Champagnepuder i OS-backar. Till Whistler åker man som svensk först och främst för att få uppleva den för oss speciella snön. Torr och lätt. Det snöar mellan tio och fjorton meter per säsong.
Det har snöat nästan en meter över natten. Men nu skiner solen och Gustav Andersson, 19, och Axel Uhrus, 20, är uppe med tuppen. Allt för att vara bland de första, inte i pisten, utan offpist.
Tre liftar senare ligger det orörda snöhavet i Whistler Bowl bokstavligen framför pjäxorna på dem. En sväng. Två svängar. Snön är lätt som bomull, det sprutar åt alla håll. Grabbarna närmast flyter fram, lyckligt leende.
– Champagnepuder, säger Axel euforiskt efteråt.
Det är ett sådant sällsamt tillfälle när den orörda snön räcker hela dagen. Någon trängsel i offpisten är det inte heller.
Till Whistler åker man som svensk först och främst för att få uppleva den för oss speciella snön. Lätt och luftig. Det snöar mellan tio och fjorton meter per säsong, som mest under tiden november till januari. Den här säsongen har det hittills kommit 5,6 meter snö!
Områdena för offpiståkning är i det närmaste oändliga. Ett åk i exempelvis Blackcomb Glacier kan bli mer än en mil långt. Chansen att få uppleva fantastisk lössnöåkning är därmed mycket god. I princip handlar det om ”powder” eller ”packed powder”. Även i pisterna känns det nästan alltid mjukt.
Några veckor före champagnepuderdagen är förutsättningarna ändå väldigt annorlunda. Det har omväxlande regnat, snöat och varit soligt. Lavinfaran är ovanligt stor, all offpiståkning bannlyst och med olika avskräckande tillrop försöker liftpersonalen få oss att inse situationens allvar: ”Om du sätter värde på ditt liv, stanna i pisten.” ”Galet hög lavinfara.”
Någon vecka tidigare har en av Whistlers verkliga skidprofiler omkommit i en lavin.
Vi är dock fullt nöjda med skidåkningen ändå. Backarna ligger på två berg, Whistler Mountain och Blackcomb mountain. Märkningen är annorlunda än i Europa, här är det gröna, blå, svarta och dubbelsvarta nedfarter. De flesta gröna ligger lite längre ner, de flesta svarta högre upp på de båda bergen.
Långt ifrån alla nedfarter pistas, vilket gör skidåkningen speciell. Även om det inte är lössnö känns snön ändå lös, och mot dagens slut växer pucklarna till sig. Den som vill åka nypistad manchestersnö får hänga på låset när liftarna öppnar, vilket passar bra för oss jetlaggade svenskar.
Här finns även en blandning mellan vanlig pist och offpist som kallas ”gladed trail”, det är opistade nerfarter där skogen glesats ut så att det går lättare att åka.
En dag prövar vi en av de dubbelsvarta värstingnedfarterna, ”Couloir extreme”, som är öppen trots lavinfaran. Det är galet brant och smalt, oroväckande många stenar sticker upp ur snön och det gäller verkligen att ha tungan rätt i mun. En missad sväng och ett förlorat fäste – och man skulle troligen ha slagit kullerbyttor hela vägen ner.
Men det går bra, adrenalinhalten är på max även om vi till en början tar det väldigt lugnt, stannar, rekar och väljer väg för nästa sväng.
Väl nere tar vi oss till Peak2Peak, Whistlers senaste stolthet som öppnade i fjol. Det är en 4,6 kilometer lång gondollift som går mellan de båda bergen, därav namnet. Det är med blandade känslor vi kliver in i gondolen. Inom några minuter kommer vi att dingla 436 meter över marken – så långt är det ner till bäcken i dalgången.
Men Peak2Peak är verkligen ett lyft för systemet, på elva minuter tar man sig mellan de båda bergen och slipper massor av transportsträckor.
Whistler ligger två timmars bilresa från Vancouver i västligaste Kanada. 1966 öppnade den första liften men det var först på 1980-talet som utbyggnaden tog fart. Whistler består i dag av två byar, Whistler Village och Creekside med 10 000 invånare.
Village är större och tjusigare, med ett virrvarr av timrade hus, mysiga gågator, affärer, barer och restauranger. Men det var i det lite enklare Creekside det hela startade, faktum är att Whistler började byggas med tanken att en gång hysa ett OS, vilket ju om ett par månader blir verklighet.
Som besökare slås man av den kosmopolitiska atmosfären. Det är mängder av ungdomar från Australien, Nya Zeeland, USA samt Storbritannien och andra europeiska länder som jobbar antingen i skidsystemet, i affärer eller på restaurang. Även ett hundratal svenska ungdomar brukar tillbringa en säsong i Whistler.
Alla är ytterst vänliga. Nästan ingen tränger sig i liftköerna, liftpersonalen är väldigt hjälpsam och har alltid ett glatt hej på lut. Det är också snarast lag på att sitta och prata med den man åker upp i liften med. För en svensk är ishockey ett givet samtalsämne, alla känner till de svenska spelarna i Vancouver Canucks.
Prisnivån på lunchen i backen blir också en glad överraskning. För 60–70 kronor per person får du en rejäl hamburgare, god gulasch eller till exempel tacos.
Från favoritlunchstället ser vi säkerhetspersonalen träna med lavinhundar, vilket påtagligt höjer ens eget säkerhetstänk. Nästan alla skidåkare bär hjälm, och vid offpiståkning är lavinsändare ett måste, och det gäller att respektera avstängningarna. Den som ertappas med att åka i avstängda områden kan bli av med liftkortet. Längst ner vid liftstationen i dalen sitter en skylt som visar hur många som hittills denna säsong blivit avstängda.
Strax där intill kommer målområdet för alpina OS att vara. Varje eftermiddag avslutar vi skidåkningen med att ta oss ned för den nya olympiastörtloppsbacken. Och vi är påtagligt glada för att vi slipper åka – just störtlopp. För oss är underlaget lika mjukt som överallt annars.
Men när Anja Pärson och de andra störtloppsåkarna står på startlinjen kommer backen att vara stenhård. Så långt från champagnepuder man kan komma.