Effekten är ungefär densamma som att släppa ut skolbarn i nyfallen snö. Alla måste känna, hoppa och rulla runt. Hemma i Sverige finns det riktig snö – men vi befinner oss på ett berg av ökensand i västra Afrika.
Sanden har blåst in från Sahara till Kap Verde-ön Boavista och bildat det lilla ökenområdet Viana. Känslan är ungefär som att vada runt i varmt vaniljpuder.
Leon, 3 år, skuttar och skriker av skratt och måste sedan lägga sig ner och njuta med de bara armarna och benen mot sanden. Dagislivet med snöslask och galonställ känns långt borta.
Under en veckas tid ska jag och Leon testa hur det funkar att byta ut en traditionell charter till Kanarieöarna mot ett lite mer spännande alternativ. På Boavista står ett familjeanpassat jättehotellkomplex med allt inklusive precis färdigt. Riu Karamboa har 750 rum fördelat på tre byggnader och är uppfört i orientaliskt palatsstil med blå och grön mosaik som glittrar i solen.
Här finns butiker, temarestauranger, barer och spa. Men området är så stort och personalen så ny att ingen verkar veta var något ligger. Hiss saknas, upptäcker jag efter att ha fått ett rum på andra våningen i en av byggnaderna. Det blir till att bära sovande barn upp och ner för trappor varje kväll.
– Najs, säger Leon, när han ser den gigantiska poolen med mosaikutsmyckning, komplett med små jacuzzibås här och var.
Vid poolen ligger också en bar i vattennivå. Här kan mamma och pappa svalka sig med valfri dryck och barnen beställa egna fruktdrinkar. ”Fett najs”, säger Leon igen, surplar i sig en jordgubbscocktail och sätter sig till rätta. Hårfönsvindarna som är så karaktäristiska för Kap Verde svalkar behagligt.
Karamboa är inget ungdomshotell – gästerna är ofta medelålders och äldre.
Och trots att precis allt är allt-inklusive här, även starkspriten, är det förvånansvärt få gäster som verkar överförfriskade. Kring jättepoolen pågår hela tiden aktiviteter i bästa sällskapsresan-stil; vattenjympa, bingo, och den allestädes närvarande och påfrestande Coco the clown.
Varje eftermiddag dansas det dessutom till lokal musik (en oemotståndlig blandning av afrikanska, europeiska och latinska rytmer). Danskunnig personal lär ut en särskild dansrutin och lyckas med lock och pock – och en och annan sangria – få upp turister som ser ut att inte ha tagit ett danssteg på århundraden. Det är väldigt kul att titta på och svårt att sitta still.
Låtar med stjärnan Cesara Evoria spelas flitigt på Boavista och det är tydligt hur stor plats musiken har i den lokala kulturen. Första frågan till en ny bekantskap handlar ofta om vilken musik man tycker om – inte vad man jobbar med.
Leon är inte lika imponerad av barnklubben som ligger lite småtrist bakom hotellet. Möjligen på behörigt skrikavstånd från den behagliga vuxendelen. Här finns visserligen ett Bamsehus med krabbklor, barnpool med tak och lekplats. Men Leon föredrar vuxenområdet – och jag protesterar inte. Att som förälder tvingas hänga här ”twentyfourseven” i en hel vecka blir onekligen mer straff än semester.
Däremot är Bamsefigurernas regelbundna uppdykande på området en given succé.
De emottas som rockstjärnor av alla under tolv. Och även om lunchen precis är serverad är det lönlöst att hålla på tråkiga vuxenregler. Behagar lille Skutt bevista poolen är det bara att följa med dit. Målet är att få göra ”high five” med figurerna och helst fotograferas.
Strax utanför hotellet ligger stranden Praia de Chaves med underbar finkornig sand och ljuvligt djupblått hav. Hur härligt det än är går det inte riktigt att slappna av vid stranden tillsammans med ett litet barn. Vattnet blir djupt ganska fort, stora vågor och strömmar gör doppet mer äventyrligt än skönt. När jag får höra att öns första riktiga sjukhus ännu inte är klart blir jag ännu mer av försiktig hönsmamma.
Under veckan inrättar vi en rutin som inleds med nystekta frukostpannkakor och sedan kretsar livet kring poolen–matsalen–stranden–barnklubben. Behagligt, men kanske lite sömnigt. Och även om stadskärnan, Sal Rei, vare sig har sevärdheter eller någon shopping att tala om, känns ett besök där som ett skönt avbrott i allt inklusive-livet.
En oglaserad keramik-sköldpadda köpt i ett hål i väggen känns betydligt skojigare än de polerade souvenirer som hotellet kränger över flotta diskar. En måltid på den lokala restaurangen Riba d’Olte smakar mer än en middag på Karamboas egen restaurang med Kap Verde-tema.
Boavista betyder ungefär ”fin vy”. Ett besök på den undersköna stranden Santa Monica gör att man förstår hur namnet uppstod. Här kan du vara i stort sett ensam och njuta av den storslagna utsikten, den ljusa sanden och en mer badvänlig del av Atlanten. Att ta sig dit är inte lätt, jeepfärden känns lätt riskabel och sker delvis utanför de vanliga vägarna.
Med familjeglasögonen på får Boavista väl godkänt som alternativ till exempelvis Mallorca eller Kanarieöarna. Mycket tack vare den inhemska kultur som tränger igenom det färdigmallade turistkonceptet. Ur barnperspektiv är det ändå konceptet som gör resan lyckad. Bamse och hans vänner smäller alltid högre än eventuell exotisk lokalfärg. Och än i dag är Leon övertygad om att Bamse bor i Afrika.