter tynga mitt bagage på resan är hans "Travels in Alaska", med beskrivningar av de tre expeditionerna 1879, 1880 och 1890. De skedde alla före guldruschen och dess efterföljande turism. Muir fick uppleva ett jungfruligt Alaska när han paddlade sin kanot genom de oräkneliga passagerna och sunden.
Sydöstra Alaska fångar fullständigt och utan pardon mina sinnen under "ekokryssningen" och landstigningarna i Alexander Archipelago. Det är en mycket splittrad kustvärld av öar, kanaler, fjärdar och branta fjordar, en sällsam blandning av Stockholms skärgård och Norges kust.
Sedan länge en beundrare av Muir är det för mig särskilt spännande att följa i hans kölvatten. Framlidne Amerikasvensken Lars-Eric Lindblad blev berömd för sitt fartyg "Lindblad Explorer" redan på 60-talet, en vägbanare för detta nya sätt att resa - små, naturnära fartyg med gummibåtar ombord för att kunna göra alla sevärdheter i naturen tillgängliga. Sedan 1979 är det hans son Sven-Olof Lindblad som fortsatt på samma väg, ständigt i naturvårdens tecken och under namnet Lindblad Expeditions.
Vi stävar in i en av de mest anslående av Alexander Archipelagos fjordar, Tracy Arm. Längst inne "kalvar" South Sawyer Glacier medan små hamnsälar bligar mot oss från sina viloplatser på isbergen som kalvningarna skapat. På väg ut passerar mullret från glaciären oss flera gånger med sin högre hastighet. Vi smyger nära en strand med berghällar där vi fått syn på en björn. En till dyker upp men blir bortjagad. Vi spanar från däck så mycket vi orkar och det händer ständigt någonting.
Vår första landstigning sker vid William's Cove. Expeditionsledaren Neil Folsom ger klartecken och pursern Emily Doherty kontrollerar våra flytvästar innan hon lotsar oss ombord på zodiakerna. Med en av dem bogseras ett tiotal kajaker i land. Vi växlar mellan att paddla kajak och att vandra i området.
Vandringen tar oss genom pastorala naturängar med blommande chokladliljor, smörblommor och "silverweed", innan vi stiger in i Tongass, ofta kallad "Alaskas regnskog" med ålderstigna, lavbehängda alar, hemlock och Sitkagranar. Stilla havets fuktiga luft har givit upphov till regnskogsliknande skogsmiljöer med höga naturvärden.
Grupperna blir aldrig för stora och alla kan höra de kunniga naturguiderna som leder dem. Ett ekoturismkoncept är inte äkta utan ett starkt utbildande inslag. Meningen är inte bara avkoppling och naturupplevelser utan också att man ska lära sig något. "Sea Lion" har fem egna naturalister - Neil, William, Lee, Berit och Clair - och på vår resa dessutom Dave Brew, expert på geologin i området. Efter en välsmakande middag på färsk fisk och lokalt bunkrade grönsaker går var och en av dem igenom dagens händelser och observationer i salongen. Naturguiderna filmar också och några månader efter hemkomsten får alla en VHS-kopia på posten med hela expeditionen nedredigerad till en timme.
Vi fortsätter söderut genom Frederick Sound och i mynningen av La Conte Bay har glaciären längre in sänt ut mängder av isberg som vi beger oss ut till i våra gummibåtar. Mellan isbergen dyker rödnäbbade silvertärnor som spjut ned i vattnet efter småfisk. Det strålande vädret ger isklumparna en lyster i vitt och isblått. Det regnar alltid i Alaska säger de erfarna, men vi måste ha Gud på vår sida eller bara en otrolig tur som på en vecka bara drabbas av en enda dag med regn. John Muir var med om samma sak:
"Dag efter dag avnjöt vi det fina vädret, vi tycktes flyta omkring i ett äkta sagoland där vyerna som avlöste varandra verkade bli allt vackrare, och den som vi råkade ha framför oss alltid den vackraste av alla. Aldrig tidigare hade jag blivit så omfamnad av vyer som var så hopplöst obeskrivbara."
Omedelbart söder om La Conte Bay, längst ned i Frederick Sound, mynnar Stikine River, som många följde under guldruschen för att ta sig in i Kanada. Floden har fört med sig väldiga mängder glaciärslam som täpper igen sundet - här tvingas vi vända tillbaka norrut. Här kom också John Muir paddlande i oktober 1879, efter att ha startat i byn Wrangell söder om dagens sandbankar. Denna hans första mer omfattande kanottur i övärlden skulle leda till upptäckten av Glacier Bay längre norrut. Vi vänder och följer i Muirs kölvatten ungefär där han åter korsade vår väg under sin tredje expedition den 20 juni 1890, elva år efter upptäckten.
Medan Muir fortsätter att envist paddla mot norr stannar vi några timmar i den lilla staden Petersburg, som har norska anor och smeknamnet "Little Norway", på nordspetsen av Mitkof Island. De ryskklingande namnen på en del öar och orter härstammar från ryssarnas forna ägandeskap. De sålde hela Alaska till USA 1867 för sex pence per acre. Det är för sent att ångra sig nu.
Från Petersburg flyger jag tillbaka in över La Conte-bukten och La Conte-glaciären inne i fjorden för att se dem från ovan. Den är Nordamerikas sydligaste kustglaciär. Tidigare användes isen för att kyla ned fisken, som alltid varit den primära inkomstkällan för Petersburgs fiskare.
