Oh, ljuvliga luftkonditionering. På färjan till La Gomera lutar vi oss tillbaka i stolarna, dricker ölen långsamt och finner njutning även i den enklaste salamismörgås.
Utanför bilfönstret sjunker temperaturen hastigt när vi kör upp bland molnen. Detta är ingen ö för nervösa bilister. Serpentinvägarna vaggar oss nästan till sömns och dimslöjorna som kommer i täta sjok tvingar oss att krypa fram i snigelfart på de få raksträckorna.
Målet är Valle Gran Rey, dalen på den västra sidan av ön. Det är något med namnet som lockar; Den store konungens dal.
Men väl på plats verkar ingen vara intresserad av ett par som bara ska stanna två nätter. En vänlig señorita öppnar sent i kvällningen sin famn och ett rum med balkong. Somnar utmattade utan att ens orka tänka på ett restaurangbesök. Vaknar 04.30 av att traktens motorburna ungdom fortfarande drar fram i gränderna på trimmade moppar. Rotar sömndrucken fram öronpropparna ur ryggsäcken.
Dag 2: La Gomera
Solen skingrar de blygrå molnen lagom till frukost. De svarta stränderna ser måttligt inbjudande ut. Det tyckte förmodligen inte de hippies som vallfärdade hit på 60-talet för att tälta, röka gräs och bli höga på Dylan-sånger.
I dag är tyska ett mer användbart språk än spanska i Valle Gran Rey. Det är en välmående semesterort med skötsamma gäster. Charterfylleri är strikt verboten.
Den slingrande vägen upp längs dalen är magnifik. De vita små husen som balanserar på sluttningarna är omgivna av odlade terrasser med dadelpalmer, tomater, papayafrukter, avokado och vinrankor. Bakom vitkalkade murar döljer sig bananodlingar där bamburör håller upp presenningar som skyddar mot den intensiva solen.
I centrum av La Gomera ligger öns vulkaniska hjärta. Nationalparken och världsarvet Parque Nacional de Garajonay täcks av lagerträdsskogar, en sällsynt och fantasieggande kvarleva från perioden före den senaste istiden. För flera miljoner år sedan var kusten runt Medelhavet inbäddad i dessa laurisilva-skogar, en svunnen urtidsvärld där dinosaurier fick jorden att skälva.
De tysta skogarna dryper normalt av fukt och de mosstäckta träden kan anta spöklika former i den dimhöljda djungeln, men vi strävar mot toppen i flödande solsken och med fyllda vattenflaskor.
Ett tyskt par sitter 1.487 meter över havet och bläddrar i en guidebok som listar 46 vandringar på ön.
- Det ska nog räcka i två veckor, säger de med friska leenden.
Under promenaden tillbaka till parkeringsplatsen har vi lokalbefolkningens varning i färskt minne.
- Se upp för de gigantiska råttorna. De gillar att klättra uppför trädstammarna och äta bären som gör dem alldeles vimmelkantiga. Folk brukar bli alldeles ifrån sig när råttorna ramlar ur trädkronorna.
Låter som ett utmärkt manus till en skräckfilm med blygsam budget.
Huvudstaden San Sebastian har riktiga affärer som säljer riktiga varor. Här finns det viktigare saker i livet än att vara turister till lags.
Hus med röda takpannor ligger vägg i vägg med oattraktiva betongklumpar. De största och mest vulgära husen ägs av hemvändande Gomerabor, som gjort sig en slant under åren i Venezuela. Nästan alla på ön verkar ha en kusin på Kuba eller i Venezuela, länderna dit tusentals öbor flyttade under general Francos styre i Spanien.
På en enkel restaurang beställer vi en tjock spansk bondomelett, sallad, kalla öl och champinjoner som dränkts i tillräckligt med vitlök för att hålla en transsylvansk bergsby på gott humör i en månad.
Tio procent i dricks får ägaren att gå i taket. Han insisterar på att vi ska ta tillbaka pengarna och först när vi accepterar att bjudas på var sitt glas päronvodka blir han nöjd.
