På kinesisk charterresa, skulle jag lära mig, byter man helst hotell varje dag. På morgonen sitter alla med väskorna i frukostmatsalen och äter fyra sorters bakverk och kall risgröt.
I tre dagar tillhörde jag grupp 9205 på Hainan i södra Kina. Numret var taget från registreringsnumret på bussen vi åkte i. Vi var 31 personer på tur med ett fullmatat program, som slutade med att vi var ett dussin personer som utanför programmet en kväll vid havet åt snabbstekt sjöstjärna med grönsaker och fick in en soppa på resterna av sjöstjärnan.
- Hej, var det någon som fick telefonväckning i morse? vrålade unge herr Wu i bussen efter den första frukosten, medveten om att hotellet glömt den detaljen.
Alla skrattade utom en ung kvinna som synade sitt ansikte i en fickspegel. Hennes manliga kusin åt frukt.
- I dag ska det bli 31 grader som mest, 25 som lägst, sa Wu och redogjorde för dagens program.
Om svenskar på charterresa utomlands genom åren gjort sig kända för att fråga om det finns svenskt kaffe på hotellet, så undrar kineser framför allt över vädret och när sevärdheterna dyker upp. Det är klart uttalat att all mat ingår och exakt hur många rätter som ska stå på bordet. Att maten består av bottenskrapet i skafferiet på syltor och att det tillagas av C-laget i köket vet alla i förväg. Sämre mat i denna annars kulinariskt högtstående nation serveras sällan. Därför äter de flesta charterturister en extra middag som de själva bekostar.
- Är det där en kokospalm? undrade en av oss när vi passerade just en kokospalm på väg ut på landsbygden på ön som
ibland kallas Kinas Hawaii.
Ja, det var det.
Guiden, som hade kunnat göra karriär som kinesisk ståuppare, drog en av sina många historier för att bli varm i kläderna. Det är en historia som troligen spridits på internet mellan likasinnade turistguider i många länder. Den avhandlar den universella frågan om toalettbesök. Inte alla nationaliteter har ett lika otvunget sätt som svenskar att informera omgivningen vad som är nära förestående.
Ja, ja, historien slutar med att alla förstår att en liten flicka säger att hon måste sjunga och med ordet sjunga menar något annat och tömmer blåsan i örat på sin farmor. Hela bussen tjoade, och röstade sedan enväldigt, på förslag från unge herr Wu, för att ett planerat besök vid en djurpark ställdes in. Turistgruppen kom senare att fatta ytterligare flera majoritetsbeslut, men bara det första gick guidens väg.
Första stopp blev vid Wunquanflodens strand. Vi utrustades med engångsregnkläder, inte för att det regnade, men för att vi skulle ha vattenkrig mot varandra från flottar. De flesta hyrde en typ av leksaksbazooka som laddades med flodvatten. Själv räknade jag med att i lugn och ro fotografera aktiviteten från en av flottarna. Hade ingen aning om att vi ute på floden skulle möta minst trettio fullpackade flottar med kinesiska charterturister som skulle dränka oss.
Regnkläderna gjorde ingen nytta. Skorna blev dyngsura. Fickan med mobiltelefonen fylldes med vatten. En ung man på en annan flotte tappade besinningen när en tjock stråle träffade honom i ansiktet. Han kastade ursinnigt leksaksvapnet mot en annan flotte. Farkosternas kaptener försökte dämpa stridslusten.
Efteråt köpte några redan då vad som skulle bli resans gemensamma uniform: de storblommiga skjortorna och shortsen, som på andra ställen i världen brukar kallas hawaiis, men som också är Hainans kännetecken.
Ett par från Peking på smekmånad dressade upp i blått. Ett annat nygift par, båda militärer från Qingdao, köpte gulblommigt. Bo Rong och Li Jin från staden Xian valde att fortsätta gå klädda i specialsydda t-tröjor som visade att de hör ihop. Hon är fastighetsmäklare, han jobbar med kulturprogram på en tv-kanal. När de hade bröllop var 500 gäster bjudna, många var deras föräldrars vänner. Så fungerar det på kinesiska bröllop. Man bjuder alla som har någon anknytning för att skaffa brudparet bästa möjliga kontakter.
Byxorna torkade långsamt i bussen, men desto snabbare när vi efter en ny båttur släpptes av på en strand där tre floder mynnar ut i havet. Här vandrade denna dag tusentals turistande kineser.
En av dem, tillhörande vår grupp säljer konsistensgivare till livsmedelsindustrin och såg havet för första gången i sitt liv. En gång tidigare har han varit i Shanghai när han jobbade åt ett annat företag.
- När jag kom hem och tittade på kartan såg jag att havet bara ligger tio kilometer från där jag hade jobbat. Då ångrade jag att jag inte hade åkt dit. Nu är jag glad över att se havet, men inte glad som ett barn, jag har ändå hunnit bli ganska mogen, sa den 33-årige mannen.
Vi gick omkring barfota på stranden. Skorna stod kvar där vi klev av båten. Ett pensionerat par gav upp i sanden. Frun fick skavsår under fötterna. Sedan mannen slutade sitt arbete vid kollektivtrafiken i kuststaden Dalian i norra Kina har de inrättat sitt liv för att resa så mycket som möjligt när de inte passar sitt tvååriga barnbarn. De sparar på entrébiljetter och annat som påminner dem om allt de varit med om.
- Vi har varit överallt i Kina utom i Tibet, sa de. Vi åker till Tibet så snart resebyrån i Dalian startar resor dit.