Nästa dag kör vi norrut i Chathamsundet och stannar vid en liten bukt först på Baranof Island, senare på Chichagof Island. Vi glider tyst utmed stränderna i en kajak, och får som belöning en grizzlybjörn på näravstånd.
Tillbaka på Chathamfjärden får vi se 21 havsuttrar ligga på rygg och spana in oss. Arten tillbringar hela sitt liv i havet. I det stämningsfulla kvällsljuset betraktar vi några stora knölvalar som gör saltomortaler med skruv i luften innan de åter brakar ned i vattnet. De kan väga 40 ton. Vi håller oss på avstånd för att inte störa dem, men flera stryker av egen nyfikenhet tätt intill oss.
Lindblad Expeditions har spridit information om Alaska Whale Foundation för att bidra till forskningen kring knölvalarna. År 2000 lyckades man också skramla ihop 210.000 kronor av passagerarna på "Sea Lion" och tvillingfartyget "Sea Bird" för att kunna forska kring knölvalarna.
Under resans femte dag befinner vi oss i Icy Strait, fortfarande i John Muirs kölvatten, och når öppningen av berömda Glacier Bay. Den förgrenade bukten sträcker sig tio mil norrut upp till Kanadas gräns och utgör den sydligaste delen av det stora delade världsarvet som också omfattar "Nordamerikas tak", bergskedjorna i Kluane, St Elias och Wrangell. Flera av de retirerande glaciärtungorna från denna ismantel avvattnas söderut i Glacier Bay.
När vi glider norrut i den breda bukten fascineras jag av tanken att den inte existerade för bara drygt 200 år sedan. Den var fullproppad med is. Det handlar om ett oerhört snabbt tillbakadragande. Captain Cook - som jag trodde höll till i sydhaven - var här 1770 och såg bara en enorm isvägg utmed Icy Strait. Redan 24 år senare fann kapten George Vancouver en bukt som var en mil djup och slutade med en lodrät isvägg.
Vi passerar South Marble Island där skarvar häckar och Steller's sjölejon vältrar sig på klipporna. Tofslunnefåglar och tretåiga måsar svischar förbi. Några timmar senare glider Composite Island förbi oss. Det var här som John Muir 1879 träffade på isväggen. 85 år efter George Vancouver hade glaciären retirerat ytterligare sju mil. Och runt 120 år efter Muir kan vi i dag fortsätta två mil till.
Ett stilla regn faller hela tiden över bukten. I motsats till Muir, som kämpade i sin kanot genom oktobers regn, vind och snö, kan vi lätt gå in och värma oss. Till och med Hoonahindianerna som hjälpte Muir var nära att tappa sugen av vädret och kunde inte förstå varför han skulle upp här - det fanns ju inte ens guld i Si-ta-da-kay, "isbukten". En åldersman kommenterade äventyret med att "Muir måste vara en häxkarl som söker kunskap på en sådan plats i ett sådant väder".
De sista kvällarna kulminerar i ett slags subarktiskt paradis, mjukt belyst av den ljusa himlen och hela tiden ackompanjerad av det marina livet som i sina olika former gör sig synligt ovan ytan. På stränderna ser vi björn vid flera tillfällen. Vi befinner oss i en öppen naturteater som bjuder på en föreställning mättad av vildmarksromantik.
"Jag känner inte till några andra utflykter i amerikansk natur där en sådan rikedom på ädla, nyfödda scenerier öppnas för dig på ett så charmerande sätt som under en resa genom Alexander Archipelago", skrev John Muir.
Han blev uppenbarligen litet egoistisk med sina upptäckter, och tyckte inte om att se vare sig guldgrävare eller turister i sina jungfrumarker. Det borde han ha tänkt på innan han skrev så lyriskt om platserna, vilket bidrog starkt till andras besök. När han elva år senare befann sig i mynningen av Glacier Bay och såg en turistbåt glida in, utgöt han sig över "vilken show de höll med sina Kodak. Alla tycktes nöjda och entusiastiska, men det var lustigt hur snabbt alla upphörde med spanandet när middagsklockan ringde."
Även om Muir skulle ha hållit tyst om sina favoriter hade besöksutvecklingen blivit densamma, om inte förr så när den hysteriska guldruschen satte fart 1897.
Muir gillade guldgrävarna än mindre: "I stället för musiken från grantoppar i vinden och porlande vattenfall kommer dina öron att fyllas av svordomarna och grymtningarna från dessa stackars förledda män, tyngda under sina laster", skrev han till en vän som skulle upp hit i kyrkliga ärenden.
På Harrimanexpeditionen mitt i den värsta guldruschen 1899 fanns en Henry Gannett, som hade erfarenheter av turistutvecklingen i Yellowstone. Han förklarade att "Alaskas storslagenhet är värdefullare än guldet eller fisken eller timret, ty den kommer aldrig att uttömmas. Detta värde mätt i direkta inkomster av turismen kommer att bli enormt."
Gannetts spådom var riktig. Hoten mot Alaska kommer inte från turismen. Tvärtom, den har i stället bidragit till att hålla tillbaka utvecklingen av flera exploateringshot, riktade mot de naturresurser som turisterna kommer hit och betalar för att uppleva. Kanske skulle till och med John Muir kunnat le uppskattande under sitt vildvuxna skägg om han suttit på en klippa i dag och sett lilla "Sea Lion" försiktigt stäva fram i en av hans älskade fjordar.