Sjöfararen Christopher Columbus är stadens stora dragplåster. Innan han den 6 september 1492 lämnade den gamla världen bakom sig och stävade mot det stora okända i väster hade han en kort romans med Beatriz de Bobadilla, änka efter greve Hernan Peraza. Öborna är övertygade om att Columbus hade nått Amerika snabbare om det inte hade varit för Beatriz.
Fortet han besökte för sin amorösa affär står kvar, likaså kyrkan där han bad om gudomlig vägledning, huset han bodde i och brunnen där han fyllde på sitt vatten.
- Kliv fram och skåda denna fantastiska källa, säger den spanske guiden till en förundrad busslast turister som lutar sig fram över räcket och stirrar ned i den sörjiga brunnen på gården innanför stadens turistbyrå.
Det är alltid lika befriande att se en fullfjädrad ironiker i arbete.
Levande legender är dock roligare än döda. Mot bergen igen. Vi är på jakt efter Don Prudencio, visselspråkets obestridliga mästare.
Terrängen på La Gomera, djupa hemliga dalar och dramatiska raviner som strålar ut från öns mitt och skär av byarna från varandra, har skapat el silbo, ett eget språk som årligen lurar spanska televerket på stora summor.
Det sägs att de spanska erövrarna på 1400-talet skar av tungan på urinvånarna guancherna, som för att kunna kommunicera tvingades lära sig vissla.
Don Prudencio lär vistas i en bar i byn El Cedro. Vägen dit går genom en John Bauersk trollskog så tät att vi mitt på dagen tvingas köra med strålkastarna på.
- Jodå, det var här han höll till. Men han pensionerade sig från visslandet och flyttade till Teneriffa, upplyser mannen som har tagit över rörelsen.
- För två dagar sedan hörde jag två personer använda el silbo. Ljudet studsade mellan klipporna. Det är verkligen en speciell upplevelse.
Han berättar om den extremt alkoholhaltiga hemgjorda dryck som Don Prudencio brukade servera turisterna innan de på ostadiga ben vinglade nedför dalen. Drinken såg ut som dieselolja och innehöll konjak, rom, vodka, whisky, crème de menthe, Martini Bianco, anis, vin och Coca-cola.
Dag 3: La Gomera-La Palma
Jag har lyckats glömma nycklarna till ryggsäckens hänglås på pensionatet i Den store konungens dal och besättningen på färjan till La Palma blir genast engagerad i fallet.
Det ena verktyget efter det andra tas fram för att bända upp det retfullt obetydliga låset, men inget hjälper. Det är först när den hederliga schweiziska armékniven kommer fram som det händer saker. Blodet sprutar ur fingret på den store spanjoren när han slinter med sågbladet. Men inget kan stoppa honom nu. Med en sista kraftansträngning sågar han itu låset och vacklar sedan bort till receptionen för omplåstring.
Vi funderar på att ge honom en present som tack för besväret, men det enda av värde i souvenirbutiken är ett lila kramdjur. Förmodligen ingen tröst för en vuxen man.
Dag 4: La Palma
Trabajo mucho pero gano poco. (Jag arbetar mycket men tjänar lite.) Elvira, donde esta mi corbata? (Elvira, var är min slips?) Och jag som trodde att min spanska för evigt inskränkte sig till dessa två fraser från gymnasielektionerna i slutet på 1970-talet.
Nu är det plötsligt skarpt läge. Här gäller det att få frukost på bordet. Efter en stark öppning med dos café con leche och un bocadillo de jamón kör jag fast på apelsinjuicen.
Zumo de naranja. Zuuuuumo de naranja.
Kyparen på baren i Santa Cruz de la Palma hårdkör glosor med oss och skrattar vänligt. Vi har redan blivit varse att
lokalbefolkningens engelskkunskaper minskar i takt med att avståndet ökar till de turisttäta öarna. Här återstår bara att sätta sig i skolbänken igen.
Eller ge sig ut i naturen.
Trädstammarna vid La Cumbrecita i storslagna Caldera de Taburiente är svedda av skogsbränder. De resliga kanarietallarna hänger längs sluttningarna i världens djupaste vulkankrater. Luften är klar och frisk och avundsjukt ser vi vandrare försvinna ned i grönskan längs de smala stigarna. Det hinns inte med den här gången. Sju öar ska klaras av på femton dagar. Tiden är inte vår bästa vän på den här resan.