Åter i bussen marknadsförde unge herr Wu kvällens stora begivenhet. Det handlade om thailändska transvestiter som ingått ett vänskapsförbund med kinesiska kolleger och som skulle uppträda. Det ligger i människans natur att vara nyfiken på nya saker, sa Wu, medan han försökte sälja showen som skulle ge honom provision på varje biljett.
Den pensionerade mannen från kollektivtrafiken i Dalian såg skeptisk ut. Han och hans fru tänkte inte betala 150 yuan (nästan lika många kronor) vardera i inträde. Den unga kvinnan vid fönstret på andra sidan bussens mittgång lyssnade inte. Hon synade åter sig själv i fickspegeln. Hennes manliga kusin åt frukt. Ingen i bussen tog det första och avgörande steget och anmälde sig, vilket slutade med att ingen gick. Men vi köpte åtminstone lite saker i kaffefabriken i Xinglong, där guiden också hade provision, och på kvällen tog vi en promenad på den mörka huvudgatan i staden.
En kvinna i gruppen, en av få som inte reste i sällskap, berättade om sitt arbete. Hon är anställd hos lokala myndigheter i sin stad för att hjälpa anställda att klaga över sin arbetssituation.
- Jag har nästan inget att göra, sa hon. Om jag hade velat hade jag kunnat göra klart hela veckans jobb på en timme.
För att få tiden att gå surfar hon på internet på arbetstid, men klaga över sitt arbete tänker hon inte göra.
- I Kina klagar man inte på att ha för lite att göra, förklarade hon. Tänk hur de andra anställda skulle reagera om jag sa något sådant.
I stället vill hon studera mer juridik så att hon kan få jobb på en advokatbyrå. Men efter fyra års tidigare arbete vid en domstol vet hon också att det är "svårt för kinesiska advokater att följa sitt hjärta och arbeta rättvist".
Ett tiotal andra ur gruppen kom i kapp oss på gatan. De skämtade om transvestitshowen.
- Den där showen kan jag göra själv. Ge mig bara fem yuan var så ska visa er, sa mannen som jobbar med kulturprogram på tv i Xian.
Sedan försvann han, hans fru och några till för att simma i en pool.
När vi checkade in på Varma källans stora hotell i Xinglong visade gruppen kinesisk kvickhet i konsten att roffa åt sig nycklarna till rummen. I ett land med 1,3 miljarder invånare gäller det att hålla sig framme, annars kan man bli utan.
Nästa dag startade guiden med ett skämt om prostituerade, och informerade sedan om denna yrkesgrupp som tagit för vana att ringa till hotellrum med ensamma manliga turister och erbjuda massage.
Senare på dagen stirrade vi ut över havet. Där blåste det kraftigt i fronten av ett oväder. En båttur ställdes in eftersom vågorna gick höga. Unge herr Wu föreslog i stället besök i en minoritetsby. Då hördes suckar i bussen och förslaget röstades ned. Gruppen fick i stället sin vilja igenom att åka linbana till Apornas ö för reducerat pris.
Militärparet i gulblommigt protesterade. De vägrade betala även den lägre avgiften eftersom deras arbete ger dem förmånen att gå in gratis på alla attraktioner på ön, utom två.
På Apornas ö varnades vi för de tjuvaktiga och kvicka invånarna. Några av de värsta förbrytarna brukar sättas i apfängelse i ett par veckor. Vi stod utanför fängelseburen och tittade på fångarna. En man ur turistgrupp 9205 utsattes för ett skämt av en knivkastare. Han ställdes vid ett plank på en scen inför allas blickar. Över ögonen sattes en bindel och knivkastaren fick mannen att tro att knivar skulle kastas mot honom. En assistent stack ljudligt in dem vid sidan av honom och ögonblicket senare togs ögonbindeln av. Svetten trängde fram i mannens panna.
På en annan scen spelade dresserade apor rollen som ögontjänare och stramade upp sig i ryggen när dressören hotade med piskan. Publiken hade så roligt att den kiknade. Den kände igen beteendet inför makten.
Vi åt på nytt de åtta lunchrätterna utan entusiasm. Den med ben och allt styckade kycklingen var bäst. Så dags började jag med svårt kaffesug i kroppen ställa frågan om det fanns kaffe att köpa någonstans. På Hainan finns kaffefabriker och bryggmalet till försäljning, men inget kaffe att dricka på serveringar.
Unge herr Wu började på nytt en lång utläggning om nödvändigheten av att känna nyfikenhet i sitt hjärta.
- Vi har alla redan provat på att flyga flygplan, nu när vi snart kommer fram till Sanya borde ni testa att dyka. Ni behöver bara en kurs på tio minuter sedan kan ni dyka.
Den här gången hade han större tur med sin provision eftersom ett tiotal turister ur gruppen beslöt att haka på aktiviteten. När de kom tillbaka från revet såg de lyckliga ut. Några hade dykt till tre meters djup, andra till sex meter och tv-mannen från Xian hade nått tolv meter ned med hjälp av en instruktör.
Mannen från kollektivtrafiken i Dalian satte sig i en stol hos en öronpetare i en park och tyckte sig efteråt höra ljud tydligare.
- Det är som att dyka, förklarade han, man måste pröva nya saker hela tiden.
På kvällen var vi tolv personer som satte oss på en trottoarrestaurang i Sanya och beställde in haj, musslor, krabbor, räkor och sjöstjärnan, som en andra middag.
Vi drack lokalt öl, alla utom paret från Xian, som sa att de vill skaffa barn och därför inte dricker alkohol. Det gulblommiga militärparet berättade om planer på nya charterresor i Kina. Det blåblommiga paret från Peking hade lagt undan kameran och njöt av maten. Alla var överens om att det var en festmåltid.
När den var slut berättade mannen som svettats framför knivkastaren om sin dröm att en gång köra egen bil till Tibet.