Mitt i Peking ligger den muromgärdade staden med sina 9.999,5 rum. Den tronar på minnet av tjugofyra kejsare - fjorton från Ming­dynastin, tio från Qingdynastin. De regerade, intrigerade, administrerade och förde krig. Många av dem verkar dock helst ha vältrat sig med sina konkubiner, flickor som valdes med ungefär samma utslagningskriterier som i vår tids doku­såpor. Allt under uppsikt av kastrerade gossar, män och gubbar, så kallade eunucker, varav Staden vimlade.

Att besöka Den förbjudna staden är en historielektion lika storslagen som begränsad. Hittills har bara en tredjedel av den obebodda härligheten varit öppen för turister. Resten ska successivt öppnas under det ofantliga renoveringsprojekt som ska ta femton år och kosta en och en halv miljard kronor (på grafiken till höger är de delar av staden som är öppna för allmänheten tecknade i grönt, de andra i vitt).

Namnet Den förbjudna staden har sin grund i att den kinesiske kejsaren ansågs vara Himlens son. Därför kunde hans palats inte vara tillgängligt för vanligt folk. De fick inte ens närma sig palatset, som bevakades av tungt beväpnade vakter som ingrep vid minsta skymt av någon som kom palatset för nära. Alltså kallades palatset bakom de röda murarna för Den förbjudna staden eller Den purpurröda förbjudna staden. Eller Kejsar­palatset (gugong). Den förbjudna staden byggdes 1406-1420. Sedan snart ett sekel är Staden ett stort och myllrande museum. Mycket av möblemanget och inventarierna finns bevarade på Palatsmuseet i Taipei i Taiwan (se artikel sidan 8). Kvar finns muren, portarna, valven, trapporna, salarna, hela bebyggelsen.

Men varför just 9.999,5 rum? Jo, Himlens gud har 10.000 rum. Därför får kejsaren nöja sig med 9.999,5. Det halva rummet är knepigt att hitta och lite svårt att förstå eftersom varje utrymme mellan fyra pelare räknas som rum. Och när någon väl tog sig för att räkna rummen så var de inte fler än 8.707, men det håller man tyst om.