På kvällen strosar vi i huvudstadens mysiga gränder som kantas av vackra gamla kanariska hus med rikt dekorerade träbalkonger. På Bodeguita del Medio är det lågt till tak. Ovanför trädisken hänger skinkor och salami, vinflaskorna är prydligt staplade längs väggen. Spanjorerna som slinker in och tar ett glas vin efter jobbet nickar åt oss i samförstånd.
Dag 5: La Palma-Teneriffa
En ny attack mot vulkankratern, denna gång från den norra sidan. Morgonen är mulen, men efter hundratals hårnålskurvor kör vi plötsligt ovanför molnen och solen bränner åter den torra jorden.
Strax nedanför den högsta punkten,
Roque de los Muchachos, 2.426 meter över havet, ligger glänsande observatorier där astronomer riktar teleskop mot rymden. Bättre förhållanden för stjärnskådning är svårare att tänka sig. Fritt från föroreningar och långt från störande stadsbelysning.
La Palma har ett våldsamt förflutet med flera vulkanutbrott. Framtiden kan bli minst lika dramatisk. Enligt forskare riskerar vulkanen Cuembra Vieja att kollapsa. Kanske inte detta århundrade, men att det kommer att ske är de övertygade om. Ett enormt jordskred skulle i så fall kollidera med havsytan och utlösa en tsunami, ett jättevåg som når 50 meters höjd när den slår in över New York och Florida.
Vi har andra bekymmer att tänka på. För att ta oss till ön El Hierro tvingas vi återvända till Teneriffa, men när vi anländer till hamnen en timme före avfärd är varenda fil upptagen. Före oss står hundratals bilar och inte förbättras våra chanser när jag upptäcker att biljettförsäljaren har glömt att ge mig ett boarding card. Under tiden som jag springer till biljettkontoret hinner färjan bli oroväckande full och när vi äntligen vinkas ombord är det bara sexton platser kvar och betydligt fler bilar på kajen.
I Los Christianos på Teneriffa dyker vi rakt ned i semesterhelvetet igen. På gatorna går britter i bara överkroppar, diskoteket mitt emot hotellet pumpar ut technomusik och restaurangen vi hamnar på har tjocka galler för fönstren.
Dag 6: Teneriffa-El Hierro
Ska jag? Ska jag inte? Jag hade inte hjärta att be den spanske matrosen att såga upp även mitt andra hänglås häromdagen. Nu passerar han vårt bord med fingret fortfarande inlindat i bandage. Det är nog bäst att lämna honom i fred.
Valverde på El Hierro, den minsta och västligaste av Kanarieöarna. Ännu en stad omsluten av melankolisk dimma. Fuktigt, avfolkat och föga inbjudande.
Våra lyckliga åsnor ser fram emot att träffa dig. Skylten vid vägkanten utanför byn Guarazoca är svår att köra förbi.
- Byborna tyckte vi var galna som ville rädda åsnor. När djuren blir för gamla för att arbeta sätter bönderna ut dem i hagen. Där får de varken mat eller vatten.
Carina från Österrike och britten Philip klappar sina skyddslingar. De senaste åtta åren har de räddat drygt sextio åsnor från en säker död.
Innan jag riktigt vet hur det har gått till har Maggie övertalat mig att gå med i klubben. 4.000 pesetas fattigare men med ett samvete vitt som snö skriver jag in mig som medlem nummer 65 i Los Burros Felices. Första och enda svenska medlemmen hittills. Jag-en åsnesponsor.
Hotel Punta Grande är fullbokat. Det kunde man ju ha gissat sig till. Med bara fyra rum var det en gång i tiden upptaget som världens minsta hotell i Guinness
rekordbok. Trots stadiga block av svart
vulkansten ser det sårbart ut i sitt utsatta läge på en platå ute i havet. Nu är havet lugnt, men ägarinnan berättar om
vilda vågor som vintertid sköljer över
hotellet.
