Xing Li är beredd om höjdsjukan slår till. På det lilla bordet i kupén radar hon upp en osannolik uppsättning preparat. Pastellfärgade syrgastuber, gröna plastampuller och olika örtblandningar som ska lösas i kokande vatten. Själva nöjer vi oss med plastslangarna som konduktören delar ut. Hon visar hur vi kan koppla in oss på tågets egen syrgasanläggning. Den moderna vagnen har dessutom kontrollerat lufttryck, precis som en flygplanskabin. Vi känner oss lite andfådda några gånger, men värre än så blir det inte. Xing Li ser nästan besviken ut.
Vi är på väg över "världens tak" till Tibets huvudstad Lhasa. Tåget susar fram genom ett kargt landskap på 4 500 meters höjd. Vi passerar djupblå sjöar och ointagliga bergsmassiv med spetsiga snöklädda toppar. De brungröna slätterna är oändliga och följer oss mil efter mil. Naturen är storslagen men ödslig.
- Titta snabbt. Folk!
Xing Li pekar ut genom fönstret. Vi hinner se två män som kör motorcykel över slätten. De vinkar glatt. En bit bort finns deras läger. Ett svart tält av jakull och en gigantisk parabolantenn.
Det är glest mellan människorna i denna syrefattiga del av världen. Nomader kommer hit med sina jakar, djuren trivs på den höga höjden, men här finns nästan inga bofasta. Det har gått sex timmar sedan vi stannade vid dagens första station och det är tre timmar kvar till nästa stopp.
Många av passagerarna ligger och vilar efter lunchen men det blir full fart när högtalarrösten meddelar att vi närmar oss Kunlunbergen. Tanggulapasset på 5 072 meter är världsrekord i höjd när det gäller järnväg. Vi trängs vid fönstren och håller samtidigt koll på displayen som visar höjdsiffrorna. Efter 5 046 går det nedåt en bit innan vi når toppen. Vår dispaly överdriver och slår till med 5 082 meter.
Det är omöjligt att inte tänka på under vilka vedermödor järnvägen har byggts över den tibetanska högplatån. Mer än 50 mil räls har dragits över permafrost, nästan 100 mil av resan går på högre höjd än 4 000 meter. Den högst belägna tunneln har sprängts genom berget på 4 905 meters höjd. Bara obetydligt lägre än det basläger som Mount Everest-expeditionerna använder i grannlandet Nepal.
Politiskt är den nya järnvägen mycket kontroversiell. För Kina, som ockuperar Tibet sedan 1949, är den ett prestigeprojekt. Kritikerna ser järnvägen som ett sätt för kineserna stt stärka kontrollen över Tibet. De talar om dödsstöten mot den tibetanska kulturen.
Den sista högalpina sträckan från Golbud till Lhasa invigdes sommaren 2006. Att åka de 400 milen från Peking tar två dygn. Vi fuskar lite med flyg och tar tåget som utgår från Xining, 223 mil och 26 timmar från den tibetanska huvudstaden.
Resorna med Lhasa Express är mycket populära med upptrissade svartabörspriser som följd. Enligt vår guide är det omöjligt att komma över färdbevis på den öppna marknaden. Våra liggvagnsbiljetter för 497 yuan är köpta på polisstationen för nästan det tredubbla.
Vi är fyra utlänningar i vagnen, resten är kinesiska turister som reser i stora grupper. Den första timmen är kaotisk med väskor som släpas fram och tillbaka i korridoren. Alla försöker byta till sig en bädd nära sin bästis men pusslet går inte riktigt ihop.
Vi är glada över att dela kupé med Xing Li från Shanghai eftersom hon pratar engelska. Hon förklarar för konduktören att vi inte kan fylla i hälsodeklarationen om det bara finns en kinesisk blankett. En stund senare förmedlar hon budskapet från den rödmosige man som dyker upp i kupén.
- Han säger att han är väldigt full och måste ligga ned omedelbart. Vi måste hjälpa honom, förklarar Xing Li.
Klockan tio bestämmer konduktören att det är natt och släcker belysningen. Någon tänder igen, men får en åthutning. Halv sju på morgonen är han tillbaka och drar undan gardinerna. Bara att stiga upp.
Hela vagnens morgonrutin består i att blanda torkade nudlar med kokande vatten. Den berusade mannen är nu pigg och bjuder på karameller. Oron över att toaletterna ska sluta fungera och att maten ska ta slut visar sig vara obefogad. Ett mer välstädat tåg går inte att hitta. Speglar putsas och mattan i korridoren sopas flera gånger.
När vi börjar närma oss Lhasa på kvällen är Xing Li förväntansfull.
- Det här är vårt Vilda Västern, säger hon.