”Do you think you’re on a holiday???” En tjej på en spinningcykel, som står uppställd utomhus under ett stilrent, solskyddande tak, vrålar.
Framför henne rycker ett femtontal semesterfirare till. I bakgrunden har de ett dovt dånande hav. I förgrunden ett kargt berg som det sena eftermiddagsljuset börjat måla i varm ockra.
Ja, vi är på semester. Och svetten rinner alldeles frivilligt. Enstaka stön avslöjar att ambitionsnivån på sina håll är hög, även om det också är uppenbart att den skiftar. Bara ett stenkast bort pågår ett aerobicspass och i den intilliggande, olympiska simbassängen nöter en handfull motionärer crawlteknik.
Det rör alltså på sig, trots att vi egentligen är mitt i ingenting. Stranden av svart lavasand är långt ifrån det bästa i strandväg som den näst största Kanarieön Fuerteventura har att erbjuda, och omgivningarna består till nittio procent av törstande jord. Resten är golfbana och trädgårdsdesignade kaktusodlingar. Inte särskilt upphetsande, med andra ord.
Vi är i Las Playitas, från början en liten fiskeby på Fuerteventuras sydostliga kust. I dag har det jättelika semesterresortet – drygt en miljon kvadratmeter stort – helt tagit över den så sent som 2005 oexploaterade bukten där det mesta ännu andas ofärdigt.
Mitt i anläggningen reser sig en ihålig stomme av det som var tänkt att bli en 5-stjärnig del av nu 4-stjärniga hotellet. På det stenbelagda, vidsträckta torg som är anläggningens mittpunkt – och som binder ihop lägenhetshotellet (för barnfamiljerna) med hotellrumsdelen (för paren och singlarna) – är det öde och befriande nog fortfarande shoppingfritt (vilket förstås bara är en tidsfråga). Miljön är en motsägelsefull blandning mellan storslagen felsatsning och en lugn och harmonisk plats, långt från stökiga charterpartyn.
Men vi har inte lockats hit för den genuina reseupplevelsens, solslappandets eller festandets skull.
Vi har kommit hit för att röra på oss, hela familjen. Just här och nu består den av mormor, mamma och två barn. Kalle, 8, och Axel, 6, ska få gå på ”sportskola” – Kids Sports Academy – i en hel vecka och de har höga förväntningar. De vet inte att det här är Apollo och Kounis nyss inledda storsatsning på att få framför allt de nordiska charterresenärerna att välja Las Playitas.
Lyckligt omedvetna om koncepttänket och den nya inriktningen på varumärket (”själva platsen har inget särskilt att erbjuda, alltså måste vi erbjuda något särskilt”, som managern uttrycker det) kastar sig åtminstone åttaåringen handlöst in i Kids Sports Academys fullmatade värld.
Tanken är att under tiden som barnen spelar fotboll, handboll, golf, testar streetdance och lär sig simma så ska mormor och mamma också få sitt – och det mesta av det stora utbudet av ledarledd träning samt ett högklassigt, rymligt gym ingår i priset.
– Vi ska bli bäst på det här. Vi är redan på god väg, men det kommer att bli ännu bättre, förklarar Charles Longdon-Huges, som i mitten på 80-talet tog ett VM-guld i karate och som i dag är sportchef på anläggningen.
Med ”det här” menar han sport- och träningsprofilen. Med runt tio ledarledda klasser i allt från aerobics och step till core, stretch, jazzdans, spinning och organiserade beachvolleyturneringar per dag går det inte att klaga – den som vill röra på sig har alla möjligheter.
Och vi tar dem, allihop. När barnen sover ut på morgonen går ömsom mamma, ömsom mormor på morgonens 15 minuter långa solhälsningsceremoni för att väcka sina slumrande kroppar. På det tre kilometer lätt jogging – och sedan frukost från en fräsch och jättelik buffé, väl värd sina pengar.
Innan barnen ger sig i väg till dagens sportaktiviteter hinner de doppa sig – och sedan kickstartar förmiddagen för alla: fotboll för kidsen, styrketräning för mamma och vattengympa för mormor.
Redan efter två dagar viker sexåringen ner sig. Hettan på den solindränkta multifunktionsarenan är bedövande, och hur mycket det än tjatas om vikten av att dricka så blir det aldrig tillräckligt. Från och med dag tre kan sexåringen endast tänka sig att vara med på simningen och golfen – men där går gränsen.
Att vara två vuxna känns plötsligt extremt värdefullt för oss som verkligen är här för att träna – men priset är ändå högt; plötsligt upptäcker vi att vi alla går om varandra till olika pass och aktiviteter, och när vi väl ses är vi alldeles för trötta för att inleda några djupare konversationer vid såväl lunch- som middagsbord.
Men åttaåringen och mamman njuter ändå i fulla drag. Knappt ett träningspass missar de. Och däremellan spelar de rundpingis och minigolf och cyklar mountainbike – vilket ska visa sig vara en felsatsning.
– Underskatta aldrig en god semestersiesta, ler en pappa åt oss en kväll när det är dags att bestiga det närliggande berget till fots.
De barn som vilat under eftermiddagen orkar med äventyret, de som kört hårt hela dagen ligger utslagna.
När veckan närmar sig sitt slut har dock sportchefen nått sitt mål: alla i familjen har låtit sig inspireras och vill ha mer. Den osnobbiga attityden, den lagoma blandningen av unga, medelålders och äldre, väl- och otränade har fått oss i skön stämning.
Vi lämnar ön med en känsla av välbefinnande. Lite lättare, lite hårdare. Och med Charles Longdon-Huges ord ringade i öronen.
– Alla kan bli starkare och må bättre. Och jag är här för att bevisa det – även om ni är här på semester...