Läget är förträffligt. I den långa bukten El Golfo hänger molnen tungt och lågt längs bergsstupet som skiftar i rostrött, svart och orange. Vi hittar ett underbart hus med prunkande trädgård, ödlor som svischar runt fötterna och milsvid utsikt över Atlanten.
Och när mörkret har sänkt sig över det svarta landskapet promenerar vi med ficklampa i hand upp till byns restaurang och beställer in papas arrugadas, skrynkliga kanariska potatisar som saltats och kokats med skalet på. Till dessa dukas fram små kärl med mojosåser. Mojo verde med persilja och koriander och den starka mojo picón med söt röd paprika och chili.
Dag 7: El Hierro
Innan Columbus seglade västerut betraktades El Hierros västra udde som världens ände. Den sista kontakten med land innan resan mot det okända.
Redan på etthundratalet hade den grekiske matematikern och astronomen Ptolemaios placerat nollmeridianen på denna gudsförgätna spets. Längre västerut än så här sträckte sig inte människans fantasi. På 1880-talet övertog Greenwich utanför London äran att vara nollmeridian. Det är en oförrätt som öborna än i dag har svårt att smälta.
Drygt femhundra år efter Columbus står vi tysta och ser ut över det sönderbrända, ödsliga landskapet och fyren vid Faro de Ochilla vid världens ände.
Ermita de Nuestra Señora de los Reyes är hemvist åt Konungarnas jungfru, öns skyddshelgon. Nu råder ett värdigt lugn i det vita kapellet, men några veckor tidigare var uppståndelsen stor. Vart fjärde år i juli månad sker Jungfruns nedstigning, en fyra veckor lång festival då helgonbilden bärs från by till by i en procession som avslutas med en stor fest i Valverde.
En grusväg leder till El Sabinar och resterna av en uråldrig skog med enbärsträd. Sällan har så plågade träd skådats. Vindpinade, betvingade, dubbelvikta och fullständigt fascinerande. Det är som om en gudomlig makt har satt tummen på träden och under århundraden pressat ned dem mot marken.
Dag 8: El Hierro-Teneriffa
El Hierro lämnar oss inte oberörda. Vi möter vänliga människor som lever i en ogästvänlig miljö. En strävsam tillvaro i skuggan av de rika grannöarna där stränderna är vitare, restaurangerna exklusivare och plånböckerna tjockare.
Stora delar av El Hierro är övergivet, med undantag för enstaka getter, får och några kor som betar bakom stengärdsgårdarna.
- Kom snart tillbaka, ropar kvinnan som hyrt ut huset till oss när vi slänger in ryggsäckarna i bilen.
Jodå, vi kommer hit igen.
Teneriffa än en gång. Motorvägen till huvudstaden Santa Cruz de Tenerife känns som en filmad biljakt på snabbspolning.
- Económico o elegante?
Timmen är sen. Det får nog bli económico.
Den gamle mannen i hotellreceptionen skiner upp och föreslår sitt stamställe i grannkvarteret. Och nog är det ekonomiskt alltid. Bar Quintero är ett hål i väggen. Hundar kommer in direkt från gatan och blir kliade bakom örat av den stressade och flottiga kocken som slänger på en kyckling till på grillen och fimpar i askfatet.
Männen vid bardisken höjer först på ögonbrynen åt Maggie, den enda kvinnan i lokalen, men övergår snart till att glo på teven som vrålar i hörnet.
Kyckling och pommes frites, pasta och tonfisk. Med två kalla öl slutar notan på 75 kronor. Económico.
Innan vi slocknar på hotellrummet flimrar Seinfeld förbi på teverutan.
- Vamos, skriker Kramer till George Costanza som får ett koleriskt utbrott på smattrande dubbad spanska.
Dag 9: Teneriffa-Gran Canaria
Väckning 04.50 och färja till Gran Canaria. Sömnbristen börjar ta på krafterna. Vad bättre än köttbullar på den svenska charterklassikern Skansen i Las Palmas?
- Finito. No meatballs. November, december, januari. Muchos suechos. Försök då, säger servitören.
Ett chockbesked, men en närmare studie av menyn skvallrar om att det förmodligen är bäst så.
