Den förbjudna staden är i stort sett tom på föremål. Dessa finns sedan 1940-talet på Palatsmuseet i Taiwans huvudstad Taipei. Museet (www.npm.gov.tw) är ett av världens främsta museer både till storlek och samlingens betydelse: här finns de mest värdefulla och unika föremålen ur de kejserliga samlingarna från Mittens rike. Antalet föremål i Palatsmuseet, 700.000, överensstämmer i stort sett med golvytan i kvadratmeter i Den förbjudna staden i Peking.
"Palats" i Palatsmuseet syftar till Den förbjudna staden i Peking - i Fastlands-Kina, som det kallas här. När japanerna invaderade Kina 1931 packades de kejserliga konstskatterna och artefakterna ner i trälårar som sedan forslades runt med tåg och båt under ockupation, världskrig och inbördes kämpande. När generalissimo Chiang Kai-shek till slut tvingades i exil av ordförande Mao tog han med sig lådorna till Taiwan som växte isär till en ny stat.
Därför har de ovärderliga konstskatterna överlevt de värsta galenskaperna under kulturrevolution och kommunism, säger taiwaneserna. De tillhör hela det kinesiska folket och ska tillbaka till Peking, anser fastlandskineserna. Sista ordet lär inte vara sagt.
För turisten kräver ett besök en liten utflykt med tunnelbanan från Taipeis bullrande stadskärna. Det är som att komma ut på landet, en fridsam oas. Med sin gammalmodiga sextiotalsarkitektur bildar museet en länk mellan den kinesiska traditionen och Taipeis moderna betongbyggande. Museet ligger som ett färgglatt jättetempel mot en skogklädd bergssida.
En plats för filosofiska spekulationer. Kan man bada i samma flod två gånger? Kan man besöka samma Palatsmuseum mer än en gång? Knappast. Konstverken avnjuts nämligen enligt rullande schema. Var tredje månad roteras utställningarna och ett helt varv tar tolv år. Därför är det också svårt att peka ut enskilda föremål att titta på.
Här finns ingen "Mona Lisa" eller "Parthenonfris". Men sal efter sal av bara de mest fantastiska föremål av jade eller elfenben, eller keramik från epoker som européer inte ens kan relatera till. Det blir en helt överväldigande upplevelse. Varenda föremål är en skatt i sig och det borde räcka för besökaren att stanna upp inför ett enda, vilket som helst, och försjunka en stund. Men det gör man förstås inte, man springer vidare för att ha sett allt. Men jag lyckas ändå stanna länge framför sköldpaddsskalen med de första och därmed äldsta kinesiska skrifttecknen, de så kallade orakelbenen.
Här finns, nästan svart på vitt, de första stapplande stegen tagna av civilisationen strax utanför. Jag tar en kopp te, taiwanesisk oolong förstås, i kaféet, som ju är tehus här, för att smälta intrycken och förbereda mig på resan tillbaka till hotellet. Det ljudlösa luftkonditionerade tunnelbanetåget tar mig tillbaka till city, sju tusen år av obruten civilisation bort.