Alla andra har åkt tre och halv timme i buss till heliskiingen, men Evas ben värker och hon har heller ingen kapacitet till sådan åkning. Så hon fikar lite, kikar i affärer och på japanska turister och tar ett dopp i hotellets pool.
- Egentligen är jag inte så mycket för skidåkning, faktiskt inte. Ska sanningen fram så föredrar jag solen.
Att Eva har hamnat här, på en rundresa i Klippiga bergen med ett gäng säkra skidåkare som suktar efter puder, ja, det är mest en slump. Någonstans ville hon åka och när hon fick veta att det anordnades rundresor i Kanada tänkte hon att "har inte varit i Kanada - måste dit".
För Eva gillar att resa, hon har varit i Australien, Nya Zeeland, Thailand, Laos, Indien, Kina, Ecuador, Brasilien och ytterligare ett tjugotal länder, hon reser ofta och länge. Och alltid själv.
- Jag är en sån enstöring, det är jag.
Vid foten av ett berg, ett par timmars bilfärd bortom Banff, står Lotta Fosser, 35 år, och är skräckslagen. Guiden från Selkirk Tangiers Helicopter Skiing har just ägnat en hel timme åt att redogöra för hur gänget ska agera om det kommer en lavin, de har fått träna på att gräva upp "beepers" ur snön och inte långt dessförinnan skrev Lotta på ett papper där hon indirekt medgav att hon var puckad i huvudet som gav sig in på det här. "Jag kan råka ut för kroppsliga och materiella skador och död", "vid en olycka kan undsättning eventuellt inte vara möjlig och medicinsk hjälp heller ej tillgänglig" och "Selkirk Tangiers Helicopter Skiing tar inte något som helst ansvar om så sker".
Att hon ändå står här, att hon har betalat 2.000 kronor för helikopterskidåkningen, men framför allt, att hon vågar trots riskerna - det känns sjukt. Men så har det också hänt en del med Lotta under den här resan.
- Eftersom de flesta är bättre skidåkare än jag, så har jag varit tvungen bita ihop, sluta fega mig och tänka att det är klart att jag fixar det här.
Bredvid Lotta står Elke Brandshaug, en 27-årig norska, som inte har några som helst problem med att våga. Hon är en sanslöst bra telemarksåkare och brukar kasta sig rakt ut utan att tänka. Visserligen vurpar hon ett tiotal gånger varje dag, men i Kanada är snön fjäderlätt och ett fall känns knappt.
Fast även Elke är lite nervös nu, eller i varje fall väldigt koncentrerad. Guiden vill inte sluta prata om riskerna och han tittar på Elke när han säger att telemarksskidor, det är det allra värsta man kan ha under fötterna.
Varken Eva, Lotta eller Elke är den typiske resenären på Ski Tignes "Ski around the Rockies". Han är snarare en kille i 25-30-årsåldern, han har ett välbetalt jobb som dataprogrammerare och har åkt skidor i hela sitt liv.
- Jag fattar inte varför alla jämt ska reagera på att man reser ensam som tjej. Jämt får man höra att "vad häftigt att du vågar" och "Gud, vad du är modig", men vad är det för modigt med det? kommenterar Lotta.
- Det är bara ett sätt att träffa mer folk, man kan bestämma över sig själv utan att ta hänsyn till någon annan hela tiden och det gillar jag.
Även på den här resan finns det fler som passar in under datakille-beskrivningen. De har rest tillsammans, i en minibuss utan nackstöd, från Calgary, till Fernie, till Rossland och nu Banff. Timmar på vägar i fuktiga skidkläder och minsta gemensamma nämnare i bilstereon (en samlingstape med gamla U2-låtar).
Först de tre dagarna i Fernie, ett litet gruvsamhälle tre timmar från Calgary. Under senare år har Fernie blivit omtalat som ett ultimat puder-mecka, en plats dit varje ski-bummare med självaktning någon gång måste ta sig. Varje år faller mellan åtta och nio meter snö över bergen och det är sällan man ser en pistmaskin i rörelse. Liftarna är få, bara nio stycken, men möjligheterna desto fler. Snårig skogsåkning med hopp, branta puckelpistbackar och breda stråk att låta skidor och brädor släppa efter i.
Känslan är mer Sverige än Alperna, och även utelivet kan liknas vid en sömnig småstad i Norrland. Några få restauranger, men det är också allt.
I stället åker man direkt tillbaka till motellet, drar av sig kläderna och kryper ner i den heta bubbelpoolen som varenda ski-lodge håller sig med. Sen går man helt enkelt och lägger sig.
På morgonen stuvar man återigen in sig i minibussen och åker till en sunkig "diner" vid motorvägen för frukost. I Fernie serveras den av en tjej i slitna mjukisbyxor och t-tröja med Musse Pigg-tryck. Hon har famnen full av tallrikar med flottigt bacon, som kastas fram över borden samtidigt som hon vänder sig till någon annan i lokalen: "What can I bring you guys?."
Anhalt nummer två heter Rossland, en gammal guldgrävarort med salooner och pubar fyllda med skäggiga kanadensare som kastar pil. Här uttrycker Lotta sin besvikelse över bristen på tittobjekt.
- Jag hade föreställt mig stora, snygga kanadensare i flanellskjortor, men så är det ju verkligen inte!
I stället dricker Lotta sin öl i baren och småpratar med gänget hon reser med, om snön, om de bästa skidstråken och vart de ska åka i morgon. Framför allt pratar hon med en kille från Skillingaryd. Och numera - månader senare - säger hon på telefonsvararen hemma i Sverige att "hej, du har kommit till Lotta och Claes...". Så kan det gå.
Det de säger om skidåkningen där i baren, är att den skiljer sig från Fernie. I stället för puder och milt väder biter kylan i kinderna och backarna i skidsystemet Red Mountain är lika hårda som i Sverige. De säger att det är vackert, de där granarna som blivit till vidunderliga installationer av isig snö och himlen utan moln. Fast någon off-pist att tala om är det ju inte.
Det är det inte i Banff heller, den sista destinationen på resan. Fyrfiliga motorleder av skidåkare i liftkö, japaner i silvriga skidoveraller och pistade backar fyllda av folk. Banff är Alperna. Orten andas "kom hit och köp" och här finns barer och affärer, sushi-restauranger och schyssta uteställen. Hotellet är ett fyrstjärnigt mastodontkomplex och den totala motsatsen till motellet där i Fernie, Banff är till för festtjejen snarare än skidfantasten.
Det är lite därför, som Lotta och Elke har betalat 2.000 kronor för att stå och lyssna på en heliski-guide. De vill ha en unik upplevelse, bortom liftköerna, göra egna spår i snön och bränna på där det är tyst. Det är tanken.
Faktum är att nervositeten börjar lägga sig nu, kontraktet är påskrivet, helikoptern har lyft och det finns bara en väg ner.