"Mammas hemgjorda köttbullar med kokt potatis, lingon och grönsaker" går väl an. Men "Små bläckfiskar i sitt eget bläck" låter direkt ohälsosamt. Den riktiga rysaren är "Sammankokt av svamp och jätteä". Inte ens servitören kan förklara vad rätten innehåller.
Las Palmas är slitet och nött, en stad med grundmurat dåligt rykte och en symbol för den värsta formen av drängcharter. Men stämningen är åtminstone dagtid vänlig och mitt bland flagnade fasader och turismens alla avigsidor finns en charm som är svår att sätta fingret på.
Det räcker med att gå två kvarter från stranden för att hamna bland trånga gränder i det riktiga Spanien. Las Palmas är en levande och pulserande stad fjärran från de syntetiska och anonyma semesterorter som är så vanliga på Kanarieöarna. Att sitta på strandpromenaden vid tre kilometer långa Playa de las Canteras och se turister och timmar passera är ett nöje så gott som något.
Trägen vinner. På kvällen är det dags för en ny köttbulleattack. Denna gång är det restaurangen Träffpunkten/Skandinavisk Centrum som ska testas. Till bordet anländer köttbullar, kokt potatis, brun sås och jordgubbssylt. Turistfällan slår igen med ett skarpt klingande ljud.
Ännu vid midnatt lever lokalbefolkningen strandliv. Ett gäng tioåringar spelar fotboll och har ställt upp gula soptunnor som målstolpar. En liten knatte i glänsande fotbollströja skyfflar in mål varannan minut. På ryggen har han idolens namn i stora bokstäver. Raul, skriker barnen som är för små för att få vara med.
Dag 10: Gran Canaria-FuerteventuraLanzarote
En ren transportsträcka. På Fuerteventura ligger den finkorniga sanden som ett dis över vägen. När båten lägger till vid Playa Blanca på Lanzarote är eftermiddagen för sen för att vi ska hinna utforska ön. De enda rummen att uppbringa i staden finns på en semesteranläggning där välekiperade gäster rör sig i korridorerna.
Middagen blir en stel tillställning där folk verkar vara mer intresserade av varandras kläder än själva maten. Det som på avstånd ser ut som en läcker buffé visar sig vara en tämligen smakfattig samling spanska rätter. Vi sitter raka i ryggen och använder både kniv och gaffel.
Hotellet har nio tyska tv-kanaler.
- Hallå Spanien, ropar jag från balkongen.
Ingen svarar.
Dag 11: Lanzarote
Astronauten Neil Armstrong lär ha testat sin månbil i nationalparken Timanfaya på Lanzarote innan han tog ett stort kliv för mänskligheten. Kanske är det en myt, kanske åkte han verkligen här. I så fall måste han ha förundrats över denna jordens motsvarighet till månen.
Det karga landskapet är resultatet av mängder av dramatiska vulkanutbrott. Det mest omtalade började 1730 och pågick i sex långa år. Då hade elva byar täckts av ett tio meter tjockt lager av lava och aska.
De bandade speakerrösterna i turistbussen som slingrar sig mellan kratrarna i nationalparken låter ödesmättade och dystra. Att inte kunna gå ut och känna på den heta marken känns som en antiklimax. Volymen dras upp och Also sprach Zaratustra fyller bussen. Det är omöjligt att inte föreställa sig Elvis vandra över den roströda jorden i vit dräkt.
Uppe på Montaña del Fuego, Eldsberget, pågår showen rutinmässigt utan avbrott. Kvistar och törnbuskar som läggs i ett hål i marken fattar nästan genast eld, vatten som hälls i ett rör sprutar efter bara några sekunder upp likt en gejser. Och inne i Restaurante Diablo, Djävulens restaurang, grillas kyckling över en stor brunn med grillgaller. Värmen från underjorden är tillräckligt för att de ska bli frasigt gyllenbruna.
- Du kommer från en askhög, sade klasskamraterna till César Manrique när han gick i skola på Teneriffa på 1920-talet.
Han var född på Lanzarote, som i omvärldens ögon var den mest beklagansvärda av Kanarieöarna. Utom för César Manrique. Fyrtio år senare lämnade han USA och återvände till sin födelseort som en av Spaniens ledande konstnärer.
Året var 1965 när han körde genom byn Tahiche i mitten på Lanzarote och såg ett träd som stack upp i den vulkaniska ödemarken. Han gick ur bilen och upptäckte fem väldiga lavabubblor strax under markytan.
- Detta ska bli mitt hem, utropade han.
Men när han gick till ägaren för att köpa marken vägrade denne att sälja. Han antog att konstnären var galen, men slutligen kom de överens och Manrique kunde påbörja sitt första projekt.
I slutet på 1950-talet var Lanzarote en fattig fiske- och jordbruksbygd. Öns enda räddning var turism, men Manrique var fast besluten att hans älskade Lanzarote inte skulle gå samma öde till möte som grannarna Teneriffa och Gran Canaria. Han ville förstärka öns bisarra särdrag snarare än att dölja dem.
Med hjälp av vänner på höga positioner genomdrev han en rad bestämmelser för öns byggnader. Husen fick vara högst två våningar på landsbygden, fasaderna skulle vara vita med gröna snickerier. Brunt kunde tillåtas på äldre byggnader. Allt skulle byggas i samklang med det traditionella.
De rigorösa bestämmelserna gjorde att Manrique ofta hamnade på kollisionskurs med lokalbefolkningen, men han hade en naturlig auktoritet. När kung Hussein var på besök hos Manrique förbjöds han att röka inomhus.
- I detta hus är jag kung, sade César Manrique.
Vid lunchtid den 25 september 1992 lämnade han sitt hem i sin Jaguar. En minut senare körde han in i en jeep och omkom. Då hade så gott som hela Lanzarote blivit ett monument över hans estetiska idéer.
En heldag på ön är alldeles för lite för att ta till sig alla hans skapelser. Men efter ett besök i hans hem under den stelnade lavafloden är vi upprymda och vill bara ha mer. De fem lavabubblorna är inredda på det mest spektakulära sätt. Som kontrast till den svarta lavan och de vita väggarna har Manrique använt starka färger på möbler och tyger. Att Sean Connery inte hälsar oss välkomna med en Dry Martini i hand är nog bara en planeringsmiss. Mer James Bond än så här kan knappast ett hem bli.
Jardin de Cactus är en kaktusträdgård i ett tidigare övergivet schakt. I det runda utomhusmuseet finns 1.500 arter. På fikonkaktusarna lever koschenillössen. Lusens larv är intensivt röd och används i läppstift.
New age-musiken strömmar ur högtalarna vid havsvattenlagunen i Jameos del Agua. Män i orange dräkter ser till att turisterna inte går för nära bassängerna. Nere i underjorden har César Manrique skapat ett surrealistiskt komplex med pooler, sänkta trädgårdar, nattklubb och restaurang. Vi lutar oss fram över lagunen och skymtar i det mörka vattnet mängder av vita albinokrabbor.
Dag 12: Lanzarote-Fuerteventura-Gran Canaria
Unge britten Karl Pemberton är nöjd med tillvaron på Kanarieöarna. Nedsjunken i soffan på morgonbåten från Lanzarote till Corralejo på Fuerteventura berättar han om hemliga skogar och hemliga stränder, platser han besöker i ensamhet när han lämnar sitt hus uppe i bergen på Lanzarote.
- Varför skulle jag flytta tillbaka till England? Där är dyrt, kallt och miserabelt.
Han försörjer sig på att sälja engelska korvar, hamburgare och juicer på lokala marknader.
- Brittiska turister älskar att äta mat från hemlandet, säger han.
Ingenstans i Europa är stränderna längre och vackrare än på halvön Peninsula de Jandia på södra Fuerteventura. Staden Morro Jable är ett soldränkt badparadis, ett Minityskland med alldeles egna klädkoder. Stranden ska intas till varje pris - påklädd eller naken. En grupp tyska pensionärer spelar boule i sanden - nakna. En muskelbyggare rullar runt på luftmadrassen med sin fjäderlätta fästmö i det varma, turkosa vattnet. De är båda nakna.
- Zeitung, heute!
En spansk yngling kryssar mellan borden på strandserveringen och säljer dagens (!) Bild-Zeitung. På huvudgatan skyltar affärer med Handgemachte Tischdecken och Schnitzelwochen.
Verdammt! Morgondagens båt till Gran Canaria är fullbokad. Inte en enda bil till släpps ombord. Vi måste åka i kväll i stället. Där rök chansen till resans enda andningspaus.
Dag 13: Gran Canaria-Teneriffa
I slutet av 1980-talet fick den berömde norske upptäcktsresanden Thor Heyerdahl, känd för sin Kon-Tiki-flotte, en artikel från en lokaltidning på Teneriffa i sina händer. Den suddiga bilden föreställde en trappstegspyramid av samma typ som finns i Peru och Mexiko. Fotot var taget i den lilla staden Güimar på östra Teneriffa där traktens bönder ansåg att formationerna bara var slumpmässigt uppförda stenhögar.
Men Thor Heyerdahl är övertygad om att pyramiderna bevisar att det förekom kontakt mellan den nya och gamla världen innan Columbus seglade västerut.
Vid en utsiktsplats ovanför molnen där vulkanen Teide sticker upp står en tysk kvinna och slår ut med händerna när vi kliver ur bilen.
- Jag tappade väskan. Hundra meter rakt ned.
Långt där nere kryper en man på alla fyra. Med blödande händer och ben kämpar han mot rullgruset för att ta sig upp till sin väntande fru. De har haft picknick på filten när hon har gjort en obetänksam rörelse och bjudit handväskan på en luftfärd.
- Kein problem, säger hennes man när han når randen till stupet och får ömhetsbetygelser värdigt en hjälte. Knappast värre än de österrikiska alperna, försäkrar han oss.
Den bistra kyparen på La Papaya i Puerto de la Cruz rör inte en min under hela kvällen, men han serverar den läckraste paellan under hela resan. Åter igen har vi hamnat på en charterort. Åter igen trivs vi. Kvällstid har Puerto de la Cruz ett härligt, vimlande folkliv med turister och kanarier i en salig blandning.
Ett hjärtskärande skrik tränger genom de tunna hotellväggarna. En kvinna misshandlas på ett rum och möbler välts i det allmänna kaoset. Ägaren är snabbt på plats och den unge våldsmannen sparkas ut på gågatan. Bakom varje gardin och persienn står folk i nattlinne och pyjamas och kikar i smyg. Mannen ser sig vilset omkring innan han lugnt kammar håret och sakta dryper i väg uppför gågatan.
Dag 14: Teneriffa
- Ni kan inte förvänta er att det ska vara lugn och ro när ni bor så enkelt. Billiga rum betyder billiga gäster, säger kvinnan i grannbutiken när nattens händelse kommer på tal.
De enorma bassängerna Lago Martiánez i Purto de la Cruz är ett omisskännligt verk av César Manrique. Fontäner, vitkalkade klippor, palmer och grönt vatten. Och säkert tusen turister. Men vi är trötta nu och orkar inte ens bada.
Det tvistas om åldern på Drakblodsträdet i Icod de los Vinos. Somliga säger etttusen år, andra hävdar tretusen. På håll är det svårt att avgöra storleken på trädet, men så kommer plötsligt ett omslingrat par runt muren och ställer sig vid den timglasformade stammen. Det är knappt de syns på bilderna jag framkallar några dagar senare.
Vad bättre än att avsluta resan vid kusten? Staden El Médano ser lovande ut på kartan. Men ack vad vi bedrar oss. En mer plågad charterhåla är svår att föreställa sig. Vinden viner mellan betonghusen och drar upp damm och trasiga kartonger. På en lekplats av asfalt och plast försöker några stackars satar roa sina barn. Är det verkligen detta de har betalat för?
Ägaren till stadens dyraste hotell vägrar låta oss titta på rummet. Vi erkänner oss besegrade och återvänder besvikna till Los Christianos.
Dag 15: Teneriffa-Stockholm
Ljudet av en pneumatisk borr studsar mellan väggarna utanför hotellet på morgonen. Det är så våra besök i Los Christianos har känts hela tiden. Att vakna till fågelsång hade bara gjort oss förvirrade.